Krönika: Kroppspråket som leder BVB till framgång
Ännu en seger i Bundesliga. Denna gång mot giganterna Bayern München. Det unga Dortmund hämtar framgången från en viktig faktor. 43-åringen i glasögon vid sidlinjen - Jürgen Klopp.
Efter en nickduell i straffområdet studsar bollen Westfalensstadions gräs två gånger om innan den rullar ut mot mittlinjen. Med bestämda steg trippar 21-årige Sven Bender fram och avlossar en kanon. Bollen seglar långt över upp mot Südtribüne, Dortmunds berömda ståplatsläktare. Skottet gick inte som han tänkt sig, var inte ens nära – och kanske till och med var ett rejält felbeslut. Sven ber lagkamraterna om ursäkt, blickar mot avbytarbåset där han vet att männen som bestämmer sitter, tillika bänkade spelare som vill ha hans plats. Där står Jürgen Klopp, tränare sedan två år, applåderar och gestikulerar. Gör tummen upp och skriker något i stil med ”kom igen, kör på Sven”.
Mario Gomez bränner läge efter läge. Lägger sig på mage, biter i gräset och drömmer sig tillbaka till den tiden i Stuttgart då han knappt behövde anstränga sig för att få jubla. Knappt har han motivationen att resa sig. Ställer sig upp, funderar över vad som gick snett. Undrar om det är han eller laget som är felet. Louis van Gaal visar sin holländska nonchalans och besvikelse. Lutar sig tillbaka bredvid kollegorna Andries Jonker och Marcel Bout. Kollar rakt ut i tomma intet. Ruskar på huvudet.
Skillnaden mellan framgång och motgång, mellan motivation och frustration, mellan Klopp och van Gaal.
De här scenarierna är inte typiska för söndagens match där Dortmund gick vinnande ur striden mot Bayern München med 2-0. Tanken har slagit mig vid flera av den här säsongens matcher. När Lucas Barrios gör ledningsmålet firar Jürgen Klopp med tjugo stycken boxar ut i luften á la Mike Tyson. Det är glädje. Det är varför Dortmund är en klubb med glädje, med kärlek och en lycka som vi inte skådat på länge.
Det ska så klart sägas att det fortfarande är tidigt på säsongen, men just nu finns det inget som pekar på att den svartgula kärleken och atmosfären som finns bland supportrar, spelare och ledare i klubben, ska gå i motsatt riktning.
En typ som Jürgen Klopp passar inte alla lag och trupper, men för Dortmund visar han på ett engagemang som gynnar det unga gardet som ställer upp inför varenda match. Med en Felix Magath, Louis van der Gaal eller Christian Gross skulle Dortmund aldrig spela med det här förtroendet.
Jürgen Klopp har blivit en med spelarna. Blir de glada, blir Klopp glad och då gör resultaten Westfalenstadion till en enda stor fest varenda hemmamatch
Danke, Klopp.
