Derbyt hade allt – utom svenskt mediaintresse
Herrejävlar vilken match! Borussia Dortmund kom tillbaka efter 0-3 mot det blå packet och fixade en poäng. Vi fick dramatik i kubik, tveksamma straffar, röda kort, irritation, drömmål, skitmål, himmel, helvete, derbystämning som inte är av denna värld och en jobbig kommentator. Men i svensk media skrivs det knappt en rad.
Visst, jag vet att jag alltid engagerar mig helt och fullt när Borussia Dortmund spelar, och inte minst när det är derby mot packet. Men ärligt talat, alla fotbollsintresserade som missade detta derby är det synd om!
Inte minst vår svenska media borde fundera på vad de sysslar med. Okunskap är bara förnamnet. Vi kan fortsätta med ignorans och arrogans. Här hade man i två veckors tid bara sett fram emot Ruhrderbyt; vid Sverige-Ungern tänkte man trots förhoppningarna om en blågul seger mest att Tamas Hajnal inte får skada sig inför derbyt. Och äntligen är derbyhelgen här. Låt se, vad kan man hitta om derbyt i svenska tidningar?
Förväntansfull slog jag upp GP:s sida om fotbollshelgen i Europa för att hitta Revierderbyt i listan över helgens hetaste matcher. Men icke, där hade man gjort det löjligt lätt för sig och bara listat tre engelska matcher (och ändå inte fått till den inbördes ordningen). Etta var Manchester City mot Chelsea; jaha, så en match utan rivalitet och tradition i inbördes möte är störst i Europa bara för att några miljardärer har klubbarna som leksaker? Patetiskt! Tvåa var Liverpool - Manchester Utd, och den var den enda matchen som med rätta var med. Trea var Blackburn mot Arsenal. Ääääh? Jösses... Topp två skulle förstås varit Merseysidederbyt och Ruhrderbyt. Inget annat kan mäta sig (Entschuldigung, alla ni som håller på andra lag, men så är det).
Ruhrderbyt är hela fotbollstysklands självklara samtalsämne i en vecka när det går av stapeln. Sporttidningar, vanliga dagstidningar, sport- och nyhetssändningar ägnar massor av uppmärksamhet åt denna duell mellan två klubbar som avskyr varandra sedan tidigt 1900-tal. Det blir alltid hektiskt såväl på planen som läktaren, det är mycket irritation, ofta övertända spelare, inte sällan röda kort och att slå fienden betyder allt.
Efter mycket letande hittade man en liten kortis i svensk samlad medla: en liten text av Simon Bank i Sportbladet. Visserligen vinklat från packets perspektiv, men ändå. Åtminstone nämndes derbyt helt korrekt som ett av Europas största. Och tack och lov sände Viasat matchen. Skönt att se att en svensk TV-kanal har kunskap nog att sända landets hetaste match (till skillnad mot Kanal5 för ett par år sen).
80 000 var på plats på Westfalenstadion, och vilken match de och vi fyra BVB-supportrar som samlats på O´Learys i Göteborg (bland en massa Pool- och Unitedsupportrar) fick se! BVB började bra och tog kommandot, medan packet direkt började fult. Tre fula kapningar i början resulterade enbart i tillsägelser från domare Lutz Wagner, och vi undrade när han skulle ta upp det gula kortet. Och just det, det gjorde han förstås vid den första rejäla fällningen från BVB-håll. Irritation över idioten till domare anlände, och inte blev den mindre under halvleken.
När bollen damp ner på Subotics hand, som hölls i av Kuranyi (eller "Korann", som Tommy Engstrand med sina S05-sympatier sa) i straffområdet pekade Wagner på straffpunkten. Tveksamt, om än inte helt feldömt, och 0-1 var strax ett faktum. Vi var i uppror och BVB tappade allt spel. Och värre blev det. Den vidrige Rafinha drog till Valdez i ansiktet och kunde inte få något annat än det rödaste kort som finns, men Wagner tyckte att det räckte med gult. Det var han nog ensam om (förutom möjligen kommentator Engstrand, som mest pratade om att Valdez först spelade hårt och sedan spelade över). Och en stund senare så gjorde förstås just denne Rafinha 0-2. Det var strax innan paus, och man var förbannad, uppgiven och trött på Engstrand, allt på en gång. Och inte blev man på bättre humör när servitören på krogen valde orden "Är ni nöjda?" när han ville veta om han kunde ta våra tallrikar...
In efter paus kom vår comebackande anfallshjälte Alex Frei, och vad fan, man fick nog lite hopp bara man såg honom. Men snart släcktes allt hopp när 0-3 kom. Och nu sänkte vi oss själva, framförallt genom målvakt Weidenfellers givmildhet. Man satt mest och tänkte att eländet kunde ta slut så man slapp lidandet.
