BVB-Bayern: en historisk tillbakablick II
Schwedische Borussen laddar upp inför toppmötet i Bundesliga mot Bayern München på lördag med en artikelserie i fyra delar. I den andra delen blickar redaktionens Otto Reuterdahl tillbaka på 1980- och 90-talet. En tid då Dortmund tog sig tillbaka till toppen och till slut kunde utmana Bayern på alla fronter.
80-talet
In i 80-talet kom Dortmund med stjärntränaren Udo Lattek från Borussia Mönchengladbach. Ett lag han styrt till en osannolik 12-0 vinst över Dortmund i april 1978, vilket gjorde att Otto Rehhagel döptes om till Otto Torhagel och sparkades dagen efter, trots säkrat kontrakt. Värt att notera är att Jupp Heynckes gjorde fem mål i den här matchen. I Latteks första säsong 79/80 ledde han laget till en sjätteplats i tabellen och en fin 1-0 vinst hemma mot München. Säsongen efter var förväntningarna på topp, men efter en sjundeplats och två vinstfria matcher mot Bayern fick folket i Dortmund ännu en gång känna sig besvikna. Mitt under säsongen tog även Rolf Bock över som tränare sedan Lattek valt att lämna för FC Barcelona. Detta satte igång en helt sinnessjuk tränarkarusell i Dortmund där tio (!) tränare kom och gick i klubben mellan åren 1981-86. Faktum är dock att Branko Zebec säsongen 81/82 ledde laget till en fjärdeplats i tabellen och att Burgsmüller fortsatte att ösa in mål mot Bayern. Denna säsong räckte det till en 2-0 seger på hemmaplan och ett tröstmål på bortaplan i 3-1 förlusten.
Sedan gick allt åt fanders för klubben när Zebec fick sparken för sina alkoholproblem och Rauball valde att lämna över presidentskapet till Jürgen Vogt. Pricken över i:et var att Burgsmüllers tid i klubben tog slut säsongen 82/83. Hans sista framträdande mot Bayern slutade i att han blev målskytt i matchen som slutade 4-4. Efter två säsonger med katastrofalt styre kom så den 20 oktober 1984. Dortmund hade precis förlorat sin sjunde match av nio, mot Karlsruher SC på hemmaplan, när supportrarna valde att sittstrejka på Westfalenstadions gräs, för att bli av med tränare Konietzka och resten av ledningen. Detta slutade i att Dr. Reinhard Rauball kom tillbaka till den blödande klubben och vid sin sida hade han nu Gerd Niebaum.
Säsongerna som följde blev otroligt ansträngda för klubben både sportsligt och ekonomiskt. Det krävdes bland annat att staden Dortmund avstod från hyran för Westfalenstadion säsongen 85/86 och att bryggeriet DAB tog över alla kostnader för en årlig inomhusturnering för att klubben skulle hålla sig flytande. En turnering som Bayern München och Bochum, av alla lag, deltog i och gjorde till en inkomstkälla för Borussia Dortmund. Otroligt nog kunde man i november 1985 ändå besegra Bayern på bortaplan, för första gången sedan säsongen 76/77, trots att laget tillslut fick kvala sig kvar i Bundesliga medan München tog hem titeln. I play-offspelet mot Fortuna Köln krävdes det ett mirakel för att klubben skulle hålla sig kvar i Bundesliga. I returen i Dortmund kunde laget först på matchens sista spark genom Jürgen ”Die Kobra” Wegmann göra 3-1 och ta avgörandet till en tredje match. En match som Dortmund vann med 8-0 i Düsseldorf och tog ett gigantiskt steg mot de framtida framgångarna. Presidentskapet i klubben tog nu Gerd Niebaum över.
Niebaum som tillsatt Reinhard Saftig som tränare under slutet av säsongen 85/86 värvade nu in spelare som Thomas Helmer, Frank Mill, Teddy de Beer och Norbert Dickel i laget. Vips, så hade Dortmund förvandlats till ett topplag, som spelade 2-2 mot seriesegraren Bayern både på hemma- och bortaplan. Mest känt är dock bortamatchen i München för att Frank Mill precis innan pausvila missade att ge Dortmund ledningen när han sköt i stolpen från fyra meter med helt öppet mål. I slutet av 80-talet höjdes temperaturen i matcherna ytterligare när Dortmund äntligen börjat komma ur sin dvala, i och med DFB-pokalvinsten 1989. Detta gjorde att Bayern, ledda av Jupp Heynckes, fick möta Horst Köppels Borussia Dortmund i Super Cup-finalen i Kaiserslautern i juli 1989.
