Den förlorade pokalen
Den 19. matchen på plats i Tyskland denna säsong blev Pokalfinalen i Berlin.
I maj 2008 besökte jag Berlin för första gången bara några dagar innan hade jag bevittnat min första Bundesligamatch i Dortmund. Jag vandrade omkring i det svargula brölande Berlin och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till alla dessa vuxna människor som inte verkade känna till den sociala koden.
Åtta år senare var jag en del av den svartgula massan och fick höra kommentarer som ”Åk hem fotbollssupporter” och ”Där är en av de där igen”. Oavsett vilken sida av den brölande massan jag befinner mig verkar jag inte riktigt passa in i Berlin. Fast denna gång fanns det en stor skara människor som hälsade på mig vart jag än gick, föga överraskande bar de alla samma färger som jag.
Det var inte svårt att hitta sällskap på Arlanda
För mig är en stor del av förtjusningen med Tyskland och de städer som jag vistas i just förhållandet till fotboll. Den genuina kärleken och de djupa spår av en klubb som finns överallt speciellt i Ruhrpott. För en helg hade den stämningen som råder i Dortmund flyttats till huvudstaden. Men det var uppenbart att vi inte var välkomnade av alla.
Den mindre välkomnande inställningen var dock inte närvarande på träffpunkten vid Gedächtniskirche. Där spelades det enbart BVB-sånger, hejarremser sjöngs och svartgul finalmemorabilia delades ut. Det var omöjligt att hitta sina vänner som man hade planerat att mötas upp med men istället hittade man ett antal nya. Jag fick posera till oändligt antal bilder i min gula klänning och svart hatt. Solen sken och vi såg framemot kvällens duell.
Den mindre smickrande uppblåsbara Pokalhatten som delades ut av BVB syns på bilden
När det väl var dags att röra sig mot stadion slog jag följe med en supporterklubb. För andra gången under dagen fick jag känna mig utanför. Denna gång öppnade inte ens den svartgula klädseln ett direktspår till mina medsupportrars hjärtan. Det är så lätt att blunda för dessa strukturer inom supporterskapet när man befinner sig en bit utanför.
Olympiastadion är en mäktig syn och när jag väl kom in blev jag ännu mer imponerad. Inte av stadion i sig, men av platserna vi hade fått tilldelade. Det kändes som om jag bara fortsatte och fortsatte närmare och närmare målet i det nedersta blocket i mitten av kortsidan. Vi var rakt in i smeten. Och jag hade nästan lite dåligt samvete när jag visste att mina vänner som var i Berlin redan 1989 hade betydligt sämre platser än jag.
Galet bra paltser
Och inte var jag nog den enda som borde ha haft åtminstone en liten törn i hjärtat för att stå där de stod. När Marco Reus visade till oss på läktaren tidigt i andra halvlek att vi behövde supporta bättre blev det uppenbart att av de 21 000 som hade fått biljetter via klubben inte alls alla brukade stå i den Gula väggen hemma på Westfalenstadion. Jag kunde inte låta bli att skämmas. En spelare ska inte behöva uppmuntra sina supportrare i en Cupfinal till att sjunga. Åtminstone inte BVB-supportar.
När till och med en Bayernsupporter på vägen från stadion berättar att han har två säsongsbiljetter till Westfalenstadion på grund av stämmningen på arenan borde vi ha kunnat producera fram någonting bättre. Tilläggas bör att han är nog den enda Bayernsupportern i världshistorien som erkände anledningen till klubbtillhörigheten att vara deras framgångar.
På vägen ut från stadion fick jag äntligen tag på mina vänner som jag träffar ner i Dortmund vid varje match. Jag hittadeäven killen vilken jag enbart kommunicerar med genom att sjunga tillsammans. Ännu en gång försökte han lära mig en sång som jag har aldrig har hört på stadion men som han insisterar att jag måste lära mig.
När jag tog farväl av mina vänner med orden ”Vi ses nästa säsong” hade jag svårt att hålla vemodet borta. Vi skulle inte stå i leran på Reittstall om några veckor igen. Säsongen var över på riktig. 3 månader blev en jävligt lång tid.
