Intervju med Dortmunds tränare Bert van Marwijk
Det eminenta BVB-fanzinet schwatzgelb.de träffade Bert van Marwijk efter en träning och pratade med honom om hans fotbollsfilosofi, olika spelsystem och lagets situation innan matchen mot Bremen. Här finns hela intervjun på svenska!
schwatzgelb.de: Herr van Marwijk, var snäll och beskriv Er fotbollsfilosofi.
Bert van Marwijk: Jag har gärna initiativet. Jag har gärna bollen. En spelare som ofta rör bollen känner sig bättre. Det betyder att jag tänker offensivt. Men man måste alltid ta ansvar. Att spela offensivt betyder inte att tio man rusar framåt, utan man kan spela offensivt med flera olika spelsystem: med två, tre eller en anfallare.
Jag spelar gärna med ytteranfallare, men jag tar också alltid hänsyn till spelarnas styrkor och svagheter. Jag kan ju inte spela med tre anfallare när jag inte har så många, men i Holland finns det tränare som alltid spelar med tre anfallare, oavsett vilka spelare de har. Men så gör inte jag.
Nuförtiden har alla sporter blivit snabbare och konditionsstarkare. Man märker att det blir mindre kreativt, som till exempel i tennisen; tidigare var folk uppe hela natten för att titta på John McEnroe eller Jimmy Connors, där det fanns långa härliga bolldueller. Men nu går allt snabbare; varje slag måste vara perfekt. I fotboll är det ungefär samma sak; när allt är bättre organiserat betyder det att ytorna blir mindre. Då måste man försöka att skapa ytor. Naturligtvis vill man spela offensivt, alltså vara mycket framför motståndarens mål, men då gör man ytorna små för sig. Det måste man lösa.
schwatzgelb.de: Det senaste har det pratats mycket om spelsystem hos Borussia, 4-3-3 eller 4-4-2. Vad är enligt Er för- och nackdelarna med respektive system när det gäller dagens Borussia?
Bert (tar fram taktiktavlan och placerar spelarna enligt 4-3-3): Fördelen med tre anfallare - det ser ni ju här - är att spelarna så egentligen sprids bäst på planen. Man kan nästan säga att fotboll uppfanns för att spela så. Så sprids spelarna bäst. Då kan man naturligtvis också spela så (Bert flyttar på spelarna så att den centrale anfallaren är lite tillbakadragen). Då har man nästan en klassisk nummer 10, och då kan man bilda trianglar överallt, vilket betyder att positionsspelet egentligen är som enklast. Nackdelen med detta 4-3-3-system är att motståndarna ofta är så välorganiserade att de yttre anfallarna blockeras. Då blir spelet statiskt; det såg man på Holland i VM, där alla håller sina positioner och inte överlappar. När kantanfallarna inte fungerar har man ett problem.
När man spelar med två anfallare och exempelvis med en mittfältsdiamant därbakom (han flyttar spelarna så att de bildar ett 4-4-2-system) så ser man snabbt att man då har stora öppna ytor på kanterna. Det betyder att ytterbacken har mycket plats för att komma med framåt. Då måste man också ha mittfältare som överlappar. Man har stora ytor, men man måste också röra sig mycket. Också anfallarna måste löpa ut på kanterna. Men när man spelar så ser man också att man ger motståndaren stora ytor. När laget inte kommit så långt i sin utveckling överlåter man ofta motståndaren initiativet.
Men jag vill gärna behålla initiativet. I Holland, Brasilien och Spanien vill man ha initiativet, medan man i till exempel Belgien också pratar om initiativ, men då har motståndaren bollen; där växer man upp med ett helt annat synsätt. Tyskland är lite däremellan, tycker jag. I Tyskland spelar man gärna så här (han flyttar ner hela 4-4-2-systemet på egen planhalva), vilket vi ofta sett; alla på egen planhalva, med anfallarna tio meter nedanför mittlinjen. Och helst på hemmaplan! Och då spelar man, spelar och spelar, med bollinnehav, och sen kommer en kontring och så är matchen förlorad. Då säger man att motståndarna spelade taktiskt bra, och det accepterar man. Det är en filosofi.
Men jag tycker, att om man spelar tio gånger mot sådana motståndare, då får vi förlora en eller två gånger. Men man vinner till slut om man ansvarsfullt tänker offensivt. Det är ju inte heller roligt att jaga motståndaren hela matchen. Den ende som tycker det är roligt är anfallaren som i 90 minuter står där framme och till slut gör mål.
