Vågar man tro på La Roja igen
Fotboll vore ingenting om inte för det fenomen där två människor kan titta på samma match i 90 minuter för att i slutändan dra helt olika slutsatser.
VM fortsätter att vara en högst märklig saga för Spanien. Även bland den spanska pressen har dramat kring andra lag knipit åt sig större plats bland framsidorna och nättrafiken. Bland storlagen finns det ingen som lyckats lika väl med att flyga under radarn, det vill säga om man bortser från tränarbytet dagar innan mästerskapet.
Matchen mot Iran orsakade dock delade åsikter kring det här landslaget. Vissa menar att Spanien med Hierro i spetsen måste ta det till nästa nivå om det ska bära hela vägen till guldet, personligen ser jag det som att prestationen mot Iran går långa vägar för att bevisa något stort med det här landslaget.
Iran får inte underskattas. Carlos Queiroz sitter med kanske mästerskapets mest defensivt tänkande hjärna och Iran har bevisat i flera steg att de kan hålla nästan vilket lag som helst borta från mål. Det fina med denna grupp är just att man får testa sig mot vitt skilda motståndare, testet mot Iran klarade man sig godkänd ur.
Det handlade aldrig om en total överkörning. Matchen mot Iran skulle alltid sätta tålamodet mot prov, den skulle kräva ett lugn som bara mästarlag besitter. Men det här Spanien bjuder på annat som bådar väldigt gott inför mästerskapets senare sekvenser, det är den kontinuitet många spelare har haft med varandra och den formen många har lyckats fortsätta med.
I jämförelse med resterande storlag tycks något klicka betydligt bättre bland La Roja. Rörelsen, tekniska utförandet av varje aktion, organisationen, ja egentligen det mesta fungerar på en högre nivå här. Det påminner närmast om klubblagsnivån som enbart de bästa lagen i världen besitter. Jag tror på denna landslag.
