Två ansikten var ett för mycket
När Borussia Dortmund spelade borta mot Vfl Bochum på Ruhrstadion i lördags, så visade laget verkligen upp två helt olika ansikten i matchen. Under vissa sekvenser spelade man så pass illa att man troligen hade förlorat mot min bys hemmalag, Vejbyslätts IF. Men under stora delar av matchen rullade man riktigt bra boll och orkade skapa chanser samtidigt som man rensade undan alla potentiella problem på egen planhalva. Såhär i efterhand tycker jag förstås att man kunde ha skippat den ena sidan av myntet, då matchen slutade 3-3 efter mycket om och men.
Thomas Doll startelva bjöd inte på några överraskningar och det frågetecken som fanns för Tinga inför matchen hade suddats ut. Därmed vaktade Ziegler målet. Framför honom spelade Rukavina till höger och Dede till vänster. Mittförsvaret utgjordes av den unge Hummels och den gamle Wörns. Defensivt på det diamantformade mittfältet spelade förstås Kehl, och offensivt spelade Federico. Till höger startade Kringe och till vänster Tinga. I anfallet var som bekant Frei tvungen att sitta på läktaren efter att ha ådragit sig en mindre skada när han med sitt Schweiz mötte Tyskland i veckan. Således startade Petric tillsammans med Valdez.
Inte heller Bochums Marcel Koller bjöd på några överraskningar utan ställde upp med den startelva som vi kunde avslöja i vår införrapport. Det betydde alltså att svenske backen Concha fick vänta på sin comeback efter att ha tillfrisknat från sin skada.
Dr. Fleischer blåste igång matchen och redan efter nio minuter var mardrömmen ett faktum. Dortmundspelarna hade inte börjat spela fotboll, således passade Bochum på att göra både 1 och 2-0. Båda målen var bjudningar ifrån Dortmund, mer eller mindre. Vid det första målet är det Ziegler i målet som på ett helt fantastiskt och knasigt sätt lyckas med konststycket att passa bollen (istället för att bara plocka ned en svag frispark) till Dabrowski i straffområdet. Kallstart och 1-0 var ett faktum. Kunde matchen verkligen börja värre? Jodå, det kunde den. Endast sex minuter efter första målet, det vill säga i matchens nionde minut, rusar Azaouagh längs högerkanten och Kehl hamnade på efterkälken. Azaouagh skickar in bollen längs marken rakt in i straffområdet, och där inne fanns det inte något existerande försvarsspel för Dortmunds del. Auer dyker upp och trycker till bollen som träffar underkanten utav ribban, vilket kändes lite narrigt då Hummels hade ställt sig på linjen för att vakta, men hann inte nå upp på det pressade skottet. 2-0 efter redan nio minuter och man önskade inte mycket mer än att matchen genast skulle blåsas av så att man slapp lida.
Men plötsligt vaknade Dortmund till och började rulla lite boll, vinna lite närkamper och skapa lite målchanser. Dock dröjde det ända till den 37:e minuten innan det första målet för gästerna kom. Dede slår en fin frispark som dyker ned i straffområdet där Kehl, utan några som helst problem, nickar in 2-1 bakom en chanslös Lastuvka. Efter det målet började ett visst hopp växa men det kändes fortfarande som en svår bedrift. Under tiden TV rullade reprisen på målet hade Dortmund hunnit få ytterligare en frispark. Och man kunde väl nästan tro att det fortfarande var en repris om det inte varit för att denna gång var Petric som satte målet. 2-2 stod det i matchen och 39 stod det på klockan. Lyckan skulle förstås visa sig vara kortvarig. Kusligt nog började nämligen Dortmundspelarna bete sig som i början utav matchen, om det berodde på att det än en gång stod oavgjort, ja det vet jag inte. Men jag vet att laget än en gång spelade fotboll som inte ens borde få kallas för fotboll. I 41:a minuten beter sig Kehl och Dede som två världsstjärnor som möter ett gäng tioåringar. Men som alla vet vill dessa tioåringar visa att de visst kan, och de har en jäkla entusiasm. Alltså, medan Dede och Kehl rullade lite nonchalant boll på egen planhalva smiter Zdebel emellan och tar med sig bollen, hur enkelt som helst. Han letar upp Auer som är på väg att springa sig fri, inga misstag ifrån denne och 3-2 är ett faktum. Ett tungt sådant. Förbannelse och depression blandades med stolthet när domaren blåste av första halvlek. Förbannad och ledsen var man, för det Dortmund under vissa sekvenser visade upp var inte fotboll. Men stolthet kände man också över att manskapet hade lyckats hämta in ett 2-0 underläge. Ett underläge man självfallet aldrig skulle ha hamnat i.
När andra halvlek blåstes igång var det Dortmund som visade att dem ville visa en annan sida. Och det gjorde man förvisso men Bochum spelade väldigt kompakt i försvaret och det var fortsatt svårt att skapa målchanser. Dessutom hade Koller valt att göra ett defensivt byte i den 51:a minuten. Ut gick mittfältaren Zdebel och in kom den comebackande svensk-backen Concha. Doll valde också att förändra lite, för att satsa offensivt. I den 63:e minuten fick Federico ge plats för Klimowicz, och som jag tolkade det spelade man då med tre anfallare samt med tre mittfältare, alltså en 4-3-3 uppställning. Två minuter efter bytet satte stötte Tinga in det förlösande 3-3 målet och nu trodde nog de flesta på ytterligare ett mål ifrån Dortmund som tagit över matchen. Doll bytte då ut Kehl för att sätta in den pigge Buckley. Men trots den offensiva satsningen orkade Dortmund inte skapa de där riktigt heta målchanserna. Tiden bara gick och gick och till sist blåste domar Fleischer av en mycket svängig match. En match som Dortmund självklar skulle ha vunnit, om dem bara hade spelat fotboll i 90 minuter istället för i 75 minuter. Men det är klart, klarar man inte av det så förtjänar man inte heller att vinna en match. Två poäng gick alltså förlorade och allt större hopp sätts nu till en riktig Cup-framgång den 19:e april i Berlin istället. För ligan, ja den är redan körd. Nu får man istället inrikta sig på att undvika nedflyttningsplatserna.
Startelvor:
Bochum: Lastuvka – Pfertzel (72, Epallé), Maltritz, Yahia. Bönig - Imhof – Zdebel (51, Concha), Dabrowski (34, Ono) - Azaouagh - Sestak, Auer
Dortmund: Ziegler - Rukavina, Hummels, Wörns, Dede – Kehl (67, Buckley) - Tinga, Kringe – Federico (63, Klimowicz) - Valdez, Petric
Mål: 1-0 Dabrowski (3, Azaouagh), 2-0 Auer (9, Azaouagh), 2-1 Kehl (37, Dede), 2-2 Petric (39, Dede), 3-2 Auer (41, Zdebel), 3-3 Tinga (65, Klimowicz)
Gula Kort: Zdebel – Wörns
Domare: Dr. Fleischer
Åskådare: 31,328 (utsålt)
