Berg- och dalbanan 2012/13 del III
Ett tappert försök görs här av mig att sammanfatta den i mångt och mycket framgångsrika säsongen för Borussia Dortmund. Från att ha haft stora skadebekymmer till att ha spelat en enastående Champions League-final på Wembley mot Bayern München.
Fortsättning på del I och II. Läs dessa först!
Ett par träningsmatcher i Bundesliga med idel segrar, och befästande av andraplatsen, för oss fram till den första kvartsfinalen i Malága där Kuba tvingades stå över. Förväntningarna på matchen var högt ställda, men de infriades inte alls när spelarna visade upp en förmåga att utföra uselt passningsspel och missa klara målchanser matchen igenom. I hemmalagets mål imponerade målvakten Willy och det slutade ganska rättvist 0-0, även om Dortmund nog borde ha varit mer koncentrerade och satt dit ett segermål. En oviss match på Westfalenstadion väntade därför bara en vecka senare.
Helg, 4-2 mot Augsburg och fortfarande 20 poäng upp till överlägsna Bayern på 75 poäng. Sedan kom den stora dagen i och med andra kvartsfinalen. Många, inklusive mig själv hade redan räknat in en seger med två-tre bollar innan matchen ens kickat igång. Det var ett misstag. Pellegrinis schackpjäser visade sig nämligen vara precis så taktiskt skolade som befarat. Bollen rullades i Dortmunds backlinje fram och tillbaka miljoner gånger allt medan man skrek sig frustrerad över att det aldrig kom någon idé i spelet. Det blev inte bättre av att Joaquín visade gamla härliga takter och smekte in ledningsmålet för solkustens guldgossar heller. Mama mia, nu såg det riktigt illa ut, men en stund av magi mellan Reus och Lewandowski tände hoppet igen när den förre klackade fram bollen till den senare som chippade bollen kyligt över den omutlige Willy och lade in bollen i öppet mål.
Demonen Willy skulle senare rädda mängder med chanser på tio olika vis innan så Malága naturligtvis gick upp och gjorde ett 2-1 mål på offside. Schluss, Ende, Aus, Vorbei tänkte de flesta och en del lämnade till och med matchen. Hoppet, Jürgen Klopp och en offside-stående Felipe Santana är dock det sista som lämnar människan, för på bara strax över minuten vände Dortmund matchen på övertid. Först kom 2-2 genom Marco Reus med två minuter kvar på övertiden och sedan på ett helt oförklarligt vis kom också 3-2 genom nämnde Santana bara decimeter framför mållinjen i offside, vilket det säkert var tre-fyra gånger innan målet gjordes. Men mål var det och Dortmund var vidare till semifinal inför en helt galen galen publik till tonerna av Norbert Dickels ”Wir rasten alle aus!”. Magi hade skapats ännu en gång och flera i Schwedische Borussen fick äran att uppleva det på plats.
Real Madrid, Bayern München eller FC Barcelona var att vänta i semifinalen. Ungefär som att fråga hur man vill bli avrättad, men efter matchen mot Malága kändes det som att vad som helst kan komma, vi överlever. Det blev Real Madrid, laget som BVB besegrat i gruppen och som Klopp ”jublade” över att få återse. Detta gjorde även att folket i Fürth fick en hedersgäst på läktaren när Mourinho var och ”spionerade” på motståndet inför första semifinalen. Där fick han se en magnifik Götze och en total överkörning med 6-1. En Götze som bara dagar innan första semifinalen avslöjades ha skrivit på för Bayern München.
Besvikelsen över Götzes beslut var påtaglig och mycket av fokuset från första semifinalen försvann under en kort tid. Biljett till matchen hade dock införskaffats och flyget via Wien förde sex stycken av oss i Schwedische Borussen rätt in i infernot på stadion där drömmarna fötts bara veckor innan. Vad som sedan hände under lite mer än 90 minuter är svårt att beskriva, men satan i gatan vad bra de gulsvarta hjältarna spelade. Det var en sjungande, gungande, dansande och hoppande gulsvart karavan som bara öste över Madrid-spelarna och deras supporterskara. Hela arenan kokade alltmedan Lewandowski bestämde sig för att kröna sin kväll med att dundra upp sitt fjärde mål för kvällen på straff. Mourinhos mannar var förnedrade och detroniserade, men för oss med hjärtat på rätt ställe fortsatte segerfirandet långt in på småtimmarna innan flyget förbi Berlin tog oss hem igen. Aldrig att vi glömmer denna upplevelse. Och ett speciellt tack till Klopp som uppmanade oss att fokusera på matchen och inte på en enskild spelare innan match måste ges. Klubben är större än allt, speciellt en dag som denna.
Ännu en match i serielunken där grannarna från Düsseldorf besegrades med 2-1 på bortaplan var mellan de båda semifinalerna. En andra semifinal som väldigt långt in i andra halvlek kändes stensäker. Dortmund hade ett iskallt försvarsspel och ställde om mängder med gånger, vilket åtminstone på Gündogans skott borde ha resulterat i att han avgjort dubbelmötet. Han berövades dock mirakulöst av Lopéz som slängde sig över hela målet och när man inte får in en sådan chans då vet man att det smäller åt andra hållet. Denna afton var inget undantag när först Benzema smällde in 1-0 otagbart för Weidenfeller och sedan Ramos till 2-0 rätt upp i nättaket. Nagelbitandet ute i landet måste ha uppnått rekord under de sista sju minuterna, för det var olidligt spännande. Turen var dock på Dortmunds sida denna gång och biljetten till Wembley var bokad. En final som dagen efter visade sig skulle spelas mot den tyska giganten Bayern München, som imponerande slagit ut Barcelona med 7-0 över två matcher.