Nu är situationen hos oss så att vi inte längre har någon "naturlig" ytteranfallare i truppen. Odonkor, Buckley och van der Gun har alla lämnat klubben. Buckley var en typisk ytter, David med, och van der Gun ännu mer. Nu har jag fyra anfallare: Amoah, Valdez, Smolarek och Frei, även om Smolarek egentligen inte är någon central anfallare, men han har visat att han även klarar det bra. Nyligen återgick vi till ett system med tre anfallare. Men ändå med en klar skillnad gentemot förra säsongen, då vi spelade med Odonkor och Buckley samt en central anfallare, men nu är det tre anfallare, fast ingen av dem är en riktig ytter.
Man kan fundera länge över organisation och taktik, men det handlar också om hur det utförs. Barcelona spelar med Ronaldinho, Eto’o och Messi, men då är Ronaldinho inte heller någon ytter, utan han går ofta inåt.
Ännu en fördel med tre anfallare är att man kan försvara sig bättre. Man kan sätta press på motståndaren enklare. När man har en fyrbackslinje mot sig (Bert formerar på tavlan en fyrbackslinje med tre anfallare framför, och visar hur anfallarna aggresivt angriper försvararna, rör sig och krymper ytorna), det har vi tränat på idag, då måste den här anfallaren löpa riktigt. Han måste tvinga den ene backen att passa bollen till den andre, och han måste löpa på så sätt att de inte kan spela bollen bakåt. Näste anfallare måste då komma inåt och så vidare. Så kan man sätta press på motståndaren, och då är man bra placerad på planen.
När man gör det med två anfallare ser man direkt att det finns mycket ytor här. Då måste en mittfältare stöta framåt, och då måste hela laget flytta efter, och det kan vara mycket farligt. Eller så låter man en ytterback gå framåt i banan, men då kan man snabbt överlåta motståndaren initiativet. Med tre anfallare kan man försvara sig något enklare.
När jag tänker på mitt lag och dess styrkor samt den moderna fotbollen säger jag: När motståndaren har bollen spelar vi så (han ställer upp en 4-3-3-uppställning), och när vi har bollen spelar vi så här (4-4-2). Men det lyckas inte alltid.
Då måste det vara så som vi har spelat nu: Valdez och Smolarek längst fram, och Frei något tillbakadragen - så har jag åter en diamant. Det är väldigt överraskande; anfallarna kan löpa in i straffområdet medan Frei drar sig tillbaka (Frei, Valdez och Smolarek bildar nu en triangel), mittbacken kan inte följa med honom eftersom det även från andra hållet kommer en anfallare. Om de löper vidare så korsar de varandra, och då blir det kaos i försvaret. Det vill säga om man utför det bra! För i teorin kan man vinna allt.
Det som jag berättar nu tränar vi på, men man kan inte säga att allt fungerar redan på lördag. Man behöver ofta flera månader, ett halvår eller ett år för att lära spelarna detta. Många tränare säger att de kan spela med fyra, fem olika system. Det tycker jag är bra, men jag tror inte att spelarna kan det. Det kostar mycket tid och arbete att träna in ett system.
Det som jag vill ha nu, blandningen av 4-3-3 och 4-4-2, är en detalj som jag tror kommer att fungera. Men nu är faran när motståndaren får bollen; då måste vi snabbt hitta vår formation, och då bryr jag mig inte om huruvida Valdez finns till vänster eller till höger där framme. Man man måste ställa om snabbt, vilket inte bara betyder att man måste löpa mycket och snabbt, utan man måste också tänka snabbt. När man tänker snabbt måste man inte heller löpa lika mycket. Man måste lära sig att löpa effektivt.
Att jag nyligen återgick till tre anfallare berodde också på att laget uppträdde osäkert. Det vet ni ju själva. Jag ville ge laget mer säkerhet. Med det systemet som de spelat enligt i två år känner de sig kanske säkrare i denna fas. Och dessutom tänkte jag att mina anfallare klarar av det, och att det därför är farligare för motståndaren. I Nürnberg hade vi ju riktigt bra chanser i första halvlek. Hade vi gjort två mål då, då hade alla sagt: "Det gjorde tränaren bra".
Jag gillar ingen slumpmässig fotboll, men man måste också kunna vara spontan; en spelare måste också ta ansvar och göra något på egen hand. Här får han också göra ett misstag (han flyttar in en spelare i motståndarens straffområde), här måste han kanske ibland också göra ett misstag. Men här bak får han inte det! Om en ytterback gör ett idiotmisstag fem gånger om när laget är på väg framåt, då följer inte de andra försvararna efter framåt, och då gör inte mittfältarna det heller, vilket gör att anfallarna står helt ensamma där framme med jätteytor mellan sig och mittfältet.
schwatzgelb.de: Alltså ska spelsystembytet ge laget mer säkerhet?
