Ett oförglömligt minne av en svunnen tid
Schwedische Borussen bad Frank janzen att dela med sig av sitt första besök på Westfalenstadion. Hans text för oss tillbaka till en svunnen tid då Dortmund var en industristad och BVB kämpade med att komma tillbaka till toppen.
Pappa gick inte på fotboll
Året är 1985, Otto som är inneboende hos oss bor i den lilla tillbyggnaden mellan huset och garaget. En etta på 20 kvadratmeter med kokvrå och liten duschkabin. Som vanligt hade jag tidigare lämnat en tallrik med mat till honom som jag fått av min gammelfarmor. Maten ingår i hans hyra. Ett gammalt hyreskontrakt som min gammelfarmor hade skrivit med honom 1949. I testamentet efter gammelfarmors död 1988 stod det nerskriven att Otto Kaminsky fram tills flytt eller avlidande skulle ha rätt till boende + en portion mat på kvällen eller dagen. Därefter var det min mamma som lämnade över maten till honom tills han dog 1992! Han kom till oss efter kriget. Sovjets intagande hade lett honom från Masurn, Europas gröna lunga, till Ruhrområdet. Otto har svårt att andas och pratar genom en liten förstärkare som han håller mot hålet i halsen. Hålet där tidigare struphuvudet funnits, men som drabbats av cancer efter kedjerökning av cigarills. 40 år under jorden har givit honom stenlunga. Han är märkt. Livet syns på hans kropp. Det hörs.
Otto hör väldigt dåligt.
Det är lördag, eftermiddag mellan kl 15:30 och 17:15. I vanlig ordning ekar ljudet från Ottos radio över gatan. Det tränger sig igenom väggen in till oss och bort mot grannhusen. Ingen behöver ha egen radio.
Det var Otto och inte min far som gjorde att jag blev intresserad av fotboll, eftersom pappa inte gick på matcherna. Visserligen hade alla mina morbröder årskort och det debatterades mycket om Borussias lidanden på alla släktkalas. Och med min mammas många syskon blev det många sådana, men ändå var det Otto och hans radio som fångade mig mest. Varje lördag, samma tid.
Bundesligakonferens på WDR, Westdeutscher Rundfunk. ”Alle Spiele, alle Tore”.
I två år har jag tjatat på mina föräldrar att gå med mig på fotboll nu. ”Du är för liten” eller ”pappa går inte på fotboll” svarar de alltid. Sedan, ”När du fyllt 14 kanske du får gå”.
Jag är 13. Finns det överhuvudtaget någon skillnad mellan att vara 13 eller 14 när man är tonåring?
Min farfar gick inte heller på fotboll. Han gick inte på fotboll, trots att han älskade Borussia, eftersom han i stort sett alltid jobbade på lördagar. Det var viktigare att tjäna pengar än att gå på fotboll. Plikttrogen som han var. Det var också av honom jag fick min första halsduk och vimpel. Tysklands framgångssaga efter andra världskriget hade gjort att folk kunde resa. Fyra intjänade semesterveckor varje år. Det gick bra nu. Och min farfar och farmor gjorde många resor. Madrid, Barcelona, Moskva, Tel Aviv, New York, Zagreb. Väggen bakom min säng fylldes så småningom med vimplar från fotbollsklubbar som Real, Barca, CSKA, Maccabi, Cosmos, Dinamo.
När jag var liten berättade farfar om 1966. Om hur han jobbade även den gången. Som samordnade på Dortmunds centralstation var han ansvarig för att trafiken skulle flyta på. Inga förseningar, inga avbrott, inga oönskade incidenter. Tysk ordning och reda i järnvägstrafiken. Men denna dag 1966 då var det kaos. Redan på morgonen berättade han, på morgonen dagen efter triumfen i Glasgow var tågen som kom in till Dortmund fullastade med människor som ville fira sina hjältar. Varje gång ett tåg kom in fick trafiken brytas.
Folk var berusade inte bara av glädje. Alla genvägar var tillåtna för att leda massan ut från centralen mot Königswall.