En träningsmatch i Bundesligas 32:a omgång, med b-lagen, på Westfalenstadion fick ta tempen på vad som komma skulle. Det blev trots att många av nyckelspelarna saknades en hård kamp ute på planen där Grosskreutz satte en läcker bredsida på volley rätt upp i nättaket bakom Neuer i början av matchen. Gomez kvitterade sedan innan det urartade fullständigt i andra halvlek när den gamle Schalke-spelaren Rafinha armbågade Kuba i ansiktet. Den i normala fall lugne Kuba blev fullständigt galen och skällde ut brasilianaren, som visades ut. På vägen ut blev han tillrättavisad av Klopp, vilket gjorde den gamla Dortmund-legendaren Matthias Sammer upprörd på Bayerns bänk. Dispyten blev kortvarig och de båda skakade hand efteråt. I övrigt kan sägas att Lewandowski missade en straff, vilket om möjligt gav Neuer övertaget inför ett sådant avgörande på Wembley.
I serielunken avslutade sedan BVB med att göra en usel insats borta mot Wolfsburg, vilken slutade 3-3 och i sista omgången lyckades man med konststycket att spela ut bröderna från Düsseldorf ur Bundesliga. Detta gjordes genom att få stryk av Hoffenheim med 2-1 på hemmaplan och det lovade ju inte speciellt gott inför CL-finalen en vecka senare.
Dagarna inför finalen gick sakta, väldigt sakta, undertecknad hade fått biljett till Wembley genom Schwedische Borussen och beställt tidigt flyg till på matchdagen. På flyget skulle det sällskapas med två Bayern-supportrar från svenskafans, vilket kan tyckas dumt när man är rivaler. I Tyskland fungerar det inte så. På morgonen möttes vi så upp på Arlanda, jag i min Dortmund-tröja och Bayrarna i lederhosen, ja i alla fall en av dem, och sedan pratade vi om tysk fotboll nästan oavbrutet under resans gång. Ja förutom att IT i Kista inte är en del av KTH då, så det så. Väl framme i London möttes man av gulsvart och rödvitt vart man än kollade. Hela tunnelbanan var full av tyska fotbollssupportrar och vart man än satte sig så kunde man prata med en tysk från båda lägren om kvällen och Sverige. Tyskar gillar Sverige kan man minst sagt säga.
I hela innerstaden var det fullt av Dortmund-supportrar och vi i Schwedische Borussen möttes upp på Trafalgar Square där vissa av oss fick uppleva drömmen av att träffa youtube-stjärnor (Mathias: "han har 100 000 subscribes!!!") medan resten skrek ut sånger i alla tonlägen. Jubilee line tog oss sedan ut till Wembley Park där det blev ännu mer surrealistiskt att man skulle gå på matchen och inte ens den fullständigt övervidrigt äckliga ”traditional german sausage” kunde få en att tappa det glada humöret. Vid sidan av Wembley satte vi ner våra tunga fötter med en hel del godsmakande tysk bärs innan ögonblicket att gå in närmade sig. Snabbt och utan väntetiden kom vi så in i den gigantiska arenan där några rulltrappor förde oss upp till våra platser i Dortmund-klacken. Wow, vilken syn och vilken stämning. Hela matchen lång höll båda supporterskaran liv i luckan med högljudda sånger som måste ha flyttat Wembley ett par meter åt något håll.
Matchen i sig gjorde inte saken sämre där det blev precis den kamp man hade förväntat sig. Till en början verkade det till och med som att jätten Bayern börjat vackla när Dortmund tryckte på framåt och hade det inte varit för Neuer kunde det både stått ett och två noll. Nu gjorde det inte det och istället fick vi se Mandzukic sparka in 1-0 en stund in i andra halvlek till Bayern-supportrarnas ohämmade glädje. Men Dortmund hade inte gett upp och några minuter senare förvaltade Gündogan straffen Reus ordnat genom att bli nedsparkad av Dante. 1-1 och nerv.
Ett resultat som skulle stå sig till Arjen Robben, av alla flintskalliga filmstjärnor, kom fri med Weidenfeller och rullade in 2-1. Något som inte alls var orättvist, eftersom vår hjälte i målet, Roman Weidenfeller, räddat oss gång efter annan innan han tillslut fick kapitulera. Slutsignalen gick och Bayern hade snuvat oss på denna titel också, men ändå var det bara stolthet man kände. Allt man som supporter begär är att spelarna ska ge allt för klubbmärket och det kan man minst sagt säga att spelarna gjort. En välförtjänt rungande applåd och mängder med sånger från Dortmund-supportrarna sköljde över spelarna och vi alla gick nog och lade oss med ett leende på läpparna trots allt. Det var Bayerns säsong, men det kommer fler framöver.
I dagsläget har klubben till exempel gjort klart med Sokratis som ersättare till den till Schalke utflyttade Felipe Santana. Samtidigt är det mängder med rykten i omlopp, men en sak är säker och det är att vi ses när säsongen startar igen. Lika ivriga och glada som en frisläppt valp inför den nya säsongen. Auf geht´s Dortmund kämpfen und siegen!