Villarreal - Sevilla 1 - 0
Villarreal tog ytterligare en meriterande skalp när man tämligen enkelt besegrade Sevilla. Alltså ytterligare en vinst mot en direkt konkurrent om CL-platser - en plats man nu har ett hårt grepp om.
Det var två kulörta lag som stegade in på El Madrigal. I de svenska färgerna tog de sig an varandra, men där slutade SD-parallellerna då det var ett multietniskt gäng fotbollsspelare som skulle ta sig an varandra. För Villarreal startade Diego Lopez i målet med en backlinje bestående av Ángel, Gonzalo, Musacchio och Catalá framför sig. Capdevila bedömdes inte vara tillräckligt frisk för att starta och den stabile Catalá ersatte. Det etniskt konsekventa (spanska) mittfältet borde ha glatt herr Åkesson - där startade Senna och Bruno på mitten, men förvånande nog var det Cani som fick platsen till vänster på mittfältet istället för Borja Valero. Till höger spelade Grytan Cazorla. På topp var det såklart ligans skönaste anfallspar som huserade - Rossi och Nilmar.
Trots matchens betydelse och potential var det ett, nästan lite pinsamt, tyst El Madrigal. Måhända att publiken inte fått i sig sin Pedro Ximenez än men visst borde man kunna få arenan att koka också innan matchstart. Ty El Madrigal skulle koka, och det första steget mot kokpunkten var när Kanouté i Sevilla blir avblåst för offside. Efter avblåsningen ställer han sig ivägen för Musacchio som vill slå en snabb frispark, Musacchio flyttar bollen och Kanouté gör samma sak igen, och en gång till. Musacchio blir irriterad och knuffar lätt undan Kanouté - som då vänder sig om och ser ut att säga något i stil med "I'm coming for you". För det var ju Musacchio som gjorde fel. Så mycket för den fromme och religiöse Frederic.
På den nu aningen uppretade arenan är det Villarreal som efter 15-20 minuters spel kollar ett hårt grepp om matchen. Senna och Bruno vinner i stort sett alla bollar på mitten och dikterar därifrån tempot med sina känsliga passningsfötter. Känsliga fötter finns det också hos Nilmar, som har en abnorm förmåga att hålla bollen nära kroppen i maxfart. Detta gör att han är nästintill omöjlig att få stopp på förutom med osjysta medel, något Alexis lyckades med en bit in i matchen. Nästa gång lyckades han inte, då Nilmar smet förbi och kom fri med Palop i Sevilla-målet, men brassens skott är trots alla mål han gör inte det bästa. Detta hamnade uppe i El Madrigals glasbur.
I studion innan match hade Fjellström exalterat beskrivit Villarreals instick i djupled. Han blev, bevisligen, glad över att se Cazorla, Cani, Bruno, Catalá utföra dem i praktiken. Allra bäst utförande hade Rossi, då han slog bollen förbi Alexis och serverade Nilmar som denna gång fri med Palop inte gjorde något misstag. Ett pet förbi den gamle Villarreal-keepern och och in med bollen i öppet mål. 1-0 och Nilmar nionde ligamål för säsongen.
Sevilla verkade ha ställt in sig på att göra en Valencia och försöka kötta sig till en poäng på El Madrigal. Man spelade inte fult, men använde sig av systematiskt hårt spel på offensiva nyckelpjäser i hemmalaget. Detta tillsammans med en oerhört defensiv inställning med ett obefintligt anfallsspel som följd gjorde att det i stort sett bara fanns ett lag på planen i den första halvleken. Den första halvleken i övrigt var underhållande men inte spektakulär. Villarreal skapade trots spelövertaget inte speciellt många målchanser. Förutom målet var Cazorla nära med ett hårt skott i straffområdet, men den gången stod Palop i vägen. På en hörna hade Gonzalo en bra placerad nick, men kraften var alldeles för klen för att kunna tränga sig in i de gula nätmaskorna. Tack vare Nilmars mål kunde Villarreal gå in i omklädningsrummet i ledning.
