Krönika: Vad har gått fel i Dortmund?
Borussia Dortmunds säsong har innehållit tre olika tränare, stjärnor som misslyckats, interna stridigheter och ett lag som tvärtemot alla förväntningar är inblandat i nedflyttningsstriden. Vi försöker reda ut varför det gått snett.
Det är väl lika bra att vi börjar med lite bakgrundsinformation. Borussia Dortmund har ju de senaste säsongerna på grund av ekonomiska bekymmer tvingats spara. Löner har sänkts, namnkunniga spelare sålts och truppen har bantats. Men trots detta har man de senaste säsongerna med ett mycket ungt lag alltid varit med i kampen om en plats i UEFA-cupen, även om man varje säsong aldrig nått riktigt ända dit.
Inför den här säsongen var det så ganska stor spelaromsättning, framförallt vad gäller offensiva spelare. Spelfördelaren Tomas Rosicky såldes till Arsenal, och för första gången på flera år fanns pengar att värva för. Som ersättare till Rosicky hämtades sydafrikanen Steven Pienaar från Ajax. Dessutom försvann i början av säsongen förra årets komet, den blixtsnabbe David Odonkor, till Spanien, och dennes plats togs av den brasilianske grovarbetaren Tinga. I anfallet försvann jätten Jan Koller, och istället värvades schweizaren Alexander Frei och paraguayanen Nelson Valdez.
Inför säsongen tyckte så klubbchefen Hans-Joachim Watzke att laget nu skulle ta ett par steg uppåt, speciellt eftersom Christoph Metzelder och Sebastian Kehl gjort bra ifrån sig i VM. Således gick Watzke ut offentligt och sa att en UEFA-cupplats var det obligatoriska målet för säsongen.
Hans-Joachim Watzke gjorde första misstaget.
Detta var det första stora misstaget. För trots de många värvningarna var truppen försvagad. I Rosicky och Odonkor hade två spelare som kunde skapa snabbhet försvunnit, och i anfallet saknades en stor stark bollmottagare. Då hjälpte det inte att de två nya anfallarna var namnkunniga. Dessutom inser de flesta att ett lag med en nästan helt ny offensiv del behöver tid för att spela ihop sig. Men den tiden fanns inte, utan istället hade tränare Bert van Marwijk kravet om en plats i UEFA-cupen hängande över sig.
Nästa problem, även om det inte kan kallas misstag, dröjde inte ens 20 minuter in i premiären mot Bayern München. Sebastian Kehl fick Salihamidzics dobbar i knät och bars ut på bår. Han beräknades först inte behöva vila så länge, men det tog längre och längre tid, och inte förrän i februari kunde han göra sitt första inhopp. Än idag har han under säsongen endast gjort totalt fem matcher i Bundesliga.
Nästa möjliga misstag har vi redan nämnt, försäljningen av David Odonkor till Real Betis. Visserligen fick klubben osannolikt mycket pengar för honom, men med honom försvann en spelare som kan sätta fart på laget när det inte fungerar och dessutom en spelare som lätt kan ta sig förbi sin gubbe och därmed skapa ett övertag. Detta är något som laget saknar nu, när hela laget spelar fotboll i samma halvsega tempo hela tiden.
Odonkor inbringade pengar, men saknas på planen.
Nåväl, höstsäsongen rullade på, och laget bjöd oftast på ganska torftig fotboll, speciellt mot "sämre lag", där kreativiteten saknades. Utan snabbhet på mittfältet blev det inte mycket av bollinnehavet. Men åtminstone spelades en del poäng in; en och annan seger mot topplagen samt en hel del oavgjorda matcher gjorde att BVB befann sig strax ovanför tabellens mitt efter halva säsongen.
Men detta var ju inte bra nog! På grund av de alltför höga målen, eller ska vi säga kraven, fick den gode Bert kritik från alla håll, och i början av vinteruppehållet fick han sparken. Att klubbledningen bara några veckor tidigare förklarat att van Marwijk hade deras fulla förtroende och att man aldrig kommer bryta kontraktet i förtid, det spelade då ingen roll.
Bert van Marwijk fick kicken, ännu ett misstag.
Detta var, vill jag påstå, nästa stora misstag. Bert var visserligen ingen muntergök, och laget spelade långt ifrån någon champagnefotboll, men det spelades ändå in hyfsat med poäng. Och framförallt, Bert spelade efter lagets resurser. Men men, Bert var borta, och det var redan dags för ännu ett misstag. I sökandet efter en ny tränare berättade klubben att man frågat Ottmar Hitzfeld, succétränaren från de framgångsrika åren på 90-talet. Men Ottmar sa nej, och när då Jürgen Röber presenterades som ny tränare fattade alla att han inte var förstavalet, speciellt med tanke på att det redan då ryktades om både Thomas Doll och Tomas von Heesen (och för den delen ytterligare några stycken). Det sades till och med att von Heesen redan skrivit på ett kontrakt för nästa säsong, vilket skulle vara anledningen till att Röbers kontrakt endast sträckte sig till sommaren.
