Krönika: Att se det vackra i allt det mörka
Det är inte så att jag påstår att krisen är förbi, eller ens att allt plötsligt är vänt, att ljuset har återvänt och de mörka dagarna är förbi. Det är kanske inte ens på väg åt rätt håll i det lite längre perspektivet. Men det finns trots allt, vill jag påstå, ganska många ljusa och vackra saker som just nu händer i Valencia, som vi inte varit bortskämda med att fått uppleva på ganska så många år. Flera säsonger och år har det varit svårt att ens för den allra mest obotliga optimist och romantiker att hitta guldkorn runt Valencia CF eller försöka se det där glaset med agua de Valencia som halvfullt. För sanningen är ju att allt sedan det där 100 års jubileet som kulminerade i en Copa del Rey-titel och nytt säkrat Champions League-spel, så har saker först lite långsamt, sen allt snabbare – nedmonterats och förstörts. Det sportsliga projekt som Marcelino och Alemany regisserade och fick samman där man åter tog Valencia till den plats i Spansk fotboll och ute i Europa där man hör hemma – förvandlades på några få säsonger till en kamp om överlevnad och nedflyttningskamp.
Men så i det allra mörkaste av mörka skeenden för Valencia i modern tid, när den ena tränaren efter den andra misslyckats, när spelargruppen såg energilös och oengagerad ut, Mestalla med dess hängivna och passionerade anhängare och klubben var otroligt långt ifrån varandra och nedflyttningshotet på riktigt fanns där – så lyckades man vända på saker och ting. Inte fundamentalt i fotbollsklubben Valencia CF, men väl i omklädningsrum och ute på det gröna schackbrädet. In klev Ruben Baraja med ett tränar-CV som osade allt annat än frälsare, som Ethan Hunt för ett uppdrag som såg ut som självmordsuppdrag med stora insatser på spel för Baraja som är legend i klubben, att bli tränaren som spelar ner Valencia i Segundan. Men det var precis det mest ologiska som blev det mest logiska och den allra största risken som visade sig också ge den största uppsidan. För om sanningen ska fram så har många före detta storspelare misslyckats på tränarbänken i Valencia CF, men Baraja kom inte bara in som tränare utan han kom in med glöd och passion som var äkta, det var inte bara äkta för det här uppdraget utan på riktigt från hjärtat. Han vet vad det betyder för 45 000 på läktarna, för staden, för klubbens och dess historik och fjolåret räddades ut med minsta möjliga marginal.
Nu ser vi ett lag fyllt med egna produkter som brinner för klubbmärket och älskar varje sekund ute på planen som man får representera den här klubben och ta på sig den vackra tröjan. Det är drömmar som går i uppfyllelse när man tar steget och går hela vägen. Det är talanger som blir förlösta, okända spelare som bara månader efter håller hög La Liga-klass. Spelare som alla på läktaren kan ta till sig, som brinner för det där fladdermössen och klubbmärket lika mycket som dem. Det är inte bara Luis Gaya och Hugo Guillamon utan nu är dem omgivna av en Javi Guerra här, en Fran Perez där, Jesus Vazquez, Alberto Mari och Christian Mosquera, kryddat med nya yngligar på uppgång som Yarek Gasiorowski och Pablo Gosalbez för att nämna några. Lägg till spelare som varit länge i klubben som Diego Lopez och grabben från stan Pepelu så har man snart majoriteten av en startelva med rötter i Valencia. Plötsligt har vi fått ett lag som vi kan älska igen, med spelare som vi tar till oss i våra hjärtan – inte ett lag utan identitet eller spelare mest ser Valencia CF som ett tillfälligt stopp antingen vidare uppåt i karriären eller som lagom last resort och med en tränare på bänken som verkar bry sig mer om sitt egna eko och politiken bakom kulisserna med ägare än att faktiskt få samman en grupp spelare och göra resultat med de pjäserna som man fått tilldelat sig.
