Tränarens roll i den moderna ligan och fotbollen - För att prestera måste du arbeta, ett mantra inom spansk fotboll

Zidane är lugnet själv
 

Real Madrids tränare Zinedine Zidane håller en låg ton för tillfället utåt sett i pressen. Han svarar kort och precist på de frågor som gäller Real Madrid med akuratess och spekulerar ogärna om saker som inte vid precisa fall handlar om klubben. Zidane är inte media skygg, han är media smart. Han föder inte den stora skaran journalister med excentriska uttalanden likt föregångaren José Mourinho brukade göra för oss. Han håller en distans att det är "inom klubben" som frågor ska diskuteras, inte specifikt, öppet och utåt sett, vilket skapar en trygghet för spelarna att tränaren alltid står redo att lyssna på spelarna först och främst.
 

Där Mourinho skapade en blockbildande "allt i världen mot vi" känsla så vill Zidane hellre bli omtyckt och ha auktoritet kring sig när han väl tar bladet från munnen. Han inger framförallt trygghet, någon man kan vända sig till, någon som man kan prata om vad man ska göra på planen, för ty det finns ingen bättre att rådfråga än Zidane för de frågeställningarna.
 

Skillnaden ligger i att Zidane hade en längre spelar karriär, han vet om exakt varje situation som kan uppstå på en fotbollsplan. Som ett grovt uppskattande leder en spelar karriär en till situationer i fotbollens värld som i sin tur skapar ett mer värde av att veta hur man ska hantera olika betänkligheter som tränare.


Zidane representerar Madridistas världen över.
 

Istället för som Mourinho och den medie skygge Benítez hyllar han istället de redan innevarande spelarna som existerar inom laget. Benítez kunde hellre drilla spelarna i video analyser för exakt varje moment som kan uppstå i match situationer. I Zidane har vi en man, en tränare som går in i den nya säsongen med en helt högre kravbild på sig som tränare, nu förväntar sig Madridistas världen över att Zidane ska kunna lyckas återupprätta "dubbeln" som klubben tog och de tror att det enkelt ska uppnås ty vi har den bästa tränare som finns. 
 

Dock fungerar det inte så smärtfritt, 38 matcher (bland annat i La Liga) är fortfarande 38 matcher som ska spelas av med de efterföljande kontroverserna som alltid tillhör match säsongens skeende. En säsong ska ses som att försöka odla fram tulpaner, det går inte utan näring, vatten och omtanke. Görs det blomstrar det som aldrig förr ett år senare eller i än längre fall flera skeenden senare. På det sättet finns det möjlighet för eror att skapas.
 

Guardiola var lika lyckosam 
 

Från ett lite mer nyanserat perspektiv så kan det tyckas att den före detta Barcelona tränaren Pep Guardiola var om än lika framgångsrik med sitt Barca som Zidane nu har varit med Real Madrid. Och de bägge två är medvetna om att deras olika eror i Spaniens två största lag kommer att jämföras med varandra den dagen även Zidane lämnar Real Madrid, för det kommer också att komma en sådan nattsvart dag. 
 

En hel rad av klubbar i Italien, Frankrike och England skulle stå på tur för att knyta till sig fransmannen, han har också ett sammansvetsat rykte redan i dessa länder indirekt och vid direkta fall för att inte tala om landslag. Oavsett hur svårt det kan vara att tro det i nuvarande läge, ingenting varar för evigt nämligen, precis som Guardiola kommer han högst troligen lämna klubben i ett annat perspektiv.
 

Där de bägge tränarna gärna ger fria roller åt lagets större namn och har en filosofi där passningarna ska innehålla en viss passningssäkerhet och procent ska deras lag därmed skapa en grogrund för att hålla bollen vid ett flertal bollpunkter. Att göra det mesta av det bollinnehav som finns är också viktigt, gärna med så fritt spelmönster som kan åstadkommas. Både Pep och Zidane låter de offensiva pjäserna få så flytande spelmönster som möjligt också.


Två av historiens största tränare så här långt. 
 

