Zinedine Zidane och konsten att köpa lojalitet
Vi börjar sakta men säkert nå säsongens klimax. Den punkten där framgång och misslyckande inte längre gömmer sig inom någon gråzon med potentialen att gå i vardera riktning. Vi börjar nå den punkten där de riktiga vinnarna slår sig över bröstet och förlorarna försvinner i bakgrunden. Men det finns ett sista mysterium kring Zinedine Zidane som måste lyftas innan allting når sin spets.
Jag tillhör generationen som alltid kommer kämpa med svårigheter när det gäller att bedöma Zidane, vare sig som spelare eller tränare. Det kritiska tänket försvinner snabbt under tyngden av barndomens ofantliga idolisering. Trots att man har brottats med det i några år nu så kan jag inte låta bli att fortfarande se honom som en superhjälte, långt ifrån perfekt, men likväl en superhjälte.
Att se honom försöka överleva hösten var fascinerande. Man ser en ledares riktiga egenskaper först när de sätts mot svårigheter, när allt det de stod för helt plötsligt kritiseras och omvärderas. Där stod han. Lika lugn som alltid.
Real Madrid har alltid varit en klubb vars omklädningsrum levt ett eget liv, man har skapat en kultur där missnöje snabbt når ytan för att underminera all form av auktoritet. Bisarrt nog var det klubbens nuvarande president Florentino Pérez som myntade uttrycket "Zidanes y Pavones" i ett försök att ena truppen som fick motsatt effekt, han klargjorde där och då att den outtalade hierarkin existerade. Att vissa stod över andra.
Några år senare var det Mourinho med regi av Jorge Mendes som föll för samma problematik. Då talades det om tre olika läger inom omklädningsrummet, spanjorerna, portugiserna och sen resten. När resultaten började gå mot Mourinho spred sig ryktena om interna missnöjen resulterandes i accelerande takt mot domedagen för den staben. Man kan kritisera Mourinho för väldigt mycket, men just på den punkten visade han stor kännedom om klubben som han förväntades leda. Han insåg omöjligheten i att lägga locket på, istället för att rida i motvind styrde han åt det andra hållet, han lyfte dramat från omklädningsrummet till media där hela världen fick bevittna problemen.
Han utnyttjade hierarkins brister. Använde den mot vissa spelare. Isolerade Iker Casillas till den grad där ingen i huvudstaden vågade stå upp för honom samtidigt som mindre spelare likt Pedro León visades dörren utan större protester då Mourinho visste att han var relativt obetydligt i den överläggande strukturen.
Zidane har dock gått motsatt väg. Problemen har kvarstått, men sällan hör vi någon missnöje uttryckas. Resultaten i höstas var katastrofala, Isco tvivlar på sin framtid hos klubben, Bale verkar ha insett att tålamodet försvunnit och Dani Ceballos lyckas inte ens ta en plats i truppen trots att flertalet spelare varit borta på grund av skador. Ändå är det relativt tyst från bägge läger. Zidane går aldrig ut för att öppet lufta klagomål kring spelare, spelarna vågar knappt uttrycka missnöje med ledningen.
När spelarna väl tar till media gör de det med försiktighet, ingen vill avfyra första skottet.
Man kan köpa kvalité på marknaden, men man kan inte köpa lojalitet. När han anställdes frågade vi oss vad Zidanes största styrka som tränare skulle komma att bli, idag kan vi fasttälla att det uppslutningen han lyckats skapa kring allt vad Real Madrid är. Han har på kort tid förändrat den kultur som länge tycktes hindra klubben från att nå långvarig framgång.
Bästa mätstocken för Zidanes framgång den här säsongen kommer inte att vara antalet titlar han bärgar hem, är han verkligen den ledaren vi tror att han kan vara kommer avgörandet falla på tystnadens vara eller icke vara när dammen väl har lagt sig. Antingen står han kvar där som den superhjälten vi vill att han ska vara, eller så krackelerar det från grunden och en eventuell kollaps väntar.
Alldeles oavsett sitter den nuvarande truppen med styrkor som en simpel startelva aldrig kommer göra rättvisa. Nu får vi se de synas i sömmarna.