Och faktiskt, eländet minskade i alla fall en aning när Subotic på hörna efter 67 minuter nickade in 1-3. Skönt att få se lite positivt och åtmistone en aning oro i packets ansikten. Och ta mig fan, packet backade hem och BVB fick fart under skorna igen. Frei var överallt, och när han i offsideposition tagit emot bollen och sen gått bakåt drog han in bollen i bortre krysset. 2-3 och nästan 20 minuter kvar. Hoppet tändes och plötsligt var Westfalenstadions legendariska och fullständingt sanslösa stämning där igen. 70 000 stod upp och eldade på laget, som bars fram.
Packet fortsatte att spela fult, och plötsligt kom domare Wagner på vad det röda kortet är till för. Christian Pander hade redan gult kort när han satte dobbarna på Kubas smalben, och då blev det gult kort nummer två och således rött kort för packets vänsterback. Och bara några minuter senare försökte Fabian Ernst att bakifrån bryta Kubas fotled när bollen var ett par meter bort. Mörkrött kort för honom, och tack och lov kunde Kuba spela vidare. På O´Learys var vi i upplösningstillstånd där vi pendlade mellan hopp, förtvivlan och äckel över packets tilltag. Folk runt omkring i lokalen började faktiskt undra vad som stod på i den där matchen som ingen i Sverige känner till.
När BVB i slutet tryckte på hade några andra gäster samlats runt vårt bord. Chans efter chans skapades och missades, och frustrationen skreks ut. Men så, i matchminut 89 eller nåt, så tog domare Wagner sitt näst sista felbeslut och pekade på straffpunkten när bollen tagit nånstans nära armen på en blå försvarare. Ölglas vältes ut i glädjefnatt medan undertecknad påpekade att vi måste sätta straffen också. Minuten med vilda protester från packet känndes som år innan Alex Frei äntligen tog sats och satte bollen i nät. Vilt glädjetummel på puben och på hela Westfalenstadion, förutom packets fans inklusive Engstrand.
Man vad fasen...? Plötsligt inser man att det är stopptid kvar. Minst fyra minuter måste det vara med tanke på allt tumult vid röda kort, straffen och fem byten. Och vi spelar elva mot nio! Kom igen nu för tusan, så gör vi segermålet också! Men så träder domare Wagner in på scenen igen. Efter en dryg halvminuts stopptid, när Jermaine Jones just står i begrepp att nita Tinga och därmed göra Pander och Ernst sällskap innan han i sista ögonblicket lugnar sig, då blåser Wagner av matchen. Ingen fattar något alls. Warum?? Med lite distans antar jag att Wagner, med vetskapen att han gjort en av sina sämsta insatser någonsin, var lycklig över att det stod 3-3 och inget lag kunde skylla en förlust på honom.
Man visste inte riktigt vad man skulle känna efter matchen. Var man nöjd med att vi tagit en poäng och snuvat packet på den redan säkra segern? Jo visst var man det! Men var man inte samtidigt besviken på att vi inte fick den berättigade stopptiden till att försöka göra ett segermål i elva mot nio? Jo, det är klart man var! Får man lillfingret så vill man ju ha hela handen. Specielt mot packet.
Man gick på högvarv på kvällen och slukade allt som Kicker och annan tysk media skrev om denna vansinnesmatch. Och det ju en del... På söndagsmorgonen var det dags att kolla på Doppelpass på TV-kanalen DSF, ett program där fotbollsexperter diskuterar allt om Bundesliga. Av programmets totala två timmar ägnades drygt en timme åt derbyt. Dramatiken, kapningarna, domaren, målen och stämningen behandlades.
Fortfarande upprymd efter den mest dramatiska match man upplevt så kollade man in svensk media. Och återigen, det var inte mycket. Simon Bank kan man lita på, för där var ännu ett blogginlägg som ägnades åt Revierderby, även om åter väl mycket ägnades åt packet. Men något mer var det inte. Null komma nix.
Tragiskt.
Man vill diskutera denna fantastiska match som hade allt med alla man känner, men ingen vet ens om att den har spelats. Vad behöver egentligen hända för att få upp ögonen på svensk media?
Visst, jag för förstår att England traditionellt sett är den överlägset största i Sverige. Men ändå, att se Manchester City mot Chelsea och Blackburn mot Arsenal som större en ett av Europas största derbyn (och matcher överhuvudtaget), det är obegripligt. Och att inte ens skriva en rad om det, förutom Simon Bank då (der Simon ist eine Bank!), det är patetiskt.
Det brukar skrivas om de fantastiska publimmassorna i Barcelona, Madrid och i Premier Leagues topparenor. Jojo, visst, det är mycket folk i på Camp Nou. Men det är mer i Dortmund. Och visst, högt publiksnitt i Premier League med. Men sedan flera år har Bundesliga Europas högsta publiksnitt. Hur många svenska sportjournalister har koll på det? Antagligen inte många.
Jag känner att jag velar lite mellan känslorna vid lördagens fantastiska duell och kritik mot svensk media, som fortfarande verkar tro att Europas fotboll bara består av England, Italien och Spanien. Jag antar att jag helt enkelt är frustrerad över att så få svenskar får chans fick chans att se derbyt som hade allt och att media har snöat in. Våga vidga vyerna lite! Det finns mycket kul att upptäcka där ute.
Immer wieder BVB!