En resa i Ruhrområdet

I samband med Champions League-matchen mot Donetsk åkte sju personer ur Schwedische Borusssen ner till Ruhrområdet för att uppleva den industriella utvecklingen, Ballspielverein Borussias historia och fotboll i olika världar.

Efter en kortare flygresa till Düsseldorf från Stockholm möttes fyra av oss upp och började bilresan med ett besök på Zollverein i Essen. För att förstå
Ruhrområdets historia måste man gå tillbaka till tiden där kol- och stålindustrin var drivande för hela regionen och känna på atmosfären i dessa områden. Världsarvet Zollverein är den enda anläggningen i världen där man fortfarande kan beskåda kolindustrins komplexitet. Gruvan och kokeriet (där stenkolet blev till koks) är en symbol för hela industrikulturen i Ruhrområdet, vilket är den region i Tyskland som präglats mest socialt, ekonomiskt, estetiskt och industriellt av kol- och stålindustrins historia. Under dess 135 åriga historia jobbade som mest 1000 personer i kokeriet där dagligen 10 000 ton stenkol (”det svarta guldet”) bearbetades till 8600 ton koks. Kol- och stålindustrins tidsålder i området kom till sitt slut, när kostnaderna blev för dyra för att bryta kolet när den internationella konkurrensen ökade, den 23 december 1986 då den sista gruvan i Essen stängdes.

Efter besöket på Zollverein fortsatte resan i Ruhr till Gelsenkirchen där ett besök på Parkstadion gjordes. Detta för att minnas de fyra minuter Schalke var mästare den 19:e maj 2001 och då automatiskt föra tankarna till Patrik ”Bjärred” Andersson. En snabb blick på Veltins arena, vi var aldrig in, och snabbt vidare till Dortmund efter det.

I Dortmund sken solen och currywursten doftade ljuvligt. Ett obligatoriskt shopping-besök i fanshopen vid Westfalenstadion gjordes, så numera finns det två vimplar i Stockholmsfraktionen och BVB-påskmagneter på kylskåpet. I bokhandeln Mayersche i innerstaden inhandlades även ”Ein Jahrhundert Borussia Dortmund”, som varmt rekommenderas till alla Dortmund-supportrar som vill läsa om Dortmunds historia från 1909-2009.

Fotbollsmässigt värmde vi sedan upp med MSV Duisburg-Eintracht Braunschweig i Duisburg på måndagskvällen. Till Duisburg tar det inte lång tid att åka bara man inte väljer att åka S-bahn, vilket vi gjorde, då tar det sjukt lång tid. Väl framme dracks det Königspils och åts currywurst i vanlig ordning, innan specialstuderandet av Julian Koch började. Alla som känner till Kochs historia vet att han är en väldigt duktig spelare, men att han efter sin svåra knäskada haft en väldigt lång väg tillbaka. Denna säsong har han ändå spelat tio matcher från start och fått hoppa in tre gånger för MSV i Zweite Bundesliga, vilket får ses som ett fall framåt efter det långa uppehållet från fotbollen.

I matchen mot Braunschweig spelade han som defensiv mittfältare och var i den positionen lagets spelmotor. Det var väldigt ofta man såg Koch dirigera sina medspelare och sätta upp anfallen, som åtminstone i ett fall kunde ha slutat med ett ledningsmål. Någonting av skadan märktes inte heller av då han satsade stenhårt i mängder av närkamper, vilket gav honom ett gult kort tidigt i första halvlek. Följsamheten och den Gündogan-liknande speluppfattningen gör att det känns som att det vore ett naturligt val för BVB att ta tillbaka Koch till nästa säsong. En både billig och bra lösning eftersom Koch kan lira högerback och nu även är van i en defensiv mittfältsroll. Matchen då, den slutade 1-0 till MSV Duisburg efter mål av Maurice Exslager i den andra halvleken, inför enbart 11 700 åskådare. Övrigt att rapportera om är att man hörde ”Judenschweine” skanderas från de högerextrema Ultras-”supportrarna” s.k. Kohorte och efter slutsignalen lades ett ”Heil” till efter det sedvanliga ”Sieg”. Det är inte enbart i Dortmund man har problem kan man konstatera.

Dagen efter återvände vi till Ruhrområdets historia genom ett besök på Hoesch-museum i Dortmund där man kan läsa om stålindustrin i staden under 1800-talet och 1900-talet. Inuti museet får man en bild av hur enormt viktig stålindustrin var för Ruhrområdet, och hur dess företag skapade en identitet för alla människor som bodde där och då i en av Europas viktigaste industriregioner. I mitten av 50-talet jobbade sammanlagt 40 000 människor i de tre stålverken som då fanns i Dortmund. Numera tillverkas inget stål i Dortmund och masugnarna, stålverket samt kokeriet i Westfalenhütte (namnet på platsen) monterades ner av kinesiska arbetare och skeppades över till Kina. Stål valsas och förzinkas dock i produktionsanläggningar i Westfalenhütte fortfarande.