Rent generellt sett så kommer Zidanes tränar förmåga att slutligen jämföras med den av det all star lag som Pep Guardiola skapade med Barcelona under många generationer, där tiki-taka spelet fick sin stora renässans, där bollinnehavsspelet sågs på och beundrades av andra lag men även spelare. Där Barcelona då stod i topp så var vår klubb, Real Madrid, i ett fullständigt kaotiskt inferno. Guardiola införde ett spelsätt, just ett spelsätt, ett eget sådant är något som Real Madrid fortfarande står och famlar inför under nuvarande styre. 
 

Därför och endast av den anledningen tillsatte Florentino Pérez, Zinedine Zidane; som ett gensvar på Barcelonas dominans tidigare spel säsonger. De bägge rival klubbarna går egentligen igenom samma metod per metodiktänk i och med att de bägge har haft spelar legender som tränare för att inleda vad som ska kallas en ny dynamisk era för respektive klubb. Som att sno någon annans idé. Vi bör därmed aldrig glömma bort den dominans som rådde över Barcelona med Guardiola tidigare år för även den har format vårt tänk.
 

De misslyckade åren med Mourinho och Benítez
 

Vi var som ett Real Madrid där hjärnornas krig infann sig både under Mourinho men också den media cirkus som Mourinho drog med sig med sitt entourage. Sällan har en av Real Madrids avslutande matcher för säsongen varit av lika stor begravningskaraktär som Mourinhos sista match som tillträdande tränare för Los Blancos. 
 

När man såg lagets stora stjärna Cristiano Ronaldo inte ens vilja hälsa på Mourinho inför matchen visste man om att sprickan var total. Spelarna vände sig till slut emot Mourinho. Portugisen led också av ett sorts mindervärdeskomplex gentemot Barcelona, slog alltid ur underläge kändes det som både i matcher men speciellt även i pressen. Inte för att han själv slog i underläge, klubben gjorde det då.


Ronaldo och Mourinho såg inte öga till öga emot slutet av den perioden.
 

Att Rafa Benítez i ett svep presenterades som ny tränare, gärna gråtandes på presskonferensen, tydde allt mer på att Rafa ansåg det hela vara för bra för att vara sant. Typ som en nickedocka i andra lägen. Ungefär som att Benítez såg på klubben som om han vore ett fan själv, inte riktigt förstående hans roll att vara tränare, därmed stå över alla andra. 
 

Benítez var glad över att bara vara på plats i Madrid, det syntes lång väg på honom i hans uttalanden. Och med en grund inställning att det kan verkligen inte vara på riktigt blev det en väldigt kort sejour för Benítez (sju månader) som annars är en uttalad "madridista" sen barnsben.

Benítez kunde inte heller aldrig få ut det bästa ur Ronaldo utan laget förlitade sig på mestadels andra spelare än den stora stjärnan under Rafas styre under sju månader.

Att Benítez sedan hade den sämsta vinst ration bland Real Madrids tränare sedan 2008 hjälpte inte till sakens skull (Manuel Pellegrini var ett namn som hade hög ratio vid tidpunkten, Zidane i senare fall såklart). Sedan släppte Real Madrid in alldeles för mycket mål genom luftspelet vilket på Santiago Bernabéu ansågs som för lätta mål att släppa in. 


Benítez var bara överförtjust över att ha fått chansen att leda oss.
 

Officiellt sett så blev Rafas sju månader långa vistelse (pina?), facit 11 vinster, 4 oavgjorda och 3 förluster vilket tärde på styrelserummet i Madrid. Om det lät för bra för att vara sant att vara tränare för världens största klubb så var det nog därför resultaten blev som de blev.
 

Utöver det spekulerades det i medier att lagets prominenta spelare inte var nöjda med att Benítez var det kontroll freak som han var, det ansågs att han ville styra spelets gång alldeles för minutiöst och precist. Och det går emot det som Real Madrid alltid har stått för, att spelarna ska få fria, spridda roller. 
 