Den första finalen lagen emellan någonsin slutade i en 4-3 vinst till Dortmund efter att Andreas Möller avgjort i den 88:e minuten. Således besegrade Murdo McLeod sin skotske landsman Alan McInally i Bayern. Murdo som säsongen 87/88 vid 28 års ålder värvades till Dortmund från Celtic, i samma veva som segerskytten Möller hämtades in från Frankfurt. Men störst rabalder blev det över en annan värvning. Till säsongen 88/89 värvades nämligen den unge Bayerske liraren Michael Rummenigge till klubben, vilket orsakade mängder med protester från flertalet supporterklubbar. Man ville helt enkelt inte ha in en arrogant Bayern-stjärna i laget. Efter intensiva samtal och kampfyllda insatser i BVB-tröjan av Rummenigge accepterades han tillslut någorlunda väl.
90-talet
90-talet kom sedan med friska vindar och stabilitet i klubben. Det började dock med en blygsam tiondeplats säsongen 90/91, trots att Bayern besegrades med 3-2 på bortaplan. Flemming Povlsen, nyförvärvet från PSV Eindhoven, gjorde det matchavgörande 3-1 målet och därmed drog det längsta strået mot landsmannen Brian Laudrup. Lagom till säsongen 91/92 ersattes då Horst Köppel av Ottmar Hitzfeld, vilket satte bollen i rullning. På spelarfronten hämtades Stéphane Chapuisat, likt Manfred Burgsmüller, in från Bayer Uerdingen och gjorde 20 mål under sin första säsong. Ett av alla dessa mål gjordes i den andra raka 3-0 segern mot Bayern under säsongen. Det räckte till en andraplats i ligan, efter att ha snuvats på mållinjen av VfB Stuttgart. Bayern å sin sida slutade på tiondeplats denna säsong, vilket var lagets lägsta placering sedan säsongen 77/78.
Till säsongen 92/93 såldes Thomas Helmer till Bayern München för rekordsumman 7,5 miljoner D-Mark. In värvades då först Stefan Reuter från Juventus innan så Matthias Sammer kom in i truppen för 8,5 miljoner DM under vinteruppehållet. Den gamle östtysken och Stuttgartspelaren blev ett nyttigt tillskott och bidrog till att Dortmund hamnade fyra i ligan två säsonger i rad. Man misslyckades dock med att besegra Bayern båda säsongerna och sydtyskarna kunde vinna ligan igen säsongen 93/94 med Beckenbauer som tränare. Denna onda spiral ändrade Karl-Heinz Riedle på den 22 oktober 1994 på Westfalenstadion när han gjorde det matchavgörande 1-0 målet bakom bortalagets nye målvakt Oliver Kahn. I och med denna seger drog Dortmund ifrån Bayern i tabellen. Och senare på våren kunde BVB ta sin första ligatitel på 32 år när man besegrade Hamburger SV med 2-0 i den sista omgången. Bayern slutade bara sexa, sparkade tränaren Giovanni Trapattoni och tog in den välbekante Otto Rehhagel som ersättare.
Rehhagels enda besök med Bayern på Westfalenstadion, säsongen 95/96, slutade i förlust med 3-1 efter två sena mål av Rubén Sosa och Michael Zorc. Sosa som likt återvändande Andreas Möller, Júlio César och Jürgen Kohler värvats in dyrt från de Italienska storlagen Inter och Juventus de två senaste säsongerna. I kraft av segern kunde Dortmund, som låg sju poäng efter Bayern innan den åttonde omgången, nu inleda jakten på ligatiteln. Till vinteruppehållet var man ikapp och förbi med två poäng. Det försprånget höll man, trots förlust på Olympiastadion i München, sedan resten av säsongen och tog andra raka ligatiteln med sex poängs försprång ner till Bayern på andraplatsen. Ett München som under säsongen gjort allt för att störa Dortmund med rykten om att värva in Sammer och Reuter misslyckades således med sina försök att föra ett psykologiskt och ekonomiskt krig mot Dortmund. Därför kom det inte som någon överraskning att Rehhagel sparkades, men desto mer att ersättaren hette Trapattoni.
