Block 88: Sieg!
Fotbollsturism, seger och självmål sammanfattar helgens resa till Ruhrpott som denna gång innefattade även ett besök i Mönchengladbach och Leverkusen.
Fotbollsturismen från Sverige till Dortmund ser ut att fortsätta att öka. Jämfört med till exempel förra säsongen har jag märkt en ökning av grabbgäng bland affärsresenärerna. Jag väntar dock fortfarande på tjejgängen som ska göra könsfördelningen speciellt på 17.10 flyget från Stockholm till Düsseldorf något mer jämn. På en normal fredag brukar det vara jag och möjligen två till tjejer på det fullbokade planet.
Eftersom Dortmund spelade på en söndag öppnades en hel dag åt andra aktiviteter i Ruhrpott. För min del innebar det en träning utanför Borussiapark där jag visade till våra för tillfället mycket uppskattade motståndare hur starka även vi BVB-supportrar är.
Efter träningen vände jag näsan mot Leverkusen och besökte Bayarena för första gången någonsin i sällskap med några andra svartgula svenska supportrar. En av oss blev även kallad till Dortmunder Schweine och vi åkte hem mycket nöjda efter ha skapat lagom med upprördhet i staden med något bristande fotbollskultur.
Den avslagna oavgjorda 0-0 matchen förbättrade inte upplevelsen på fiendemarken och inte heller de knappt 30 000 åskådare som inte förstod vad remsan ”BayArena steh aus” hade för innebörd. Sitt kvar för all del, ert lag klarar fint av att sparka loss grässtussar även utan er hjälp. Tack och hej Bayarena, jag kommer inte tillbaka utan BVB.
Men tillbaka till fotbollsturisterna, på vägen hem träffade jag på nytt ett av grabbgängen som jag hade stött på under resans gång (det fanns en hel del på Bayarena också). De konstaterade att matchen på Westfalenstadion var tråkig. TRÅKIG.
Hur i helsike kan man tycka att Dortmunds bästa match i Bundesliga för säsongen var tråkig. Ser folk ingenting annat än mål numera?!? Att klaga på hur Gladbach backade hem och bara försvarade var också absurd, Gladbach backade inte hem. Dortmund tryckte dit dem. Och de avsaknade Gladbach anfallen? De försökte ju om och om igen men fyrbackslinjen i svart och gult tillsammans med Kehl och Bender var så galet duktiga att allting rann i sanden.
Jag njut av varje sekund av matchen, det var inte ett lag på sista platsen i tabellen som stegrade till planen. Jag tror laget hade hängt tabellen upp och ner på omklänningsrummet för det avsaknad av självförtroende som Hummels talade om tidigare i veckan var totalt bortblåst.
Äntligen såg vi ett lag som jobbade metodisk tillsammans i båda ändorna av planen. Och vilken fröjd det var att sitta på läktaren och sjunga sig hes under och efter matchen. Att segern seglades av århundrades självmål av en världsmästare istället för av någon av de 22 skott mot mål gjorde det hela bara ljuvligare.
Vi såg mållöst på när Kramer sparkade bollen bakåt, den höga bollens bana blev tidigt tydlig och det kändes som tiden stod stilla medan vi alla väntade på det oundvikliga. Bollen skulle in i målet och ingenting kunde stoppa den men till skillnad mot Marco Reus vågade vi inte jubla på läktaren innan bollen verkligen hade korsat över mållinjen. Äntligen hade BVB också turen med sig!
Jag fick krama om mannen som har säsongskortet till platsen bredvid min och killen från Paderborn som låter lika aggressiv som jag på läktaren (ändå blir han förvånad varje gång jag brister ut i finska uppmuntringsfraser). Utöver det är Pierres och Viktorias svit med endast segrar på plats fortfarande obruten. Det kanske är dags för dem att åka till Dortmund några fler gånger denna säsong?
I dag har man kunnat delta i ett lotteri i Dortmund där priset är en matchtröja signerad av laget med Kramers namn på ryggen. I Berlin på landslagssamlingen hälsade mannen hela Dortmund talar om Grosskreutz med orden ”Var så god” och en high five. Vilken tur för Kramer att han inte saknar självdistans.
