Sueños Blancos y Sueños Culés – berättelsen om två klubbar del 2
Legenden om Real och Barca presidenterna fortsätter med Josep Núñez första titlar på 80 talet och med Bernabéus gyllene era i Real.
Ingen älskar Maradona lika mycket som mig! Josep Nuñez
Efter VM i Spanien 1982 där Maradona redan innan var klar för Barcelona så hade han inte bara Argentinas utan världens ögon på sig. Maradona dukade under för den enorma pressen och Argentina åkte ut i andra gruppspelsrundan mot Brasilien. Maradona själv blev utvisad i den matchen efter en våldsam tackling på brassen Batista.
Väl i Barcelona så tog 22 åringen för sig ganska snabbt och Núñez var nöjd med sin värvning, fotbollens då dyraste övergång där han betalade Argentinos och Boca Junior sammanlagt 1200 miljoner pesetas (motsvarar ca 20 miljoner euro i dagens penningvärde). Men Núñez glädje blev kortvarig. Redan efter 13 ligamatcher så upptäckte läkarna att han hade hepatit och han blev således tvungen att genomgå en behandling som höll honom borta från fotbollen i över 3 månader. Barcelona missade ligan det året men man lyckades slå antagonisten Real Madrid i Copa del Rey-finalen med en Maradona på plan. Sedan gjorde man om bedriften i Copa de la Liga, en föregångare till det som är Spanska Supercupen idag. Maradona avgjorde både hemma- och bortamötet, och Barcelona stod som segrare. Turneringen arrangerades på initiativ av Núñez själv som ett sätt att få in nya intäkter till fotbollsklubbarna genom publik- och TV-intäkter, men turneringen överlevde bara i fyra år innan den lades ner på grund av det täta ligachemat.
Vinsterna mot Real förblev dock en av få ljuspunkter för Barcelona som under en period av åtta år inte vann ligan mer än en gång. Enda gången man lyckades ta sig till Europacupfinal var 1988, via en målrik semi (3-3 efter två matcher) mot IFK Göteborg som avgjordes på straffar, så förlorade man på straffar mot Steua Bucurest.
Fyra år tidigare så hade Nuñez redan skeppat iväg Maradona till Napoli så fort de hade mött Nuñez priskrav på 1200 miljoner pesetas, samma pris som han köpte honom för.
”Den Maradona som hänförde världen i Mexico 86 var samma spelare som vi köpte från Boca Junior 1982. Ingen älskar Maradona mer än mig!” förkunnade Núñez i en intervju två år efter försäljningen. Men Maradona hade i Josep Lluis Núñez ögon inte inneburit annat än problem för honom. Han fick aldrig tillfälle att spela en hel säsong för Barcelona. Först var det hepatiten som höll honom borta, sedan var det Athletic Bilbaos legendariska buse Goikoexea som tacklade sönder Maradonas vrist under en ligamatch; skadan skulle honom borta i 6 månader och Barcelona lyckades inte bättre än att nå tredjeplatsen det året. Men det som gjorde Núñez mest förbannad var att Maradona ställde ett ultimatum om att han ville spendera sin rehabilitering i Argentina. ”Aldrig i livet att jag betalar hans lön medan han ränner runt i Buenos Aires” lät Núñez meddela Maradonas agent. Men när Maradonas agent föreslog att denne inte skulle ta betalt så länge han var skadad så kunde inte Núñez säga nej, chansen att få hämta tillbaka lite av de miljonerna som han hade lagt ut på en i hans ögon misslyckad värvning var för svår att motstå. Maradona återhämtade sig dock snabbare än väntat och redan tre och en halv månad efter skadan var han tillbaka på plan och samtidigt hans rätt till full lön, något som Núñez nog helst velat slippa betala. Men det skulle bli värre.
Maradona ställdes än en gång mot Athletic Bilbao i Copa del Rey-finalen mars 1984, sex månader efter Goikoexeas brutala tackling. Stämningen var minst sagt hätsk och när matchen blåstes av efter en 1-0-vinst till Bilbao så svartnade det för Maradona som i karatestil knäade Athletics mittfältare Miguel Angel Sola i huvudet. Därefter så gick båda lags spelare loss på varandra som i en kamsportsfilm, med slag och sparkar, mitt framför ögonen på Spanska fotbollsförbundets ledare, klubbens presidenter och inte minst Den Spanska Kungen och Drottningen. Spanska fotbollsförbundet stängde av Maradona i sex månader och skulle således inte kunna spela en match igen förrän december 1984. Detta blev droppen för Josep Núñez och han lät meddela via sitt stora kontaktnät av fotbollsagenter att han ville få Diego såld. Diego kände sig samtidigt sviken av klubben och tyckte att de inte försvarade honom tillräckligt gentemot fotbollsförbundet. Sedan var det hans ständiga respektlöshet mot domarkåren, mot med- och motspelare och hans ständiga festande. En annan sak som bidrog till att de aldrig kom överens var deras ovilja att förhandla eller komma överens. Båda ville få sin vilja igenom i allt. Núñez var känd för att aldrig någonsin vilja förhandla upp lönen för någon spelare, utan man fick den lönen man kom överens om när man kom till laget. Maradona som hade finansiella problem hade ett intresse av att få en högre lön, så övergången till Napoli kom som en skänk från ovan även för Diego.