Där Mourinho strukturerade om klubbens hierarki genom att dels ta på sig tränar- som sportchef rollerna var Benítez endast ödmjuk av att ens få möjligheten att leda oss. Mourinho kontra Benítez var som två stora kontraster; ett ego mot en ödmjuk beundrande tränare. 
 

Mourinho å sin sida trodde inte på någon annan person på jordklotet förutom sig själv, gärna förstorandes sin egen roll ty som den "the special One" han anser sig själv vara. Men där Mourinho ansåg sig själv vara större än klubben ansåg klubben per automatik i gensvar att de är större än en tränare.


Spelarna fick det allt svårare att tyda Mourinhos roller på planen.
 

Planen från första början måste nog ha varit att utnyttja Benítez under en period för att sedan slussa in Zidane, för det är Zidanes närvaro på träningarna som Florentino Pérez ville se från allra första början, det visade sig genom att tidigare tillsätta Zidane i Castilla-laget. Ett smart drag av presidenten men det kunde ha kostat oss sportsliga resultat om Benítez hade totalt styrt skutan käpprätt neråt än mer. 
 

En kalkylation således bör ha varit att Benítez användes som en informell övergång till vad som komma skall med den tidigare Castilla-tränaren, som ett led gick det hela igenom. Likt som i en process fanns det en kalkylering att "om det skiter sig" ska plan B hela tiden ha varit förberedd.
 

Tacksamhet
 

Att Zidane sedan som en slags "ängel" gick in och styrde upp det hela ska Florentino Pérez vara väldigt, väldigt tacksam för, då det från början var ett hög intensivt riskspel som Florentino bedrev då. Teoretiskt sett utifall Zidane inte hade vänt klubbens framgångar så kanske Pérez inte heller hade kunnat sitta av en mandat period till (vald i sommar igen till 2021). 
 

Vår käre president spelade ett stort riskspel genom att gå igenom denna turbulenta period, ingen visste egentligen hur det skulle sluta, och nog allt ska man tillskriva omständigheter som "tur" också i slutfacitet så här långt. Klubbhierarkin var inte alls lika omtyckt under pre-Zidane perioden som den är nu, med rätta dessutom då sportsliga framgångar hade mer eller mindre uteblivit.


Zidane fick lagets största stjärna Cristiano Ronaldo att bli fokus namnet över alla andra.
 

Så inte bara lade Florentino alla ägg i en korg, han lade även all hopp på att de skulle kläckas till guld smörliknande njutbarheter att äta. Och igenom den händelse utvecklingen så har Zidane den makten nu att agera som en slags brygga, snarare som en slags vice-president då han räddat Pérez anseende helt generellt sett. 
 

Precis som i Mourinhos fall så är det inte ett organ som styr klubben, utan det är en specifik person, det får man ändå tillskriva Mourinho och hans sejour för att ha genomfört i klubbens stadgade ramar. Dominans erorna när Guardiola med lätthet avfärdade Mourinho´s Real Madrid finns inte nu, med Zidane i förarsätet i Primera División med Guardiola som bekant tränandes Manchester City. 
 

Utmanarna
 

Att någon annan tränare i La Liga förutom Atlético de Madrids Diego Simeone, (ett Atlético som alla vet kan chockbomba sönder allt och alla i spelar väg när det väl blir Januari månad), skulle vinna ligan är svårt att tänka sig. En stor del av säsongens skeende ses till Diego Simeones Atlético utöver de två giganterna inklusive Barcelona, resten är bara flera milstolpar ifrån samma spetskvalitéer. Simeone är en motpol annars till vad Zizou står för.
 

Vad vi vet är att det igenom de senaste 10 åren har handlat om världens två största klubblag för att gå upp och göra upp internt emot varandra med ett instick då och då från Atlético de Madrid. Dock ett Atlético de Madrid med Simeone som har skapat våglängder ute i Europas fotbolls gränser med den grinta som finns inom laget. 
 

Det ses inte längre som en underlägsen rival i Atlético som vi har att göra med, det ses som en fullvärdig kandidat till samtliga titlar på spel under säsongen. De är också det lag som är de jobbigaste att möta för just Real Madrid både i ligan men även ute i Europas vägar. I själva huvudstaden är också Atlético minst lika stora som Real Madrid, något som kanske glöms bort med tanke på Real Madrids världsomspännande betydelse för fans runt om i de olika kontinenterna.
 

