Tårarna i Bukarest
Mitt i all segeryra stod dem där. Muniain och Llorente med flera, gråtandes av besvikelse och man glömmer nästan bort att ett lag faktiskt har vunnit också.
Ett förlorat slag för Athletic Bilbao utspelade sig denna kväll i Bukarest. Rädslan eller snarare skräcken att inte vinna syntes tydligt i Baskiernas ansikten. Den där flackande tomma blicken med uppspärrade ögon och sammanbitna min. Det skulle handla om Lejonet mot Tigern, Baskiens stolthet mot Spaniens huvudstad eller Athletic Bilbao mot Atlético Madrid om ni så vill. Allt var upplagt för en drömkväll men när Falcao stod för det glamouröst vackra målet i den sjunde minuten och skickade Atléticosupportrarna till den sjunde himmelen släcktes drömmen för Baskierna. Den dröm som fått laget att ge det lilla extra.
Bilbao visade klart och tydlig att de satsade fullt ut på att vinna Europa League och efter segrar mot bland annat Manchester United och Shalke 04 ställdes klubben mot Atlético Madrid i finalen. Ett överkomligt motstånd som de spelat tämligen jämt med genom åren. Bilbao skulle gå ”all-in” för att vinna en titel i år. En titel av två möjliga skulle det bli och alla kort satsades på denna match eftersom den inhemska cupfinalen mot Barcelona klassas som en svårare match. Men motståndarna hade ett triumfkort på hand, Radamel Falcao. El Tigre! Colombianen som vann skytteligan i Europa League med sitt Porto föregående år med hela 17 mål. I år blev det bara 12 mål men det räckte för att vinna skytteligan i år igen. Och bucklan. Och Atléticosupportrarnas hjärta. Redan en legend i klubben han bara spelat en säsong för. Atléticos dyraste värvning någonsin visade sig vara nyckeln till den framgång som ikväll uppnåddes.
Men denna text är ingen hyllningstext till Atlético Madrid utan en betraktelse av den sorg som spelarna, supportrarna och klubben från Baskien visade efter slutsignalen. Sällan skådat är att det verkligen brister för spelarna. Att känna besvikelse efter en förlust är naturligt, att lägga sig ner och storgråta är något helt annat. Llorente, Toquero, Ibai och Muniain med flera finner ingen hejd på sorgen och låter allt komma ut. Precis i det ögonblicket syntes känslorna de har för sin klubb. Det handlar inte bara om att spela i ett lag för att sedan byta, det handlar om livsöden. Ingen kan ta ifrån dem att de spelar för Athletic Bilbao för att de har Baskiskt blod. Och de visar sitt hjärta genom dela och uppleva samma känslor som supportrarna gör vilket inte hör till vanligheterna i dagens fotboll.
De såg tåget gå och kvar blev dem på perrongen. Insikten av att inte bara dog drömmen om en europeisk titel utan även om att ta en titel överhuvudtaget kom sköljandes över spelarna. Det mentala ras som denna kväll skapade innebär en moralsänka utan dess like och med de förutsättningarna klarar inte Bilbao att stå upp mot Barcelona i Copa del Rey. Jag kan aldrig tänka mig det. Skulle mirakel ske och vi trots allt får en Athleticseger så har de verkligen bestigit ett berg och förtjänar den titeln så innerligt. Och visst skulle det vara vackert.
Inget i denna text tar ifrån Atlético Madrid att de är värdiga vinnare av Europa League. Det är de verkligen men jag valde att belysa de känslor som oftast glöms bort i firandet av vinnaren. Grattis Atlético Madrid till segern men det som etsat sig fast hos mig är tårarna i Bukarest. Tårar av blod. För laget. För Supportrarna. För sina familjer. För Baskien.
Muniain tröstas!
