New Jersey - Montreal
2 - 1

TV-spelstaktik bäddade för efterlängtad bortaseger: Córdoba - Villarreal 0-2

Marcelino satsade på en startelva innehållandes sina snabbaste tillgängliga spelare. Det tillsammans med det välsynkade, höga presspelet gav positivt utfall och var huvudorsakerna till att Villarreal kunde ta sin första bortaseger sedan mitten av november förra året.

Eftersom Almeria tidigare under gårdagen hade bortaslagit Hércules, efter två mål från den tidigare Córdoba-anfallaren Charles, var pressen på Villarreal stor med tanke på att det redan feta åttapoängsavståndet upp till Almeria på den åtråvärda andraplatsen nu riskerade att bli ännu större.

För att försöka överlista sina motståndare valde den avstängde Marcelino att ta till ett klassiskt FIFA-knep; alltså att ställa upp en startelva med sina snabbaste och rörligaste spelare som fanns att tillgå.
I och med att Hernán Pérez inte anses vara redo för att spela matcher än ( han har i alla fall börjat träna med laget igen) så betydde det att följande elva mönstrades:

Juan Carlos
Mario – Musacchio – Dorado – Jaume Costa
Aquino – Farinós – Bruno – Moi Gómez
Uche – Jony Pereira

Fotboll är ett lagspel, så för att få ut det mesta av sitt lag måste man försöka få det att fungera som en enhet. Det kan ibland betyda att laget tjänar på att inte använda sina elva individuellt skickligaste spelare, utan istället de elva som passar bäst in i tränarens sätt att se på fotboll.
Eftersom Marcelino förespråkar en relativt direkt anfallsfotboll, med mycket djupledslöpande så fort bollen erövras, och väldigt högt, tidigt och aggressivt presspel var det kanske inte så konstigt att spelare som Perbet och Trigueros, som presterat bättre än Moi, Jony och Uche under säsongen, fick sätta sig på bänken med tanke på att de inte är spelare som erbjuder de egenskaperna.

Men trots en del förändringar i startelvan var spelmodellen och taktiken snarlik den som tidigare har använts av Marcelino.
Jämfört med hur laget såg ut under Velázquez ledning har det känts mycket tydligare vad det är Marcelino vill ha ut av sina spelare, och även om resultaten har varit ganska blandade så har känslan hela tiden varit att det sett rätt bra ut och att spelarna förstått vad som förväntas av dem.
Tillskillnad från Velázquez som höll på med ett jävla taktikhattande, där laget ena veckan försökte sig på tiqui-taca-malande med fem mittfältare och hög press, och nästa vecka istället satt lågt med hela laget, spelade med två centertankar och i huvudsak försökte mata in tidiga inlägg mot dessa.

Matchen:

Villarreal tog tag i matchens taktpinne ganska omgående genom att trycka ner Córdoba med hög press, tidiga brytningar från framför allt Bruno och Farinós, och många snabbt slagna bollar upp på de två anfallarna.
I början ledde det dock mest till en del ofarliga hörnor och ett par halvmisslyckade soloräder från de fyra offensiva spelarna, och Córdoba lyckades hålla borta Villarreal från några absoluta farligheter trots att Villarreal hela tiden lyckades vinna bollen tidigt och behålla den på Córdobas planhalva.

Efter en kvart lyckades dock Rennella komma till ett avslut efter att ha tvåfotat sig emellan Villarreals två mittbackar, men Juan Carlos kom ut tidigt och avvärjde Córdobas enda riktiga chans under den första halvleken.

Efter det fortsatte Villarreal äga matchen och Farinós styrde spelet lite som han ville.
Han och Bruno satte dock främst sina passningar snabbt upp mot anfallarna och yttrarna kom inte med jättemycket i spelet, även om de och ytterbackarna oftast följde med och hotade och drog isär Córdoba-försvaret.
Nu började dessutom Villarreal skapa lite hetare chanser.
Först testade Bruno bössan efter att ha snappat upp en misslyckad undanrensning, men fick se bollen smita strax utanför.
Någon minut senare slogs ytterligare en snabb djupledsboll från Villarreal och nu rusade flera gulingar framåt mot målet.
Först till bollen var Mario, som från höger utkant av straffområdet spelade in bollen mot straffpunkten och Jony Pereira, förbi hemmamålvakten som hade gjort en märkligt misstajmad utrusning och nu var bortspelad. Hela målet var alltså öppet för Jony, men sin vana trogen stod han för ett besynnerligt uselt avslut när han drog till på direkten med högern och fick se bollen segla så högt över målet att han kände sig tvungen att gömma ansiktet i matchtröjan av skam och besvikelse.