Ernesto Valverde är ett osäkert kort för en annan rival i Barcelona i större kretsar, men ändå en betrodd taktiker som också ska förbättra presspelet för Barcelona, krympa spelytor och automatiskt är de titel kandidater såklart. Men det är främst Simeone som kan ses som lika taktiskt slipad som Zidane i nuvarande läge med inga prestationer redan gjorda inför säsongen. 
 

Efter att ha fått leda Athletic Bilbao med endast baskiska spelare som huvudbas är det givetvis en ny spelplattform för Valverde nu. Oavsett hur Neymar-gate utspelar sig så finns ju bevisligen kapitalet för att återinvestera summan. Skulle det ske så kommer Zidane att få huvudbry kring den stora eviga rivalen. Zidane kommer också att tjäna på att Atlético har ett transferförbud och den rådande situationen i Barcelona. Tiderna ändras som sagt, där klubben slog ur underläge förut i situationer står sig de vita marängerna rustade på ett annat sätt ur tränarsynpunkt.
 

Och de andra tränarna då?
 

Och i ligan må vi även se spännande tränare så som Eduardo Berizzo i Sevilla i en klubb som sköts mycket genomtänkt, även efter Monchis efterlämnande bakom sig. Vad gäller spelaraffärer har Sevilla inte legat på latsidan överhuvudtaget utan laget är fortfarande lika starkt kristallerande skinande. Det Monchi har byggt kommer att bara fortsättas över och med. Juan Carlos Unzué  (Celta Vigo) och deras lags stora dröm är att kvalificera sig för topp fyra igen och därmed vara med i Champions League igen. Tillsammans med John Guidetti och Sam Larsson? 
 

Sedan har man två stora bubblare i form av Valencia och Villarreal, den förstnämnde tränas av Marcelino, en tränare som spås en lysande framtid i en klubb som har gått igenom renovering och nedmontering för att nu hamna i det vi kallar status quo, vad ska hända med Valencia framöver? Vad gäller Villarreal så är jag nyfiken på att se hur Fran Escribá kan utnyttja de stora visionerna för sitt lag för precis som jag har varit inne på finns inte riktigt den "stora ekonomin" för lag som Villarreal; men med deras mått sett så har de gjort en satsning. 
 

Villarreal spelar, ur ett tränarperspektiv, en högoktanig fotboll som är njutbar att skåda men med en defensiv naivitet då man från tränarhåll nästintill aldrig sätter försvarsspelet. Just försvarsspelet är annars något som genomsyrar "de andra klubbarna" bakom Real Madrid och resterande giganter. Från tränarhåll i Spanien läggs tonvikten på de offensiva melodierna, något som Real Madrid drar nytta av när man på pappret mönstrar ett väldigt starkt offensivt lag.
 

Och Quique Setién i Real Betis har fått ett andrahands lag att se intressanta ut igen med ett par spelarvärvningar som i deras mått sett är fantastiska för de. I en klubb som har ett par yngre spelare som ser riktigt intressanta ut. Den andalusiska klubben tog en anonym roll i spansk fotboll med vändan i Segunda División, det har satt sina märkbara spår, tid kommer att behöva gås igenom för samma tidigare status. Där ska Setién skapa en vinnar anda för en klubb och dess fans som är i vetskap om att de förlorar matcher men hejar fram laget ändå likt leve länge tänket. Så. Det var en mindre presentation av de tränarnamn som kan konkurrera med Zidane i La Liga. 
 

Och även om Zizou nu står på en pall utöver resten av tränarnamnen i ligan så är fotbollen än dock rund i slutet av dagen, ingen vet vad som kommer att hända kommande säsong eller? Vilket bevisar sig när Real Madrid möter dessa klubbar, i Spanien lär nämligen tränarna ut en grund teknik redan i yngre ålder för spelarna, vilket leder till att i princip vem som helst kan slå just vem som helst över ett möte. Den tekniska kvalitéen är det första som lärs ut i Juvenil lagen i Spanien, bollbehandlingen är något som nöts redan vid 12-års åldern.
 