Bert: Kombinationen av 4-3-3 och 4-4-2. Jag har också spelarna som jag kan spela så med. Jag har spelare som behöver ytor för att komma fram till mål. Men man får inte bara prata om system och taktik hela tiden. Det misstaget gör vi ofta i Holland. Viktigt är att man kan vara spontan också. I Rotterdam hade jag att göra med många fler nationaliteter. Europeer spelar taktiskt mycket mer disciplinerat än afrikaner eller sydamerikaner. Jag lät spelarna ofta på träning spela åtta mot åtta, europeer mot icke-europeer. Europeerna var alltid välorganiserade; de andra kunde sällan vinna mot dem. Alltså, vad är det bästa?
schwatzgelb.de: Antagligen att lyckas förena bådas styrkor.
Bert: Ja, precis, man måste lära sig från varandra, men man måste också ge stora spelare den frihet de behöver.
schwatzgelb.de: Precis som Ronaldinho i Barcelona, om vilken tränaren sagt att han är den ende i laget som inte har någon fast position?
Bert: När man som Barcelona vet att man är bättre än motståndaren på samtliga positioner är det inga problem. Då kan man säga: Ronaldinho, kom hit! Men när man är jämnstark eller sämre än motståndaren, då förlorar man. När vi i Feyernoord vann UEFA-cupen hade vi lägre kvalitet än Dortmund, Glasgow eller Inter, men vi var bättre organiserade och ett riktigt lag, och därför vann vi. Ett rutinerat, bra lag som Dortmund kunde förstås säga: "Amoroso springer bara omkring där framme och spelar sitt eget spel", men när man inte är betydligt bättre än motståndaren kan man också förlora på sådant. Då måste nämligen alla spelare göra sitt jobb optimalt. Förstår ni vad jag menar?
schwatzgelb.de: Ja, det var ju ungefär samma sak i Dortmund, när Andi Möller hade en helt fri roll.
Bert: Jag har en väldig bra relation till Andi Möller, och han sa precis samma sak till mig. Han säger: "De gav mig en fri roll. Men då måste jag också göra något av det."
schwatzgelb.de: Ni sa att det kan ta flera månader innan spelare har lärt sig ett sådant system. Hur fungerar det överhuvudtaget när man ska lära dem ett system?
Bert: Framförallt sker det genom repetition. Det är alltid trevligt när man får beröm för att träningen är variationsrik, men fotboll handlar egentligen om repetition, samma sak om och om igen. Jag såg en gång en tennismatch med John McEnroe: I två och en halv timme försökte han placera varje serve på samma ställe, hela tiden på samma ställe, hela tiden repetition. Han hade lätt kunnat vinna matchen, men han ville hela tiden placera bollen på samma ställe. Det tycker jag är rätt mentalitet. Det handlar om att variera träningen, men det handlar ändå om repetition. Idag anpassade jag träningen efter de tre anfallarna och hur de måste spela försvarsspel. Valdez gjorde ett härligt mål, vilket var ett praktexempel på en snabb spelvändning som började ända längst bak hos Roman.
schwatzgelb.de: Jag har märkt att Weidenfeller numera oftare gör riktiga utsparkar istället för att rulla ut bollen på marken och sen sparka iväg den. Är detta för att få till snabba spelvändningar? Om Bayern säger man ju alltid att Olli Kahn alltid passar till ett par, tre mål varje säsong genom sina utsparkar.
Bert: Ja, vi har pratat med Roman om att det går snabbare så.
schwatzgelb.de: När vi ändå pratar om träning och träningsfilosfi: Varför är enligt Er mening så många holländska tränare aktiva utomlands?
Bert: Jag tror att det är en slump. Det finns ju alltid trender. Redan före VM sa jag att Tyskland hade ett även spelmässigt mycket starkt lag, men då blev jag utskrattad. Men fyrbackslinjen behövde få jobba i lugn och ro, och med Ballack, Frings, Schweinsteiger, Podolski och Klose, och säkert några till, fanns det bra och kreativa spelare. Så är det just nu, och kanske är det med tränarna på samma sätt.
Jag vet inte om det fanns så många holländska tränare i utlandet för tio år sedan, men just nu är det anmärkningsvärt att ett så litet land har så många tränare i utlandet. Men jag har aldrig tänkt på varför det är så. Jag vet bara att tränarutbildningen i Holland varar väldigt länge. Tidigare protesterade många och menade att utbildningen var alldeles för allvarlig, men nu ser alla att den är väldigt bra. Kanske är vi holländare också en aning fräckare och arrogantare. Johan Cruyff säger alltid att arrogans kan vara väldigt bra, men arrogans kan också vara negativt. Positiv arrogans måste betyda att man säger: "Nu står vi här och då gör vi så". Holländare är ofta av den meningen att "vi vet allt bäst", men man måste också vara en aning envis och gå sin egen väg, samtidigt som man också är beredd att lyssna på andra.