Maradona och incidenten i Camp Nou’s trofésal
En anekdot som visar vilken typ av relation Núñez och Maradona hade mot varandra var berättelsen om när den store tyske yttern Paul Breitner skulle hålla sin avskedsmatch i mars 1983 och hade bjudit dit dåvarande tyske Barcelonaspelaren Bernd Schuster och Maradona själv att komma och delta. Maradona var givetvis hedrad över inbjudan från legenden och ringde själv upp Breitner och tackade ja.
Väl sittandes på det privatplan Breitner skickat till El Prat i Barcelona så frågade Schuster honom om han har sitt pass med sig. Diego skrattade och sade ”självklart har jag det, min agent håller koll på sådant”, varpå han tittade på agenten och denne med nervös röst sade ”Barcelona har ditt pass i händelse av att vi behöver åka och spela matcher utanför Spanien”. Diego ville närapå döda agenten eftersom han kände på sig att Núñez inte skulle göra det lätt för honom, speciellt inte med en cupfinal mot Real Madrid två dagar bort. Men han tog med sig Schuster och sin agent tillbaka till Camp Nou för att hämta sitt pass.
När han kom till Camp Nou bad han att få prata med Núñez, men han fick ett nej, han var inte där. Diego hade sett presidentens bil med chaufför utanför, då ändrade de sig och sa att han var upptagen. En annan direktör kom ut till Diego, en argentinare vid namn Casaus som en gång i tiden själv ställt upp mot Josep Nuñez i presidentvalet och som nu var invald i styrelsen. ”Tyvärr Diego, vi kan inte ge dig passet, presidenten vill inte…” ska han nästan med gråten i halsen ha sagt. Diego gick till trofésalen och sade till Casaus: ”Om inte ni ger mig passet så tänker jag slå sönder varenda trofé i salen”, och Diego tog upp en av de största han kunde hitta, en vacker Teresa Herrera-trofé i kristall och drog den till sig. ”Får jag mitt pass eller inte?” Casaus skakade på huvudet. Sekunden efter lyfte Diego trofén så högt han orkade och slängde den på golvet varpå den gick sönder. Schuster stod med öppen mun och tittade på Maradona som han vore en galning. Diego sade till Causes att han tänker göra sönder en trofé var femte minut tills han får sitt pass tillbaka och de båda spelarna kan flyga till Tyskland. Sagt och gjort, Causes meddelade Núñez vad Diego hade gjort, han fick tillbaka sitt pass och de båda tilläts delta i Breitners avskedsmatch.
Två dagar senare vinner Barcelona med Schuster och Maradona på plan Copa del Rey-finalen mot Real Madrid.
Återuppbyggandet av Real Madrid
”Regimens lag? Det enda Francos regeringar gjort är att utnyttja Real Madrids namn och rykte i eget syfte. Vi har aldrig blivit tillfrågade om det och vi har varken fått några gentjänster eller ett endaste öre för det”. Santiago Bernabeu
Under inbördeskriget så hade Reals gamla arena ”Chamartín” använts av Francoregimen som bland annat fångläger och det mesta av stadion var förstört. Så Santiago Bernabéus första uppdrag som president var att köpa mark och sedan bygga ett helt nytt stadion, och december 1947 invigdes ”Nuevo Chamartín”, det som åtta år efter kom att döpas om till Estádio Santiago Bernabéu, under protester från Santiago själv då han tyckte att namnet Chamartín var sammankopplat med klubben Real Madrids bildande och inte ville se namnet gå förlorat. Under samma period så invigdes Ciudad Deportiva och blev A-lagets officiella träningsanläggning och platsen där klubbens övriga underkategorier tränade och spelade sina matcher. Bernabéu omorganiserade klubben helt och hållet och delade upp Real i olika avdelningar och utsåg en ansvarig direktör för var och en av dem, ett organisatoriskt system som senare kopierades av andra storlag i Europa. En annan viktig satsning var att ge ekonomiskt stöd till supporterklubbarna, först de som var baserade i Spanien men senare även till supporterklubbar som bildades i andra länder. Santiagos tanke var redan då att skapa en världsomspännande klubb och detta var ett steg i den riktningen. Men fortfarande saknades titlarna och det dröjde till en viss argentinare kom till klubben innan Real vann sin första titel på 21 år.