Denna gång blev äventyret till en början mer lyckat för italienaren när han bland annat i omgång 28 via landsmannen Rizzitellis kvitteringsmål mot Dortmund kunde hålla de regerande mästarna bakom sig och säkra ligatiteln några omgångar senare. Det blev därmed ingen tredje raka ligatitel för Dortmund, men väl en Champions League-trofé bara dagar efter Bayerns triumf. I finalen på Olympiastadion, den 28 maj 1997, i München grundlades segern genom Karl-Heinz Riedles bägge mål i första halvlek, innan så den 20-årige Dortmund-sonen Lars Ricken avgjorde matchen med sitt distansskott efter bara 16 sekunder på plan i matchminut 71. Man får heller inte förringa den nuvarande Aston Villa-coachen Paul Lamberts insats dels i semifinalerna mot Manchester United och i finalen där han hade hand om spelgeniet Zinedine Zidane. Det blev dock bara en säsong för Lambert i Dortmund då han säsongen efter växlade till Celtic och med sig till de brittiska öarna tog han Karl-Heinz Riedle som valde att spela för Liverpool.
Gräddet på moset kom när Ottmar Hitzfeld valde att lämnade sitt tränaruppdrag för att bli sportchef istället. Till dags dato är han fortfarande den tränare som suttit längst på sin post i klubbens historia. In kom nu italienaren Nevio Scala till ett föråldrat lag med inre spänningar mellan sportchef Hitzfeld och president Niebaum. Av förklarliga skäl gick det då åt skogen i ligan där man i båda matcherna mot Bayern framstod som ett bottenlag och besegrades stort. En del av anseendet räddades ändå när laget i kvartsfinalen i Champions League 1998 slog ut det tidigare överlägsna Bayern på hemmaplan via ett övertidsmål av Stéphane Chapuisat. Det trots att Ottmar Hitzfeld under samma månad valt att skriva på för just Bayern och lämnade som sportchef i april.
Något som var långt ifrån enda förändringen som skedde i klubben under den här tiden. Westfalenstadion byggdes ut rekordsnabbt under sommaren till att ta 69 000 åskådare. Nevio Scala fick lämna sitt tränaruppdrag och upp flyttades Michael Skibbe till chefstränare, samtidigt som Michael Zorc tog över som sportchef. Zorc som hyllats med stående ovationer när han bars runt på axlarna av sina lagkamrater i sin sista hemmamatch, mot Hamburger SV, bara månader tidigare. På spelarfronten såldes målvakten Stefan Klos och mittbacken Júlio César medan Matthias Sammer valde att lägga skorna på hyllan. In hämtades ex-Schalkern Jens Lehmann från Milan, Christian Nerlinger från Bayern och sist men inte minst Dedê från Atlético Mineiro. I Bayern-lägret lämnade Trapattoni sitt tränaruppdrag, efter att bland annat ha hållit en legendarisk presskonferens efter förlusten mot Schalke, och in kom som tidigare nämnt Ottmar Hitzfeld.
Den något kaosartade tränarkarusellen i Bayern kom således till ett abrupt slut och klubben kunde enkelt vinna ligan under 90-talets sista säsong. Inte ens de två oavgjorda matcherna mot Dortmund under säsongen kunde ändra på det. Den ena i vilken Christian Nerlinger kvitterade mot sina gamla lagkamrater och den andra i vilken Dortmund tappade en tvåmålsledning mot ett decimerat Bayern efter att Lars Ricken missat en straff. Det skiljde tillslut 21 poäng mellan lagen, men det var ändå ett fall framåt för Dortmund, som slutade fyra i ligan. Detta trots att Jens Lehmann buades ut flera gånger och ersattes i tre matcher av den 35-årige Teddy de Beer, som inte startat en match sedan 1991. Comebacken slutade i sju poäng av nio möjliga och en räddad straff i 2-1 vinsten över Freiburg. 90-talets sista säsong markerade även slutet på skyttekungen och publikfavoriten Stéphane Chapuisats tid i klubben.
Imorgon kommer en berättelse av Frank Janzen om sin första Bundesliga-match i Dortmund i mitten av 80-talet. Artikelserien avslutas sedan på torsdag med en artikel om 00-talet och nutiden.
Källor: fussballzz.de, bvb.de och boken ”Ein Jahrhundert Borussia Dortmund”