Att sedan Röbers fotbollsfilosofi var en helt annan än van Marwijks gjorde kanske inte saken bättre. Från van Marwijks 4-3-3-system med mycket bollinnehav men ändå defensivt tänkande gick man till Röbers 4-4-2 med tokoffensiv. Medan ytterbackarna Dede och Degen tidigare endast skulle gå framåt under stort defensivt ansvar, så skulle de numera i stort sett rusa framåt hela tiden.
Glada miner när Röber presenterades, men sen blev det mindre glatt.
Nästa misstag var möjligen att under vintern inte köpa in någon spelfördelare, trots att det under hösten varit uppenbart att en sådan saknades, eftersom Pienaar inte kunnat övertyga. Man hade chansen att värva den före detta Hertha-brassen Marcelinho från Turkiet, men trots att Watzke skröt om hur bra ekonomin blivit och att det fanns så och så många miljoner euro att värva spelare för så tackade klubben nej till Marcelinho med motiveringen att han var för dyr. Sen kan man visserligen undra om den excentriske brassens ibland något självcentrerade uppförande hade uppskattats av alla, men fotbollsmässigt hade han nog varit vad klubben behövt.
Men ändå, det började bra för Röber med en vinst direkt hemma mot Bayern, och då trodde alla (inklusive undertecknad) att vi var på rätt väg. Men därefter radades förlusterna upp, och framförallt mot bottenlagen. Visserligen vann vi en match, mot Mönchengladbach, mellan alla förluster, men eftersom flera av bottenlagen kom igång och vi själva genom vår tokoffensiv blev utkontrade i varenda match så var det hastigt och mindre lustigt inte någon UEFA-plats som gällde, utan helt enkelt att klara sig kvar.
Så det fick bli ett tränarbyte igen. Huruvida Röber fick sparken eller valde att avgå självmant är oklart, men borta var han i alla fall. Så då var det åter dags för taktiken ”fråga alla lediga tränare som finns, och ta sedan den som är beredd att komma hit". Nåja, kanske överdriver jag en aning nu, men lite sådan var känslan i alla fall. Tomas von Heesen var ju numera tillgänglig, men han ville inte. Sen påstås man ha pratat med van Marwijks föregångare Matthias Sammer, men denne ville inte lämna sitt jobb på förbundet. Då var det dags att fråga Felix Magath, men han ville inte heller. Men Thomas Doll var beredd att komma till Dortmund, så han fick jobbet. Tänk så snabbt det kan gå.
Doll, säsongens tredje tränare...
Åtminstone hade man lärt sig något av tidigare misstag, så Doll utrustades med ett längre kontrakt, som även sträcker sig över nästa säsong. Och från Röbers tokoffensiv har vi nu åter gått till ett mer defensivt inriktat spel, vilket ändå är bra, eller rentav nödvändigt. Åtminstone har det därför sett något bättre ut försvarsmässigt sett under Dolls två första matcher, men tyvärr är vi fortfarande uddlösa och ineffektiva framåt. Avsaknaden av en spelfördelare och spelare som med fart snabbt kan ta sig förbi sin gubbe är fortfarande uppenbar.
Och inte blir det bättre av att "ledarfigurer" som Christian Wörns och Christoph Metzelder har sandlådekrig i pressen. Detsamma gäller det faktum att Florian Kringe och Lars Ricken blivit skickade till amatörlaget på grund av sportsliga och disciplinära skäl. Det klubben nu inför den vikitga serieavslutningen behöver är arbetsro och ett tillstånd där samtliga, både klubbledning, spelare och supportrar, tillsammans jobbar åt ett och samma håll!
Nu är det sju matcher kvar av säsongen, och förhoppningsvis kan laget åtminstone skrapa ihop så pass många poäng som krävs för att klara sig kvar i Bundesliga. Därefter måste klubbledningen lära av misstagen och göra upp en långsiktig plan över hur man vill arbeta: Hur vill vi spela? Vilken sorts tränare behöver vi för det? Vilka spelartyper behöver vi, både spelmässigt och mentalt? Hur skall vi arbeta för att få hit just de spelarna (och inga andra)?
Man måste alltså ha klart för sig vilken spelare man behöver, och sedan leta upp och försöka locka hit just den spelaren, och inte, som man till viss del verkar ha gjort den senaste tiden, bjudit på allt som finns på marknaden till ett vettigt pris. Dessutom måste man arbeta långsiktigt och inte för snabbt ställa krav om internationellt spel. Det tar tid att bygga upp och spela ihop ett nytt lag, och då behövs kontinuitet. Istället för att sparka Bert van Marwijk, som spelade efter lagets resurser och följde sin linje, borde man ha hållit fast vid honom och på så sätt undvikit det kaos som klubben nu utgör.
Förhoppningsvis lär man sig av alla dessa misstag! Då kan Borussia Dortmund om några år vara ett lag att räkna med igen. Publiken, som i snitt uppgår till bortåt 75 000 åskådare per match, förtjänar det!
Diskutera gärna krönikan på forumet!