Krönika: Med ångest och drömmar inför hösten
Det har varit en märklig vecka – även med Valencia-ögon mätt. Den inleddes med en fartfylld, intensiv, välspelad och häftig fotbollsmatch mellan Simeones Atletico Madrid och Gattusos Valencia hemma på ett kokande Mestalla. Valencia förtjänade så mycket mer än behöva lämna kvällen tomhänta på poäng och mål framåt. Samtidigt så har jag lite ont i magen att den kvällen kan komma att symbolisera den här säsongen. Mycket ser ut att va på väg i helt rätt riktning redan nu med Gattusos lagbygge – speluppbyggnad, tanke, taktik och hur spelarna tagit till sig av Gattusos principer och större penseldrag på ett snabbt vis. Men det saknas något där – det var väldigt tydligt såväl uppe i Baskien förra helgen som hemma på Mestalla denna helgen – Guedes har lämnat ett enormt hål bakom sig och den där spetsen i offensiven, spelaren med x-faktorn som kan avgöra en match eller bara se till att vara på rätt ställe, vid rätt tidpunkt – den spelaren har inte presenterat sig i årets Valencia och jag har stora bekymmer och suddig blick när jag försöker hitta vem det ska vara.
Redan samma dag så blev Cavani-ryktet allt starkare och till sist blev Edison Cavani Valencia-spelare. Den namn-starkaste värvningen på väldigt många år och en personlighet som säljer såväl tröjor som biljetter – och samtidigt har en spelstil jag tror passar Gattuso väl och med näsa för målet. Men det finns såklart också saker i den andra hinken med Cavani, annars vore han aldrig aktuell för Valencia i det här skedet. Han är inte purung längre och kommer från några säsonger som varit väldigt skadebenägna - ingen bra kombo med en trettioplusare med annalkande skadebekymmer såklart. Men det är den typen av risk vi måste ta, det är där i näringskedjan vi befinner oss.
Så ändå – trots förlusten och vissa frågetecken – en skön känsla i början av veckan. Hopp och drömmar om att en erfaren Cavani in i det här unga, oerfarna laget men där det dryper av talang och ambitioner – skulle kunna va en perfekt kombo. En hungrig Cavani inför sitt sista stora mästerskap med VM i vinter, dessutom i La Liga med enbart ligaspel på schemat och därmed också borde va lite mindre slitsamt. Ja det kunde vara den sista pusselbiten som saknades.
Men sen kom tisdagen och onsdagen. Och hela världen föll mer eller mindre samman. Valencianistan, hemmasonen, supportern, kaptenen, skyttekungen, älskvärde Carlos Soler som vi är många som följt sedan hans första stapplande steg i klubben 2004, till debuten i A-laget 2016 och sen de senaste årens etablering först och sedan utveckling till såväl en ledare som en nyckelspelare. Champions League-spel, Copa del Rey-mästare, tårar vid den senaste Copa del Rey-finalförlusten – Carlos Soler har hunnit med det mesta. En bergodalbana samtidigt utan dess like med en ägare och en sportslig ledning som varit den sämsta i klubbens historia – utan konkurrens. En Carlos Soler som kom in till Valencia som supporter 2004 när Valencia var top of the world och regerande Spanska ligamästare. Till det här förfallet. Soler har utstått mycket genom åren, han har säkerligen lidit mycket av allt kaos och förstörelse som Meriton orsakat hans klubb.
Som droppen på bägaren – ett Valencia som inte på ett seriöst sätt försökt eller velat förlänga hans avtal. Sedan erbjudandet som klubben lämnade i Januari månad till Soler – har ingenting hänt, man har inte lyft ett finger för att hitta en lösning, för att förändra erbjudande eller sitta ner och på allvar lyssna och på så vis komma framåt i det här. Det har varit knäpptyst och kan inte tolkas på annat sätt än att Lim bestämde sig i början av året – Carlos Soler ska säljas. Ovanpå det - Anil Murthy-leaks i somras med avslöjande planer har Murthy och klubben tänkte smutskasta Soler och Gaya om de inte förlängde avtalet, för att rädda sin egna ansikten från fansens raseri. Tror sig fan att det då lockar när ett PSG med Mbappe, Messi, Neymar och så vidare, som vinner titlar varje år och spelar i CL – kommer och visar intresse. Betydligt mer lockande, gissar och hoppas jag – än det varit när Aletico Madrid och Barcelona visat intresse tidigare – med Carlos Solers Valenciahjärta tror jag en sådan övergång varit väldigt svår.
Det gör fysiskt ont i mig att se Carlos Soler lämna. Än mer på det här viset – genom ett skambud och att se en canterano-produkt för tredje året i rad (Ferran och Kangin) lämna alldeles för billigt för klubben inte lyckats förlänga avtalet gör mig så otroligt besviken och förbannad. Men att se Soler checka ut, läsa lagkamrater som Toni Latos avsked till honom och sen se honom i den blåa PSG-tröjan – det tog fan hårdare än jag trott. Det var längesen jag sörjde en spelare som jag sörjer Carlos Soler idag – tror vi får tillbaka till att se David Villa på Nou Camp i sin Barcelona-presentation för att finna samma smärta.
Nu står vi inför en säsong som känns – förvisso som alltid – oerhört oviss. Jose Luis Gaya är i samma sits som Carlos Soler var med ett utgående kontrakt och trögt förhandlingsläge. Försvinner han i vinter? Lyckas han hålla upp motivation och energin som krävs under hösten under de här förhållandena? Vad som är än mer oroande är såklart erfarenheten och bredden i truppen. Det finns saker som är väldigt spännande med ett ungt och grymt talangfullt lag – men det som oftast behövs för unga, oerfarna men talangfulla lag saknas helt i Valencia, dvs tid och tålamod. Det finns inte, har aldrig gjort under Meritons styre och än mindre iår när majoriteten av nyförvärven är på lån utan klausul på köp nästa sommar – samtidigt som i stort sett samtliga spelare ut är permanenta övergångar. Så om inte Gattusos unga lag flyger den här säsongen – ja då kan vi stå framför en mardrömssommar nästa år. Det ger mig ångest på riktigt.
Winter is coming för Meritons Valencia. Men jag kan samtidigt inte landa i det bittra, cyniska och negative. Det blir för svart och tungt att bära. I stället vänder jag kinden till, hoppas på en sen värvning av Juan Mata för att få in såväl erfarenhet, hjärta som hopp i det här laget och att Gennaro Gattusos grinta, vilja och passion ska få utlopp i hans talangfullt oerfarna lag ute på planen och att vi får se en sista sommar med El Matador Cavani längst fram. Det kan trots allt bli en ganska så rolig säsong om bitarna faller på plats, vi har vinden i ryggen och får stolpe in inledningsvis. Det är så vi måste tänka – det är här jag börjar drömma.
Amunt sempre!