Skillnader
 

Om man jämför Allsvenskans tränings metoder med de som finns i ett stor industriellt land som Spanien är det vida skillnader, redan i 12-års ålder satsas det i Spanien från tränarhåll på att sätta grundfysiken och att lära ut tekniska mönster. Spanien är inte heller socioekonomiskt ett lika rikt land som Sverige så desperationen och passionen finns på ett större sätt där att bli just fotbollsspelare bland dess ungdomar. 
 

I Sverige kan många gånger andra saker i livet uppta en lika stor plats för yngre generationer, i Spanien vill man genuint bli stora fotbollsspelare för det är det som finns att göra också. Där den högteknologiska utveckligen når sin kulm i Sverige så är man mer ödmjuk i de latinska länderna vad gäller en själv. Kanske som att istället för en smartphone så utgår man från sig själv; det bidrar till mer tid över, mer tid för fotbollen och således bättre spelar generationer. Talangen måste dock finnas ur en gallrande synvinkel från tränar håll.
 

Att komma nära 100 mål- och poäng gränsen och vad det innebär?
 

För att vinna La Liga så behöver det lag du har tränat komma upp i en bra bit närmre 100 poäng strecket, denna rekord historiska siffra är eftermälen som både Mourinho, Guardiola, Simeone och nu Zidane har satt som mall. De senaste säsongerna har ligan vunnits med ett par poäng bakom 100-strecket vilken kan kallas den magiska siffran för två termer. 
 

Varje säsong är inte sig lik den andra och du kan vinna en väldigt jämn liga utan att uppnå 100 poäng självklart också. Man bör också som tränare i La Liga sätta ett lag som ska ha gjort 100 mål minst för att vinna pokalen i slutet av veckorna på säsongen. 
 

Kampen om La Liga inleds om bara några veckor och ligan ser mer spännande ut än på länge, men det beroende på vem du frågar såklart. Men för att Zidane ska sätta sin auktoritära stämpel som en fin inhemsk tränare också måste han leverera fler avgörande match speldetaljer som ger avgörande resultat på löpande band för att kunna jämföras med sin eterna rival Guardiola. Ty i Spanien högaktar man fortfarande det arbete som Josep Guardiola ledde sina styrkor ut på plan på. Den stora utmaningen ligger självklart i Champions League hur som haver.
 

Om man vänder på det anser många Madridistas att Zidane redan har uppnått Guardiolas illusion som både spelare och tränare. Allt beror på hur stort man värderar de olika erorna, och till vilken fanskara och lagtillhörighet man håller på, eftersom att Zidane har minst lika långt gångna satta rekord som Guardiola så här långt. Men där Guardiola införde in sin spelfilosofi återstår det för Zidane att utveckla sin spelfilosofi ytterligare i volymer. Det har lett till att mallen för en framgångsrik säsong har satts vid närmre 90+ i alla termer inräknat för en filosofi ska ju leda till mål?


Zidane frodas i en miljö där målen skapas genom dynamiska anfall.
 

Guardiola ses fortfarande som en "guru" i Spanien och det finns de som vill mena på att Zidane nu ses som den store "gurun" allt medan erorna omförvandlas till nya säsonger, nya förutsättningar, nya matcher. Där den ena supportern hellre föredrar Guardiolas allstar lag dominans tycker vissa att Zidane redan har gjort mer för att få samma epitet som guru som i Peps fall.
 

Personligen är jag överförtjust i att ha fått bevittna båda dominanser i vad som är en av världens bästa ligor. Vad båda eror hade gemensamt var att de konstruerade individuella lag där 90+ poäng och 100 mål blev vardagsmat genom säsongernas gång. En filosofi där individens spel skicklighet ska sättas i första hand och att maximalt nyttja dessa egenskaper. Ju mer anfallsrikt lag som Real Madrid spelar desto mer mål blir det ju.
 

