Utmaningen: 17 x Westfalenstadion
Det är dags att dra igång mitt galna försök att närvara på alla Dortmunds hemmamatcher i Bundesliga under säsongen 2013/14. Följ med äventyret här på Svenska fans och få veta om jag är kvinna nog att genomföra utmaningen.
Har man för mycket pengar och tid kan man välja att dedikera sitt liv åt ett fotbollslag som finns på en lagom flygfärd bort och har de högsta publiksiffrorna i hela Europa. Eller så kan man vara en vanlig dödlig knegare och välja att göra samma sak. Det kanske skulle bli lite mer jetset och bilder med riktiga fotbollspelare i VIP-lounger om man vore det förtsnämnda, men ni får nöja er med oändliga berättelser om flygbussar, obekväma flygstolar och biljetthets istället.
I våras föddes en tanke om en hel säsong på läktaren. För vad vore enklare än att försäkra sin plats på Dortmundsupporters tempel hela 17 gånger under en och samma säsong? Man skulle kunna tycka att utmaningen bestod av bara flygbiljetter, arbetsgivarens samarbetsvilja och det oändliga resandet. Men när det kommer till BvB är allt detta bara förordet till den riktiga utmaningen. Säsongskort är det bara att glömma, av de 55 000 som finns tilldelades ynkliga knappt 300 till nya personer i somras. Därmed är jag lämnad till att själv på ett eller annat sätt fixa fram biljetter till varje match för sig. Ni kan inte ens gissa hur många gånger jag har fått höra, både i Sverige och i Dortmund, sedan idén om en hel säsong av Dortmund föddes att det aldrig, någonsin, på något sätt kommer att gå att genomföra.
Denna utmaning har redan när säsongen precis har sparkat igång lett till en ny sort av relation. En relation som för utomstående kan verka väldigt enkelriktad men som resulterar i utrop av ”Forza Beee faau bee”, ärovarv runt kontoret och oerhört välbehag. Min nya kärlek heter "Frau BvB" som jag kärleksfullt har döpt den (oftast) tålmodiga feminina rösten till i andra ändan av linjen i den automatiska biljettförsäljningen.
Jag kommer alltid att komma ihåg mitt första samtal med Frau BvB. Eller närmare sagt alla fyra när jag med hjärtat i halsgropen försökte blygsamt ringa till henne. Om och om fick jag samla ihop modet och ringa undrandes om jag överhuvudtaget hade knappat in rätt nummer när telefonen förblev knäpptyst. Om och om kopplades samtalet ned och tvivlen om att jag skulle komma igenom innan biljetterna var slut började smyga sig på mig. Frau BvB gillar att spela svårflörtad. Och när hon äntligen behagade ta emot mitt samtal var hon inte exakt lättare att tillfredsställa. Som ni förstår talar Frau BvB enbart tyska och eftersom fröken Lappalainens tyska förmåga inte sträcker sig längre än till supporterlåtar kan ni ana en viss kommunikationsbrist mellan dessa två kvinnor. 3 gånger ansåg Frau BvB att fröken Lappalainen inte knappade in efterfrågade uppgifter och slog luren i mitt öra. Paniken ökade efter varje gång jag lyckades komma fram till Frau BvB bara för att bli nedkopplad igen, de som har försökt köpa biljetter genom den officiella vägen förstår att tiden är knapp och man inte ges många chanser.
Medan detta något farsartat telefonrally pågick försökte jag febrilt komma på sätt att kunna lista ut vad Frau BvB ville av mig. Jag släpade in kollegor som en gång i tiden i högstadiet hade studerat tyska och till och med tvingade en vän i Tyskland ringa till biljettförsäljningen. Det visade sig att just denna dag var tyska kunskaperna på en semestertyngd svensk arbetsplats mycket begränsade. Räddningen kom via chatmeddelande som undrade vad mitt postnummer var. POSTNUMMER. Frau BvB ville veta mitt postnummer. Det skulle hon få, tusen gånger om, om hon bara kunde tänka sig svara på mitt desperata samtalsförsök en sista gång.
Det lyckoruset, när jag hörde Frau BvBs röst strömma ur telefonluren, lyckades dock inte stilla min oro för vad som komma skulle. Vid det här laget hade jag blivit säker på att mina svårigheter med Frau BvB inte hade kommit till sin ände genom att lösa det första förhindret. Och vet ni vad, Frau BvB kräver att man talar till henne. Tala, tyska, jag, till en telefonautomat???
Jag tror ni hade velat vara i rummet när jag inledde min diskussion med den underbara rösten i telefonen. Frau BvB undrade till vilken match jag ville köpa biljetter till, jag satt tyst, Frau BvB undrade vilken match jag ville köpa biljetter till, jag knappade på telefonen febrilt, Frau BvB undrade vilken match jag vill köpa biljetter till, jag svarade" Braunschwaaaaig", Frau BvB undrade vilken match jag ville köpa biljetter till, jag svarade ”jaaaaaaaa”, Frau BvB undrade vilken match jag ville köpa biljetter till, jag svarade ”Stooooop”, Frau BvB undrade hur många biljetter jag ville ha. Jag och Frau BvB hade hittat ett gemensamt språk!
Efter detta inledde vi en mycket givande diskussion där jag utnyttjade hela min tyska repertoar och varvade mellan ”naaaaaain” och ”jaaaaaa” med en för mig själv helt främmande röst. Oklart fortfarande är ifall jag vid det här laget hade blivit något betuttad i Frau BvB och misstänkte att en manlig låg whiskybasso skulle bita bäst på henne eller om min uppfattning om hur tyska låter hade påverkats av högt sjungande Dortmundsupportrar. Det stillsamma meningsutbytet slutade efter några vita lögner om hur jag visst hade förstått och följt med i hela vår diskussion. Frau BvB önskade återhörande. Jag hade gjort det omöjliga, en gång av 17, på något sätt hade jag lyckats köpa två biljetter till säsongens första hemmamatch. Visste jag hur jag skulle få dem? Nej, och tacka fotbollsgudarna att jag inte gjorde det då. Det blev en hel soppa för sig själv.
Välkommen till mitt år av Ballspielverein Borussia Dortmund 1909.
