Vi minns Champions League del 4: Botten is nådd
Real Madrid är Champions League. Ingen annan klubb i världen har vunnit lika många titlar som marängerna. Den 28 maj spelar Real Madrid sin andra Champions League-final på tre år. Redaktionen ger er fram till dess en artikelserie med skribenternas egna intryck och känslor av tidigare Europa-äventyr. Trevlig läsning!
Länge var Champions League för Real Madrid-supportrar tätt förknippat med misär och pinsamma prestationer mot lag som man egentligen borde ha besegrat och förluster som avlöste varandra. Det var den tidiga våren 2006 som en viss Thierry Henry för alltid etsade sig fast på näthinnan när han med ett briljant mål såg till att Arsenal gick vidare i åttondelsfinalen och senare även hela vägen till finalen där de förlorade mot Barcelona.
När man nu i efterhand tittar tillbaka på Galactico-eran kan man inte låta bli att känna hur laget just runt år 2006 representerade en era av fotbollen som sakta men säkert höll på att dö ut. Det var en tid då gränserna mellan klubbarna var glasklar, grupperingen mellan storlag och resterande gick fortfarande att ta på.
Florentinos ideal om ett snudd på aristokratiskt Real Madrid höll på att kollapsa bit för bit för att med tiden förvandlas till ett pinsamt monument för klubbens dekadens och överflöd. Real Madrid tycktes nästan ha exklusiv tillgång till världens absolut bästa spelare, men klubben satt nu med en åldrande generation giganter och en yngre generation som knappast lyckades leva upp till förväntningarna.
Arsenal i sin tur stod för det motsatta, de stoltserade med en vacker fotboll som skulle spelas av egna produkter, talanger och billiga fynd. Det kan nu i efterhand bäst efterliknas vid en ideologisk kamp som kanske ofrivilligen utkämpades över dessa två möten.
Men just där och då insåg nog knappast någon hur djup den mörka spiralen skulle gå för Real Madrid och det blev en bra bit värre innan det återigen vände mot det bättre. Just för många supportrar, däribland främst mig själv, blev det en psykologisk vändpunkt där det nu blev klart att Real Madrid kanske fortfarande var störst men långt ifrån bäst och att snabba lösningar ej skulle duga längre.
Det är just detta som ger mötet en intellektuell vinkel som den saknade just där och då. År 2006 var detta ändå två klubbar som stod nära toppen inom fotbollsvärlden, just under den våren var det enbart ett mål som skilde lagen åt, över 180 minuter blev det fransk briljans från Thierry Henry som gjorde att Gunners tog sig vidare. Bara några år tidigare hade båda även stått på toppen inom repespektive liga.
Vad hade till exempel hänt med lagen om Florentino Perez hade lyckats värva Arsene Wenger, tränaren han mer än någon annan önskade till Madrid. Hade Arsene kunnat lösa identitetskrisen som uppstod när en viss Vicente del Bosque lämnade, eller hade Real Madrid istället funnit sig i samma limbo som Arsenal spenderar sin vardag med.
För matchen i sig är föga intressant egentligen. Dess stora kännetecken blev ett helt fantastiskt mål från Thierry Henry när han från mittcirkeln tog fart och gjorde bort flera spelare längs vägen, däribland Guti, innan han placerade den kyligt i Casillas bortre hörn och lämnade hela Bernabeu i chocktillstånd.
Utvecklingen för klubbarna efter det mötet gör att de nu idag står ännu längre bort från varandra än de gjorde just under dessa möten, för Real Madrid vände lyckan till slut, med det hade kunnat bli mycket värre. Till viss mån lyckades Real Madrid undvika de fällorna som Arsenal föll offer för.
Man behöver inte se längre än startelvan för att notera den slående kontrasten mellan lagen. För Arsenal startade bland annat Henry, Ljungberg, Flamini, Fabregas, Hleb och Reyes medan Real Madrid ställde upp med spelare som Sergio Ramos, Roberto Carlos, Gravesen, Guti, Beckham, Zidane, Robinho och Ronaldo.
Mycket har förändrats och det är värt att reflektera över det med jämna mellanrum. För tio år sedan såg status och marknadsvärde till att man fick en plats i startelvan trots medelmåttiga prestationer. I dagens Real Madrid spelar merit en desto större roll, något som tex Casemiro bäst representerar, och detta bör vi vara tacksamma för. I en alternativ dimension hade Real Madrid idag kunnat vara en störtad storklubb med enbart minnen från storhetstiden kvar, istället spelar man en Champions League-final säsongen som länge betecknades ett fiasko, det hade nödvändigtvis inte behövt bli så. Just under den tunga våren 2006 fanns det ingen garanti på att Real Madrid skulle spela ännu en final inom den överskådliga framtiden.