Det finns inte nog med ord egentligen för att hylla Baraja och hans stab här. Man har verkligen lyckats tränga genom den där svarta dimman som också legat över det sportsliga de sista åren, men som egentligen helt och hållet härstammar till ägare och hur man tar hand om en fotbollsklubb. Peter Lim och Meriton är fortsatt usla ägare som misshandlar Valencia CF som fotbollsklubb och etablissemang, men Baraja har fått oss att ändå känna med och fall back in love med Valencia CF som fotbollslag igen. Den här säsongen har verkligen visat detta – och Barajas ynglingar har också visat att man kan mäta sig med de bästa, hemma på Mestalla är det ingen som går säker utan här har de branta läktaren återigen blivit motståndarlagets värsta fiende och hemmahjältarnas tolfte spelare. Man krossade Diego Simeones Atletico Madrid i höstas och hade Ancelottis Real Madrid på tungan i helgen där man kom undan med blotta förskräckelsen med en poäng i slutändan.
Just dessa matcher har också visat på såväl det sportsliga uppsving som kommit denna säsongen såväl som supporterskapet och passionen runt och på Mestalla. Stämningen som vart i höstas när Javi Guerra gör 3-0 mot Atletico var den starkaste jag upplevt på väldigt länge, likt ketchupeffekten där man väntat så länge på att få uppleva denna typ av euforiska fotbollsmatcher på Mestalla igen. Likaså helgens drabbning mot Real Madrid som innehöll det mesta. Jag är också mäkta stolt över både laget för prestationen där man kanske borde avgått med tre poäng också – men än mer över Mestalla och publiken, som inte lät lögnerna från provokatörer i motståndarlaget, Netflix-cirkus eller en vinklad mediabevakning styra narrativet, inte ens hur mycket man än försökte provocera eller leta efter saker man bestämt sig för var sanningen. Det är ju egentligen en hel krönika bara om det där fenomenet och ironin omkring att det var Real Madrid (!) som efter matchen kände sig orättvist behandlad och utsatta för något slags komplott – till och med det största skandalen nånsin som väl Marca uttryckte det. Det är många saker runt denna matchen som inte kändes värdigt ens Real Madrid. Men som Erik Niva nog skulle uttryckt det – fotbollen berör. Och det är väl också att ganska så bra tecken på att Valencia är på riktigt igen, att Valencia CF faktiskt berör. En av de största tecknen på Valencias dekis var ju förra säsongen när motståndare och motståndarfans nästan mer tycker synd om en, snarare än berör för att man börjar bli ett hot igen.
Men denna krönikan handlar inte om Real Madrid, eller deras sårade egon. Denna krönikan handlar mer om att våga se det vackra i allt det mörka. För det känns många stunder ganska så schizofrent just nu att vara Valencianista. Å ena sidan tappar man tron på att något kommer bli bra så länge Meriton och Peter Lim sköter spakarna från Singapore och det är väldigt lätt de gångerna man fastnar i den spiralen att känna engagemanget rinna ur en. Å andra sidan så har Baraja förvandlat det här unga rövargänget som knappt har åldern inne att planka in på Madison en solig sommardag i Båstad, till ett lag som vi alla kan identifiera oss med. Som man oavsett vad resultattavlan visar efter 90 minuter känner stolthet över. Jag inledde med att säga att det varit svårt att försöka se något ljust omkring Valencia CF de sista åren, den här våren ser jag åtminstone den där gula tussilagon som bryter genom den gråa hårda asfalten.
Lite så är det Valencia-laget också, som ett ogräs som verkar kunna överleva det mesta, plötsligt är det inte längre avgrunden vi stirrar mot utan istället vågar man försiktigt glänta mot dörren ut mot Europa och vi njuter av att få uppleva detta laget och denna eran – för vi vet samtidigt inte alls vad som väntar kring hörnet.
Amunt Valencia!