Kanske var det andalusiskt temperamentstarkt halvtidssnack, eller kanske bara insikt om hur usla man var i första halvlek, som gjorde att Sevilla kom ut som ett nytt lag i den andra halvleken. Efter tre minuter sker något underligt då Sevilla får frispark 20 meter utanför Villarreals straffområde. Sevilla lurar Villarrealförsvaret helt och slår en boll ut på kanten istället för ett inlägg. Detta lämnar Cigarini, med bollen, helt ensam med Lopez och tre lagkamrater som passningsalternativ. Han väljer att spela Kanouté som rullar in bollen i mål. Villarrealspelarna står bara och tittar på i övertygelsen om att det är offside. Linjedomaren vinkar också för offside, men det är först när Kanouté rullat bollen i mål och när reprisen kommer ser man att det varken är offside vid passningen till Cigarini eller vid dennes passning till Kanouté. Villarreal tackar och tar emot, men frågan är var linjedomaren hittade offsiden?
Villarreal å sin sida fortsatte i detta stadie att upprätthålla sitt eget spel. Rossi gjorde sitt andra bortdömda mål för kvällen (det första kom i den första halvleken), Cani sköt, Senna var nära med en frispark och Nilmar sprang ständigt förbi Alexis och Villarrealbekantingen Cáceres i Sevillas mittförsvar. El Madrigal börjar koka, detta till följd av påhopp på Senna och Musacchio, men också tack vare Diego Lopez målvaktsspel. Först är Kanouté nära med en nick som Diego dyker och fångar, och sedan kommer fantomräddningen då Navarro skjuter från nära håll men Lopez enhandsräddar fenomenalt. "Diego, Diego, Diego" ropar de numera PX-stinna tanterna på El Madrigal och det börjar arta sig till en fotbollsfest. Då byter Garrido ut Santi Cazorla. Inget fel med det. Santi hade inte haft sin allra bästa kväll och han har matchats tufft under hösten. Men trots att den minst lika spelskicklige Borja kommer in i hans ställe tappar Villarreal all kontollerad offensiv. Istället är det Sevilla som forcerar framåt, också det utan kontrollerad offensiv. Med inbytte Negredo och Capel trycker man istället på framåt och kommer till fler och fler inläggslägen. Ibland blir det riktigt farligt, som vid de ovan angivna lägena. Men oftast är det Villarreal som gör matchen onödigt spännande genom att sjunka tillbaka alldeles för mycket i planen. På slutet är det kalabalik då Sevilla skapar en mängd hörnor på övertid. På den sista är Palop till och med Palop uppe, men Villarreal får undan bollen och lyckas hålla undan.
Vi vinner ytterligare en match mot en direkt konkurrent till CL-platserna och har kopplat ett rejält grepp olm en sådan plats. Det är bara att inse. Den gula ubåten forsar framåt.
Övriga iaktagelser:
- Att Cazorla var viktig med sin dribblingar, pasningar och förmåga att kontrollera lagets spelrytm visste vi, men att Villarreal tappade allt anfallsspel utan honom på planen är oroväckande. Det ska inte behöva hända med all den kvalitet soim finns i laget, även om ingen kan ersätta Grytan.
- Om den tysta publiken var pinsam var det desto mer pinsamt att se hur vår gula hjältar konstant vrider sig i plågor efter varje närkamp. Måhända att alla lag gör det, men jag hade hoppats att Villarreal skulle kunna vara ett undantag.
- Ruben Cani har varit en spelare som undertecknad alltid hyst stor skepsis till, men faktum är att han är en förbenat bra fotbollsspelare. Den tidigare oförmågan att skapa målchanser är som bortblåst. Cani dribblar, passar och löper i hög La Liga-klass.
- Capdevila gjorde comeback efter skada då han ersatte Cani och fick spela vänsterytter. Hans ersättare Catalá gjorde å sin sida en riktigt stabil insats på vänsterbacken.
- Sevilla: vad är det som händer? Detta var fjärde raka förlusten, men framförallt; var finns spelet. De målchanser som skapades i den här matchen var mest tack vare forcering och vilja. Så länge den viljan finns kvar är det just nu det enda positiva som finns att hämta i andalusernas spel.
Statistik
Skott: 11 - 8
Bollinnehav: 48 - 52
Hörnor: 9 - 3
Gula kort: Bruno, Rossi, Musacchio, Gonzalo i Villarreal. Alexis, Cáceres, Zokora och Kanouté i Sevilla