Historievandringen fortsatte till Borsigplatz och ”Gaststätte Wildschütz” där Borussia Dortmund grundades av medlemmar ur en kyrklig ungdomsorganisation med ett stort fotbollsintresse år 1909. På platsen ligger idag det kanske inte lika prominenta/utstående ”Rot Weiß Pommes” och ett besök inuti gjordes inte heller. Istället tog reseledare Frank Janzen oss alla till Caracalla, en libanesisk restaurang, i nordstan där baklavan smakar extra gott. Ville bara få med det också.

När vi kom tillbaka till de centrala delarna av Dortmund hade mängden gulsvart-klädda människor ökat exponentiellt (mängden människor som ökar med en konstant faktor under en bestämd tidsperiod) och det började närma sig matchstart. Vägen tog oss förbi en park med Biergarten där vi genast fick visa upp våran svenska flagga med BVB09 och ”Schwedische Borussen” ritat på av allas vår Chappi. De trodde väl antagligen att vi var ukrainare och började fundera litegrann. Hursomhaver så är tyskar väldigt sociala så vi stod ett bra tag och pratade om hur matchen kommer sluta och vart vi kommer ifrån. ”Stockholm, jetzt muß ich pinkeln” var en kommentar vi fick av en förfriskad man. Lindemannstraße fram gled vi sedan i vanlig ordning till en kiosk där Brinkhoff´s kostar en euro och mängden supportrar fyllde barerna till bristningsgränsen.

Utanför Westfalenstadion mötte jag sedan upp en tysk kompis som bjöd på Jägermeister medan jag erbjöd indiska cigaretter. Tidigt ställde vi oss i kön till ingången för att väl framme inse att jag har biljett till ingång väster inte öster. Det blev mysigt att tränga sig igenom folkmassan tillbaka med ”jetzt muß ich pinkeln” i baktanken, men i tid till matchen kom jag trots allt. Väl där satt jag och en till ur supportergruppen på nord medan de andra lyckats ta sig in på Südtribüne.

Jag till höger i bilden.

Det märktes direkt på atmosfären att det var en viktig match detta. Både nord och süd växelsjöng ”Deutscher Meister steh auf” (tyska mästarna stå upp) och ”Wer nicht hüpft der ist ein Scheißer hey hey” (den som inte hoppar är en Scheißer/Schalke-supporter) för full hals redan innan matchen börjat. Stämningen blev inte direkt sämre när först Santana nickade in 1-0 efter 31 minuter och Götze skarvade in 2-0 efter 37 minuter. Inte mycket hade Donetsk att komma med i anfallsväg, så att man behövde oroa sig heller. Sven ”Manni” Bender dominerade mittfältet så totalt att man tyckte synd om Donetsk-spelarna.

I andra halvlek byttes ”Manni” ut mot den revbensskadade Kehl till allas förvåning och frågsamma blickar. Det höll direkt på att straffa sig i början av halvleken när Costa tunnlade sig förbi Santana och sköt precis utanför. Ett tag i början av halvleken var det bara en tidsfråga innan Donetsk skulle göra mål, men sedan började ytorna öppna sig för Reus och Götze framåt. Götze som gjorde en stormatch fångade in alltfler bollar och den höga pressen försatte Donetsk i ett spel där de passade bollen i sidled hela tiden. Donetsk målvakt Pyatov stod sedan för en rejäl tabbe när han tappade Gündogans skott till Kuba som enkelt kunde skjuta in 3-0 målet. Saken var klar, det skulle bli avancemang, även fast Weidenfeller fick visa ett antal gånger vilken grym målvakt han är innan slutsignalen ljöd. Framförallt när han räddade med en fotparad på ett skott i straffområdet rev han ner massiva applåder från läktarhåll. Apropå läktarhåll så började uppvärmningen inför derbyt på lördag mot Schalke redan under matchens slut då återigen ”Wer nicht hüpft der ist ein Scheißer hey hey” skanderades och denna gång stod i princip hela arenan upp och hoppade. Otroligt mäktig syn att se minst 55 000 människor stå och hoppa i takt.

Som avslutning hyllade Südtribüne spelarna med sången ”Ballspielverein Borussia aus Dortmund, wir folgen dir egal wohin es geht! Auch in ganz schweren Zeiten, werden wir dich stets begleiten, Borussia wir sind immer für dich da! Schala lalalala, schalalalala” medan spelarna hoppade omkring på gräsmattan när schala började. En magisk kväll hade kommit till sitt slut, ja det är klart att några till Brinkhoff´s påvägen hem blev det, men minnet av matchen räckte gott och väl för att somna in gott på Hotel Unique där vi bodde.