Tidigare tyckte jag att jag alltid visste bäst. Ingen kunde det bättre än jag, men jag har lärt mig att lyssna på andra. Men ändå går jag min egen väg. Om någon då skickar hem mig, då struntar jag i det. Om man inte är nöjd med mig, då går jag. Men på mitt sätt.
schwatzgelb.de: Kan man förmedla denna arrogans till spelarna? Alltså naturligtvis den positiva arrogansen.
Bert: Man får inte prata om det för mycket, utan man måste agera så. Då kan det hända att de också gör det.
schwatzgelb.de: Har Ni en förebild som tränare?
Bert: Nej, jag har aldrig haft några förebilder. Det ska inte låta arrogant, men det är helt enkelt så att jag har gjort allting på mitt eget sätt. Redan som fotbollsspelare, när jag var riktigt liten, lärde jag mig att ta för mig. Vi växte upp på gatan och spelade fotboll varje dag. När vi var sju personer spelade vi tre mot tre, och då sa vi till en: "Du får inte vara med, utan du måste vänta till någon går hem". Så växte jag upp; så är min karaktär.
schwatzgelb.de: Vilken spelartyp var Ni?
Bert: En mycket svår spelartyp för tränaren. Då och då var jag väl stor i käften och väldigt självisk. Först var jag vänsterytter, sen mittfältare och till slut blev jag libero. Jag var 17 år och hade väldigt långt hår när jag gjorde min första match i den holländska ligan. På den tiden uppfostrades man av de äldre spelarna. När jag var stor i käften igen sköt de mig av träningsplanen. De gjorde allt, sparkade på mig, men nästa dag var jag alltid tillbaka.
schwatzgelb.de: Är det ett skäl till att Ni är så sträng mot Philipp Degen?
Bert: Kanske är det så. Jag tror att man måste vara sträng mot någon för att han ska ta för sig. Även om vi nu har en ny generation betyder inte det att allt var sämre förr. Det försöker jag vidareförmedla, på ett positivt sätt! Kanske har jag ibland gått för långt då, men det var positivt menat. Och det vet alla också.
Jag vet också att man måste ta olika spelare på olika sätt. Man måste ha människokännedom. Jag har bara ett mål, nämligen att förbättra spelarna. Jag gillar alla mina spelare, men jag har inga favoritspelare, tro mig. Redan från början i Dortmund fick jag beröm av spelarna för att jag inte bryr mig om huruvida en spelare är ett stort namn eller inte, och så är det fortfarande. Jag struntar i om jag skäller på Wörns, Degen, Sahin eller Weidenfeller. Det är om jag inte säger nånting mera som det är illa. Så var det redan på min tid. Med det växte jag upp, men jag tar också till mig nya ideer. Humorn var förr ofta väldigt cynisk och ironisk. Det kan ibland vara ett problem, eftersom det kanske inte alltid uppfattas på samma sätt som det var menat.
schwatzgelb.de: I Tyskland är det inte lätt att vara ironisk.
Bert: Jag menar det oftast positivt.
schwatzgelb.de: När det gäller Degen hade vi alltid känslan att Ni ofta var så sur på honom för att Ni vet att han kan mer, men inte visar det.
Bert: Det har du helt rätt i.
schwatzgelb.de: Ni säger att ni alltid går er egen väg, men för denna väg har Ni ju fått kritik den senaste tiden...
Bert (skrattar): ...lite grann. Jag måste gå min egen väg, men jag måste kunna se mig i spegeln, och jag kan fortfarande se alla de jag arbetat med i ögonen. Oavsett om man gillar mig eller inte. Mer vill jag egentligen inte säga om det. Men jag har märkt att alla kommit till mig på samma sätt och frågat vad det är som hänt. Det har jag aldrig varit med om tidigare; det var en ny och negativ erfarenhet för mig. Men det betyder inte att jag påverkas av det. När jag står på träningsplanen bryr jag mig inte om sådant, utan då gör jag det jag alltid gör.
I två år har vi fått sådant beröm för de unga spelarna och för fotbollen, men helt plötsligt skulle allt vara fel. Vad som gladde mig mycket var att fansen stödde mig före och efter matchen mot Hannover. Budskapen vid träningen och e-mailen som jag fick var alla positiva.
schwatzgelb.de: Just nu är det snarare spelarna som får kritik av fansen. Man frågar sig varför de inte löper. Tränaren lär ju knappast ha förbjudit dem det.