Vad man kan önska sig för dagens Primera División är att det blir hårdare för alla att vinna fotbollsmatcher, då reserverna från Real Madrid och Barcelona med enkelhet kan övervinna de flesta motstånd när man möts. Men vad ska man göra som tränare för Real Madrid, eller för den delen Barcelona än att mönstra svagare elvor och ändå plocka hem de tre poängen? 
 

Än dock är det en ledsam utveckling som har ett huvudmönster i hur lagen defensivt är rustade. Där av kan det som ett skenande tecken ses som en "enklare" bedrift i att maximisera antal poäng och mål under en säsong för lag som Real Madrid. Det skulle vara en större bedrift att komma närmre 100 perspektivet om ligan som helhet varit mer jämn.
 

Har La Liga tappat i kvalité och hur är det med rotationerna?
 

När det är uppenbart att dessa två makt krafter spelar på helt egna ekonomiska tillgångar och dess eftermäle för deras uppåtgående spiraler så är det väl självklart att en regnig kväll på Campo de Fútbol de Vallecas, Rayo Vallecano´s arena, kanske inte är den mest "flashigaste" arenan att spela på för alla, däribland Cristiano Ronaldo och Sergio Ramos. 
 

Eller att Ronaldo står över matcher på Coliseum Alfonso Pérez, Getafes arena. Man kan inte samla all elit som finns i fotbollsvärlden och sedan förvänta sig att de precis kommer att spela exakt alla matcher mot undermåligt motstånd dessutom. 
 

Häri ligger Zidanes utmanande handling, kommer han att bli lika framgångsrik som Guardiola att kunna rotera runt en stjärn parad trupp utan att det ska bli osämja, och kommer vi att fortsatt få samma storartade resultat ytterligare sett över en längre speldominans period genom årens gång? 

De första stegen tilll att Zidane ska göra det har tagits under det vi kallar Silly Season denna sommar, men slutligen vill jag poängtera att La Liga är inte vad den var för bara 10 år sedan.

Där det tidigare fanns ett egen värde av att marknadsföra de största spelarna i de största klubbarna så avstår, i alla fall Real Madrid, att sätta ut det bästa laget på plan alltid. Det ses inte som lika stort och det vet de inblandade om.
 

Zidane:"Några människor kanske tror att under vissa matcher så spelar exakt samma spelare hela tiden och i andra matcher spelar ett helt annat lag som kallas A eller B lagen, men det är inte så jag ser det. Jag åsidosätter inte helt plötsligt spelare, jag pratar med de och förklarar mitt sätt att tänka och vi arbetar framåt tillsammans."
 

Att rotera runt på spelare och ändå vinna matcherna med fina statistiska siffror är en bedrift i sig. Men det är en avgrund för hur La Liga har utspelat sig och dess innevarande kvalité sett över de 20 lagen som representerar ligan. Ligan är inte heller medialt lika exponerad utan de två jättarna och produktioner bakom ligan är inte lika genomtänkta som i andra länder. Man kan likna det vid en entrecout middag på en 5 stjärnig restaurang med tre aktörer medan resten får nöja sig med de enkla biffarna som blir över. Ett slags lyx problem.
 

Zidane om rotationerna:"Jag förstår denna debatt eftersom att jag nu är tränare för Real Madrid, jag behöver välja (vem av de) och jag tänker alltid på vad som är bäst för Real Madrid som en familj. Jag är medveten om att jag har en extraordinär trupp där alla är hängivna. Vi vill alla följa samma öde."
 

Ur ett sekundärt fall, beroende på hur man ser det, visar det än dock upp på den stora ojämnheten som finns bland de rikare och de fattigare i La Liga. Det är något som LFP borde ha tänkt på för länge sedan. En bra lösning på det hade varit att omstrukturera tv-avtalen inhemskt som utländskt, likt som i engelska Premier League. I England så ger man möjligheten till att klubbarna på ett ekonomiskt plan ska kunna stå sig mot varandra, medan licenser och rättigheter över "vem som får den stora kakan" i Spanien spelar i ett eget spektrum. 