Villarreal vek dock inte ner sig för det, utan fortsatte med sitt energifyllda spel på den halvtaskiga gräsmattan. Den bristande grässkötseln som råder i de flesta Segundaklubbarna är en klart valid anledning till att inte förlita sig så mycket på passningsduttande utan att stå för ett mer direkt och mindre tålmodigt spel, även om det troligtvis är mer fysiskt krävande för spelarna.

I minut 26 fick man i alla fall tillslut hål på sina motståndare.
Farinós, som slår alla inläggsfrisparkar och hörnor, hade lagt upp bollen lite till höger mitt på Córdobas planhalva för att försöka pricka en gulklädd snubbes skalle. Och det uppdraget klarade han galant.
Med sin höger skruvade han in bollen mot Cordobas straffområde, och först till bollen var Musacchio som nickade den över hemmamålvakten som återigen var ute på mellanhand. 1-0 till Villarreal på ett sätt som påminde väldigt mycket om DET målet där Arruabarena agerade nickare och Riquelme inläggare. Möjligtvis var det ödets sätt att påminna oss om att just Riquelme skulle göra comeback för Boca några timmar senare efter sju månaders chillande.

Efter målet försökte Córdoba logiskt nog anpassa sin taktik efter resultatet och attackera lite mer, men det gick sådär. Några inläggsfrisparkar och en misstänkt straffsituation ( det såg ut som Córdobianen snubblade redan innan Bruno kom åt honom och den enda reprisbilden jag gavs gjorde mig inte mycket klokare) skapade man, men Villarreal hade fortsatt lite mer boll och framför allt kändes det som man hade full kontroll.

De sista tio minuterna av den första halvleken var dock chansfattig och blåstes i månt och mycket sönder av rättskiparen. Men precis innan han skulle blåsa för sista gången innan halvtidsvilan snappade Jony upp en slarvig passning på mittplan från en Córdoba-spelare.
Därifrån satte han sedan han ensamt av i full kareta med enbart en motståndare mot sig. Med riktningsförändringar, överstegsfinter och en Cruijff-vändning tog han sig tillslut förbi denne, men snubblade då till i straffområdet och jag befarade att chansen skulle rinna ut i sanden. Men Jony hann komma till avslut, och som han gjorde det!
Med en fräck lobb med högerfoten (!) lyfte han bollen över målvakten till 2-0, och Uche var så tagen av prestationen att han bara stod och garvade efter.
Lider Jony måhända av Nilmar-syndromet; att man bara kan göra svåra mål?

Direkt efter pausvilan försökte Córdoba sätta en tokhög press och kom till några halvdana inlägg och höll samtidigt på att ge Uche ett friläge, men sedan återgick matchen till att se ut mer som tidigare.
Córdoba hade möjligen lite mer bollinnehav nu, men såg sega och okreativa ut och hade problem att ta sig förbi Villarreals tidiga, välsynkade presspel. Och när de gula hade bollen fortsatte den elegante och dominante Farinós att diktera spelet med bravur och sätta yttrarna och anfallarna i farliga lägen.
Uche kom till ett hyfsat avslut efter ett inlägg, men ingen högg på returen. Aqunio drog till på volley efter en snitsig frisparksvariant, och alla skötte sina defensiva sysslor som de skulle vilket gjorde att finliret Córdoba stod för ifjol under Paco Jémez ledning kändes väldigt avlägset.

Ju längre matchen led tröttnade dock båda lagen. Córdoba kändes uppgivna och skapade egentligen bara ett farligt nickläge som Juan Carlos fångade. Villarreal plockade så småningom av Jony och Aquino till förmån för Trigueros och Perbet och började nu sin press lite längre ner i banan, men släppte ändå sällan Córdoba förbi mittfältet.
Aquinos debut från start var väldigt bra defensivt, där han förstod hur han skulle pressa Córdoba tillsammans med hela laget och dessutom tog han flera långa hemåtlöpningar och gjorde ett par fina brytningar. Offensivt kom han inte med jättemycket i spelet, men höll bredden, drog isär, rörde sig mycket och slog några bra inlägg. Jag är dock fortfarande sugen på att testa honom som högerback, även om Mario gjort det bra på sistone, faktiskt.

Även Mellberg fick komma in på slutet och göra comeback efter sin skada när Dorado fick krampkänningar.
Men han tvingades inte göra speciellt mycket utan kunde lugnt se sina lagkamrater spela av de sista tio minuterna av matchen.

Här kan ni själva se höjdpunkter från matchen. Tyvärr är Jonys vackra mål lite avklippt.