Bert: När du som spelare känner dig som "publikens egendom" och varje dag läser sådana saker så blir du inte bättre. Om då något händer så känner du det i benen. Då vill du, men du kan inte. Jag känner kollegor, vars fruar inte vill gå ut för att alla skäller på deras man. Jag känner barn som får skäll i skolan för att pappan är tränare eller spelare. Det ska man inte underskatta. Jag vill inte skönmåla något, men att ett lag är lite osäkert, det är helt normalt. Jag var egentligen förvånad över att vi med tanke på situationen gjorde en väldigt bra insats i Nürnberg. Under sådana omständigheter kan man inte komma från noll till hundra på ett kick. Vi har många unga spelare, som alla kan spela väldigt bra, men de bär så mycket ansvar på sina axlar.
schwatzgelb.de: Är det därför Ni bytte in Sahin först i Nürnberg? Mot Bochum var det flera fans runt omkring mig på Südtribüne som krävde att han skulle bytas in, men jag sa att i den här matchen kan man bara förstöra hans självförtroende.
Bert: Det har du helt rätt i! Om vi mot Hannover inte hade råkat ut för en utvisning så hade jag bytt in honom, och det sa jag till honom också. Han vet att han är nära igen. Nuri har redan upplevt mycket för sin ålder. När jag 17 år gammal debuterade i högsta holländska ligan var vi med i TV tre gånger om året. I svartvitt. Jag var tvungen att peka för att visa min pappa var jag, väldigt liten, syntes. Då blev jag känd hos oss i regionen, men nu spelar du bara tio minuter innan du är känd i hela Tyskland. Sen måste du också ta hänsyn till hur mycket Nuri har upplevt, hur fanatiska de var i Turkiet när vi var där. Han är en kille som står med båda fötterna på marken, men allt detta blev för mycket. Det märker han inte själv, utan han spelar helt enkelt gärna fotboll. Jag hade trott att hans bakslag skulle komma mycket tidigare. Istället kom det något senare, men så varade det länge istället. Då måste man skydda honom och få bort honom lite från uppmärksamheten. Och nu kommer han mer och mer tillbaka.
schwatzgelb.de: Har han blivit snabbare?
Bert: Vi har arbetat med hans explosivitet, och jag har en känsla av att han förbättrat den ordentligt. Han har också blivit starkare, och fräschare.
schwatzgelb.de: Var matchen mot Bochum ett exempel på att man vill men att det inte går?
Bert: Ja. Tro mig, spelarna vill alltid. Man kan även intala spelarna att de har ett komplex, och det går oerhört snabbt. När vi förlorar två gånger i slutminuterna så heter det att laget har för dålig kondition. Sådant kan jag bara skratta åt. Vi vinner med 3-1 i Stuttgart, och arbetade hårt mot HSV. Sen spelar en spelare sämre, och plötsligt är alla slut. Man ser ju om ett lag har bra kondition eller inte; det är bara att komma till träningen.
schwatzgelb.de: Gav det Er kraft att klubbledningen uttalade sitt fulla förtroende för Er?
Bert: Jag gillar när man är tydlig. Och det där tycker jag var mycket tydligt, och det har gett klubben och mig mer lugn.
schwatzgelb.de: Hur tog laget emot detta besked?
Bert: Också positivt, det är jag säker på. De ville kanske också höra just det.
schwatzgelb.de: Mot Nürnberg fanns det två situationer direkt i början där jag tänkte att vi garanterat förlorar om laget spelar precis som Bochum eller Hannover. En dålig sidledspassning vid eget straffområde och Dedes bakåtpass rakt i motståndarens löpväg. Men därefter tog sig laget samman och tog tag i spelet. Var det kanske också på grund av den nya säkerheten?
Bert: Det kan mycket väl hända. Men ofta kan inte ens spelarna själva förklara det. Man har hela tiden sett att stämningen var bra, om än inte för bra. Ändå var den mot Nürnberg en aning annorlunda, kanske lite spontanare. Det behövde nog laget.
schwatzgelb.de: Herr van Marwijk, tack så mycket för de intressanta svaren om taktik!
Samtliga bilder från intervjun finns här.
Vi på Dortmund Club Schweden vill avslutningsvis tacka våra vänner på schwatzgelb.de för intervjun och för att vi fick översätta och använda den!
Wir beim Dortmund Club Schweden wollen auch einen Dank an Ramona bei schwatzgelb.de richten, die uns die Veröffentlichung des Interviews erlaubt hat!
