Första finalen – die Hitzeschlacht von Stuttgart
Säsongen 1948/49 stod Borussia Dortmund i sin första final om den tyska mästerskapstiteln. Finalen spelades mot VfR Mannheim i 40 graders värme i Stuttgart och kallas därför die Hitzeschlacht von Stuttgart – Värmeslaget i Stuttgart.
Redan säsongen 1947/48 hade Borussia för första gången blivit Westmeister, alltså vunnit Oberliga West. Så här kort efter kriget fanns det ingen enhetlig högsta liga i det som skulle bli Västtyskland, utan istället fanns det tre stycken Oberligor, och efter att ligorna var färdigspelade möttes de bästa lagen från de tre ligorna i ett slutspel om titeln tysk mästare.
I Oberliga West spelade lag från det som skulle bli delstaten Nordrhein-Westfalen, och länge hade ärkefienden Schalke 04 varit den dominerande klubben. Men i och med säsongen 1947/48 inträdde en ny epok i Oberliga West och i Ruhrområdet. Nu var den dominerande klubben inte längre Schalke utan istället Borussia Dortmund.
Borussia 1947/48, längst fram landslagsmannen August Lenz.
Den säsongen kunde klubben dock inte hävda sig i slutspelet om den tyska mästartiteln, men 1948/49 gick det bättre i slutspelet. Borussia hade denna säsong vunnit Oberliga West överlägset, och dessutom gjort mer än dubbelt så många mål än det ligatvåan Rot-Weiß Essen. På 24 matcher gjorde Dortmund 79 mål, och skyttekungen Adi Preißler stod för 25 av dem.
I slutskedet av ligan hade det dock varit en del oro, inte för själva ligasegern utan för målvaktsposten. Den hyllade målvakten Willi Kronsbein hade nämligen blivit skadad, och det fanns ingen mer målvakt av tillräcklig klass i Borussias fotbollssektion. Lösningen blev att plocka över handbollslagets målvakt Günter Rau. ”Bubi” Rau var först tveksam till att ta steget över till fotbollslaget. Även om hans reflexer var utmärkta och han därmed skulle kunna klara parerandet av skott på mållinjen så var straffområdesspelet med inlägg att plocka ner något helt nytt för honom.
Raus debut skedde mot Preußen Münster hemma på Stadion Rote Erde, och trots segern med 3-2 fick ”Bubi” finna sig i hård kritik. Tidningen Ruhr-Nachrichten skrev bland annat ”Det andra baklängesmålet hade Willi Kronsbein aldrig släppt in”. Under slutet av ligan var Raas insatser varierande. Det gick för all del oftast bra hemma på Rote Erde, men de milt uttryckt mindre lyckade insatserna borta mot Rot-Weiß Essen (3-5) och Vohwinkel (0-4) gav Raus tvivlare hela hav av vatten på sin kvarn inför slutspelet om den tyska mästartiteln.
Stadion Rote Erde idag, framför Westfalenstadion.
Slutspelet inleddes för Borussias del med kvartsfinal mot Berliner SV 92 på Olympiastadion inför 50 000 åskådare. Efter två mål av Max Michallek och ett var av Herbert Erdmann, Edmond Kasperski och Adi Preißler hade Dortmund vunnit enkelt med 5-0. I semifinalen ställdes laget mot 1. FC Kaiserslautern. Matchen spelades på neutral plan på Grünwalder Stadion i München inför 57 000 på läktarna, och nu var det ”Bubi” Rau och Kaiserslauterns målvakt som genom en hel rad fantastiska räddningar såg till att det stod 0-0 även efter förlängningen. På den här tiden avgjordes inte matchen med straffar, utan istället blev det omspel. Semifinal nummer två spelades i Köln, och på Müngersdorfer Stadion såg 60 000 åskådare Borussia vinna med 4-1. Målskyttar var Adi Preißler (2), Max Michallek och Herbert Erdmann.
För första gången under klubben knappt 40-åriga historia stod alltså Ballspielverein Borussia 09 Dortmund i finalen om det tyska mästerskapet. Finalen var också den första i det som nu hette Bundesrepublik Deutschland. Den 10 juli klockan 16 var det dags för avspark mellan Borussia och VfR Mannheim på Neckarstadion i Stuttgart, men innan dess skulle på förmiddagen det tyska fotbollsförbundet, DFB (Deutscher Fußball-Bund), bildas. Detta skedde på stadens stadsteater och var då strängt taget faktiskt ett brott mot de allierade ockupationsmakternas regler. Man såg dock mellan fingrarna på detta, och på eftermiddagen kunde det nybildade förbundets flaggor vaja på finalarenan.
Där befann sig 92 000 lyckligt lottade som fått biljetter. Närmare en miljon människor hade ansökt om plåtar till matchen, och man hade utökat Neckarstadions kapacitet med hjälp av provisoriska läktare på stålrör. Vid avspark var det närmare 40 grader varmt, och det skulle komma att bli mer kamp än skönspel. Herbert Erdmann kunde ge Borussia ledningen redan efter fem minuter, och laget kunde dominera den första timmen. Men den hårda kampen krävde sina offer. Efter paus tvingades Max Michallek spela svårt haltande. Han hade redan i matchinledningen känt av foten, efter att ha trampat snett då laget dagen innan spelat bordtennis på hotellet (!), och i andra halvlek hade han svårt att bidra till spelet framåt. Erich Schanko hade dessutom ådragit sig en huvudskada och slått ut fyra tänder i en sammanstötning med en motståndare. Mannheim tog över, och även om ”Bubi” Rau räddade en straff kunde man inte stå emot i evigheter. Med en drug kvart kvar kvitterade Ersnt Löttke tilll 1-1. Sedan kunde Herbert Sandmann visserligen åter ge Borussia ledningen, men fem minuter före full tid kunde Mannheims Ernst Langlotz sätta bollen i nät till 2-2.
De båda utmattade lagen tvingades till förlängning, och när det fanns allt mindre kraft kvar till försvarsarbete fick publiken se något som idag möjligen skulle kallas ”Hawaii”. Det böljade fram och tillbaka, den ena kontringen följde på den andra. Efter 108 minuter föll så segermålet för Mannheim. Målskytt var åter Ernst Löttke. VfR Mannheim var mästare 1949.
Borussia Dortmunds första final om den tyska mästartiteln hade slutat med förlust, men vid hemkomsten hyllades laget som hjältar. Lagets väg från centralstationen till Hansaplatz kantades enligt uppgift av 200 000 personer. Alla som varit i Dortmund vet att denna sträcka inte är lång, och lagets besvikelse över förlusten lades snart efter alla hyllningar.
Laget som spelade klubbens första tyska final var: Günter Rau – Heinrich Ruhmhofer, Erwin Halfen – Willi Buddenberg, Paul Koschmieder, Erich Schanko – Herbert Erdmann, Max Michallek, Edmond Kasperski, Alfred Preißler, Friedel Ibel. Tränare var österrikaren Edy Havlicek.
Källa: Ein Jahrhundert Borussia Dortmund.