De stora värvningarnas tid
Efter återuppbyggandet av Reals organisation och byggandet av nya stadion så var det dags att återuppbygga laget. En av Santiagos första stora värvningar var Luis Molowny, en talangfull mittfältare från Tenerife som fick stor uppmärksamhet från både Barcelona och Atlético Madrid. Barcelona skickade en representant via båt från Barcelonas hamn till Kanarieöarna för att genomföra köpet. Santiago fick nys om affären via dagstidningar och ringde direkt upp sin sekreterare att åka till Tenerife med flyg för att göra upp en affär med Madrid istället. När Barcelonas representant väl kom fram till Kanarieöarna för att förhandla med Molowny så fick han reda på att spelaren redan skrivit ett femårigt avtal med Real Madrid. Några år senare upprepades historien.
1952 spelades Reals 50-års jubileumsmatch mellan Real Madrid och colombianska Millonarios, klubben som den då okände argentinaren Alfredo Di Stéfano tillhörde. Millonarios vann matchen med 4-2 och Di Stéfano imponerade stort på Santiago Bernabéu. Men det var inte bara Real utan även Barcelona som var efter hans underskrift. Då ägdes Di Stéfano till hälften av River Plate och den andra hälften av Millonarios, men på grund av missförstånd så gjorde Barcelona upp om en affär med endast River Plate, medan Real Madrid gjorde upp med spelarens aktuella lag Millonarios. FIFA gav Real Madrid rätt då kontraktet med Millonarios gällde till och med 1955 och då affären slöts tillhörde den colombianska klubben. Spanska fotbollsförbundet bedömde istället att Di Stéfano skulle spela för både Real Madrid och för Barcelona, två år i vardera lagen. Barcelonas dåvarande president Enric Marti motsatte sig beslutet och drog sig ur affären varpå Real Madrid löste ut Barcelona från sin del av avtalet med River Plate. Resten är historia.
Med Di Stéfano i laget vann real sin första titel på 21 år och Bernabéu byggde upp ett storlag kring honom med fotbollslegender som Raymond Kopa, Paco Gento, Santamaría, Miguel Muñoz, Puskas och hans tidigare värvning Molowny. Di Stefano förde Real Madrid till otroliga åtta ligavinster och fem raka Europacupvinster. Argentinaren blev Reals bäste målskytt genom tiderna och vann skytteligan fem gånger och hans målrekord höll i sig i 40 år fram till en viss Raul Gonzalez Blanco gick om Di Stefanos målskörd i klubben. Alfredo Di Stefanos värvning blev vändningen för Santiago Bernabéus fotbollsprojekt och för Real Madrid som klubb. Real Madrids ligavinnande period sträckte sig över 3 årtionden från den första titeln 1954 och genom hela 60 talet med 8 av 10 titlar mellan 1960 och 1969 och till hans sista ligatitel som president år 1978. Santiago var också väldigt framsynt. Han var en av de första och ivrigaste pådrivarna till projektet med en europeisk cup mellan de olika ligornas vinnare, det som kom att bli Europacupen och senare utvecklades till dagens Champions League.
Om Santiago fick många vänner ute i Europa så fick han en del fiender på hemmaplan. Han kritiserade öppet det orättvisa skattesystemet för fotbollsspelarna i de olika spanska regionerna, en kritik som inte sågs med blida ögon av Franco-regimen. Värre blev det när Bernabéu 1973 belönade den israeliske försvarsministern Moshe Dayan. Under denna period erkände inte Franco-regimen Israel som land och Franco tog detta som ett undergrävande av hans auktoritet som president. Bernabéu erkände dessutom öppet att han helst såg att monarkin återinfördes i Spanien och det uttalandet ledde till att Madrids borgmästare avslog Reals begäran om att sälja tillbaka mark tillbaka till staden Madrid för att sanera lagets ekonomi. Trots detta bakslag så höll Bernabéus enorma popularitet bland klubbens anhängare honom kvar på presidentposten fram till sin död.
Källor: El Pais, La Vanguardia, ABC, Wikipedia, Wikiquore, Biografin "Yo soy el Diego del pueblo".
