Blogg: En derbybesökares memoarer
Vårens känslosammaste match för en BVB-supporter ägde rum i helgen. Hur beskriver man en 3-0 seger på hemmaplan egentligen?
Jag anländer till tågstationen i Dortmund och möts av kravallpolisen som hänvisar mig till den för oss reserverade utgången. Därifrån tänker jag och mina kompisar gå till stadion där dagens match ska spelas.
Det är trots allt vårsäsongens viktigaste match. Resultaten från hösten kan komma att betyda ingenting när dagens 90 minuter är över. Det är inte för intet jag och mina vänner har kommit hit.
För någon anledning blir vi stoppade på vägen till stadion. Denna gång får vi inte gå, istället omdirigeras vi in i bussar som ska transportera oss till den svartgula meccan.
När vi väl kommer fram håller människorna redan på att inta stadion. Det finns inte tid eller plats för en öl utanför. Istället går vi i led separerade från de andra supportrarna in i det gråa betongbygget.
Det än trångt, hästrumpor kommer väldigt nära och ibland undrar jag om det verkligen är säkert att tillåta stora massor människor så nära stora flyktdjur. Men vad ska man göra, det är nästan tid för avspark. Vi måste komma in på ståläktaren.
En uppgift som så här sent kommer inte att bli helt lätt. Men har man en biljett dit ska det finnas plats. Även om det i början känns som att det är omöjligt att vi alla kan trycka oss in i den stora massan som redan har stämt in i sången.
Jag sjunger lite medan jag letar mig längre in på läktaren och försöker få en blick på aktionen på gräset. Där springer våra killar redan vilket innebär att vi missade både ”You’ll Never Walk Alone” och ”Heja BVB”. Sådant händer ibland. Det kan till och med vara lite skönt att slippa höra dem.
Där står jag, mitt i den stora massan och sjunger så högt det går. Ändå känns det som att det inte hörs speciellt långt, som om det fanns en annan kraft ännu starkare på andra sidan stadion.
Jag får en glimt om blått och vitt från mittemot planen, jag grimaserar och tänker om det verkligen var nödvändigt. Det känns som en förolämpning och jag sjunger ännu högre om det över huvudtaget är möjligt.
Killarna på planen behöver oss. Vi kan inte förlora idag. Inte i Dortmund.
Första halvleken är över. Jag ser killarna gå in i tunneln. Jag tänker att de har kämpat på bra. Det har inte varit enkelt. Men en liten oro smyger in i mig. Det kanske inte räcker. Motståndaren kanske är för stark trots allt. De kanske trycker in bollen till slut. Kommer vi kunna svara då eller tappar vi allt?
Matchen blåses igång igen. Jag har inte kunnat ta mig från min plats under halvtidsvilan och är därmed utan öl. Just idag vet jag inte om öl skulle ha gjort min tillvaro på läktaren ännu mer spänd eller om nervositeten hade släppt lite.
För nervöst är det. Så många chanser hittills men inga mål. Allting står helt öppet. Och vinner vi idag kommer vi ta oss förbi det andra laget i antalet derbysegrar i Bundesliga.
Plötsligt kommer det en luftvåg mot mig. Hela stadion bävar. Ljudet känns som en suck av lättnad och explosion av all spänning som har rått i 78 minuter. Det är helt otroligt när 70 000 människor brister ut i jubel. Ett kramkalas bryter ut. Jag får en dusch öl på mig.
Jag har knappt hunnit hämta andan när allting upprepas igen. Jag hör hur man ropar ”Mkhitaryan” med sådan tillgivenhet att inte ens jag kan gå miste om hur efterlängtat det är att han äntligen fick göra mål.
De är bara 10 minuter av matchen kvar och jag börjar vara rätt så säker på var dagens tre pinnar kommer att hamna. Jag kan inte påstå att det finns mycket att sätta emot hemmalaget. De två ensamma anfallare på toppen av det gästande laget har varit i princip osynliga.
Mitt i all den euforin lyckas jag knappt få en glimt av planen längre, men när jag väl tittar upp igen, för att få syn på den kvarvarande tiden ser jag en svartgul figur springa mot Wellenreuther, den unge målvakten som har fått kliva i oerhört stora stövlar.
Jag ser i slow motion hur han försöker sig på en flint för att få bättre position att skjuta. Han har haft ett antal misslyckade speligångsättningar med långa bollar som har flugit över linjen. Jag förstår grabben samtidigt som jag inser vad som håller på att hända.
Den svartgula spelaren har gjort något liknande i tre matcher i rad nu. Kommit upp från ingenstans och utnyttjat motståndarens minsta fel.
Han närmar sig målvakten och trycker fram foten precis när Wellenreuther ska sätta foten mot bollen. Men det är för sent, Marco Reus har gjort det igen. Stadion är lyrisk. Jag får en sista bitter öldusch på mig medan jag riktar blicken ner.
Det här är för mycket. Det första derbyt i 17 år som slutar med 3 måls målskillnad. Höstens seger är raderad. Jag busvisslar mot mitt eget lag.
”Derbysieger, derbysieger” ekar på stadion, på samma sätt som jag själv sjöng i höstas. Denna gång är det jag som färdas genom staden jag hatar i bussar längst gator som är fulla av jublande hemmasupportrar som vinkar ”Auf wiedersehen” till mig.
Ja, så hade jag kanske upplevt matchen om jag hade varit en av de 600 gästultras som anlände sent till stadion för att se sina medsupportraras ägodelar visade upp till sig som "suvenirer" från den Gula väggen och inte hade stått i den själv skrikandes ”Mkhitaryan” från min själs djupaste botten.
Det känns ännu skönare att vara "derbysieger" minst det kommande halvåret efter man har föreställt sig i det andra lags skor en kort stund.