LFP kanske har förlorat den hel täckande bevakningen kring alla lag i ligan.
 

För de som har vill gärna inte dela med sig heller, vilket skapar en ojämn finansiell balans. Vad som kan missförstås är givetvis att super klubbar som Real Madrid i vilket perspektiv som helst med avtal hit och dit spelar i en egen bollhörna som en exklusiv klubb kring dess kommersiella rättigheter. För Real Madrid skulle inte en omstrukturering förändra perspektiv, för ligans skull skulle det göra det.
 

Varför är tränarrollen just så viktig?
 

Tvärtemot vad man kan tro så är tränar rollen det fundament som en klubb bygger sin samvaro kring. Följer inte en specifik spelare en genomarbetad roll under en match (från tränaren) skapas sprickor, sprickor skapar osämjor, i senare fall leder det till att lämna klubbar genom bakdörren. 

För bara ett par år sedan har vi det bästa exemplet i Pedro León som stod under ledning av Mourinho. Mourinho såg i en Primera División match ett par saker som León gjorde vilka gick emot instruktionerna för den matchen.

Ett år senare och León var historia i Real Madrid. Trots att han hade formats för att bli en del av Mous framtid för klubben. Allt på grund av en endast match där León inte följde tränar order.
 

Om det inte finns extraordinära specifika spelare som gör lite grann vad de vill på plan i extrema fria roller så ingår alla i startelvan i ett roll tänk från tränarens sida. Att laget överhuvudtaget har en spelstil eller åtskilliga är en tränares verk. Om löpningar tas eller om de uteblir är det tränarens verk också. 
 

Små justeringar under träningarnas gång är också A och O för att antingen få laget att spela mer dynamiskt eller mer instängd defensiv prägel på fotbollen. Utgångspositioner på plan och roller kring de är ännu en sådan spel sak som bara kan bestämmas av en tränare, och hur laget rör sig över större spel ytor är fundament för tränarrollen. 


Vår maestro lär ut hur fotboll egentligen ska spelas under träningarna.
 

Toni Kroos om de betydande träningarna med laget:"Vi håller alla på att arbeta väldigt hårt, speciellt under de första veckorna av försäsongen. Zidane verkar ibland vara som en tysk med tanke på det arbetssättet som han har utfört med oss. Han har gjort det väldigt klart att han alltid har velat att det hårda arbetet under träningen ska visa sig under matcherna."
 

Ska man tänka på det så finns det ingen viktigare person inom en klubb än just tränaren. Zidane har med statuerat exempel visat sin auktoritet kring dessa frågor samtidigt som han har ställt helt nya frågor till laget i pressade situationer, vilka har betytt rotationer bland annat, men också ett distans tagande mellan de som sköter kluben och de externa krafterna. 
 

Och förvandlingen i spelstilen under matchen i Champions League mot Bayern Munchen den senaste säsongen kontra den defensivt starka insatsen mot Juventus i finalen i Cardiff i Wales vittnar om tränarens roll.
 

Genom att ha en lägre försvarslinje och att alltid endast passa bollen till medspelare som blev rättvända var det vårt signum modifierat under den finalen. Sådana här små skillnader avgör alltid skillnaden till varför matcher blir vunna eller inte. En fundamental del av att vara tillhörande en fotbollsklubb oavsett dignitet är att lyssna på tränaren, spela utefter tränarens önskemål, och absolut inte gå emot tränarens roller på plan. 
 

I mixen av det som spelare kan du visa upp dina friare matchvisioner men går de inte igenom vid de tillfällena blir du inte långvarig inom en klubb. Man spelar aldrig "över tränarens huvud" nämligen, speciellt inte i kravfyllda klubbar som Real Madrid.
 

Både Zidane och Guardiola besitter kapaciteten för att beordra sina lagroller men även fria roller men frågan är om inte Zizou har en ytterligare dimension i sitt tänk; i sitt improviserande av matchernas gång. Därför håller jag Zidanes tränargärning efter lång tid som lika grandiös som föregångaren i spansk fotboll i Guardiola, även om det är upp till gemene hen att bedöma saken.