På nätterna drömde jag om att få vara med. Att får vara med när det händer igen. Nästa gång. Hoppet dör sist!
Hein gick på fotboll!
Min farfar hade en syster som hade en man. Han hette Hein.
Emellan vårt område och de gamla gruvarbetarkvarteren som på början av 1900 talet byggdes av ”Harpener Bergbau-AG”, bolaget som ägde och stod för driften av kolgruvan, ligger de på 50-talet byggda MSA bostäderna. Byggda med amerikanska pengar från ”Marshall Plan” skulle detta i funkisstil ritade bostadsområde bli ett nytt hem för arbetarna i den blomstrande stålindustrin. Här bodde Hein Wischnewski och hans familj.
Även Hein jobbade med stål. I HOESCH-KRUPP koncernens väldiga anläggning ”Westfalenhütte” hade han som smältare uppgiften att hålla temperaturen i masugnens smältverk konstant på exakt 1500°C.
Hein Wischnewski kom likt Otto Kaminsky från Masurn, Europas gröna lunga, till Ruhrområdet och Dortmund på flykt från ryssarna i slutskedet av andra världskriget.
Trött på kriget och misären lyckades han att bygga upp ett nytt liv. Han gifte sig med Gerda, farfars syster, flyttade så småningom in i den nybyggda lägenheten på 50-talet och fick tre barn ihop. Gerda och Hein kom båda från öst och hade gemensamma barndomsminnen, men upplevde kriget på olika håll. Medan Hein ,likt Otto, kom till sitt nya hem på flykt så hade farfar och Gerda med sin familj redan flyttat till Dortmund i början av 20-talet. Med förhoppningar på ett bättre liv hade deras far tagit sin familj till Dortmund från Westpreußen. På flykt undan svält sökte de sig till Ruhrområdet där gruvindustrin skrek efter arbetare. Deras nya liv började i gruvarbetarkvarteren av ”Harpener Bergbau-AG”.
Utanför arbetsdagarna med pannlampa 1000 meter under jorden eller vid sidan av en stekhet masugn fanns fotbollen. 90 minuter av hopp, glädje och frustration. Mestadels på lördagar, samma tid, alltid, men ibland även på fredagskvällar. Deras hjältar fanns där.
Efter alla år på ”Kampfbahn Rote Erde” och framgången, triumfen och pokalerna på 50- och 60-talet kom åren av motgångar, som resulterade i nedflyttning till Zweite Bundesliga 1972. Men Hein var kvar. Varje lördag, samma tid, kl 15:30 – 17:15. När det nya ”Westfalenstadion” byggdes 1974 anmälde sig Hein som Publikvärd. Från och med första dagen stod han där, Block 14, längst ner.
Hein, jag och betongen
Året är 1985, mina föräldrar, min syster och jag har varit på släktkalas. Efter det vanliga debatterandet om att Borussia antagligen kommer åka ner i Zweite Bundesliga igen, att vi har blivit ett hisslag, den dåliga ekonomin och hur dåliga vi överhuvudtaget är nämner jag att jag ändå skulle vilja se det där stället på riktigt någon gång. Någon gång måste väl någon vilja ta med mig dit.
Westfalenstadion, där allt händer och som alla pratar om, därifrån man hör vrålet i Ottos radio och därifrån man ser bilderna i ”Sportschau” varje lördag. Där spelar Borussia, vårt lag som alla håller på, jag måste dit.
Mina föräldrars inte helt oförväntade svar att jag får hålla ut tills jag fyllt 14 år bryts av Hein’s röst: ”Men det är väl inget problem.” Jag stelnar! ”Om det är ok för dina föräldrar så kan du komma på lördag”. ”Du kommer tidigt och ställer dig längst ner i block 14 på Südtribüne”. ”Jag kommer vara där, du ser mig när du kommer in”. ”Wolfgang?” (min fars namn) ”Grabben kan komma på lördag, jag håller ett öga på honom.”
Det är lördag, mina föräldrar har snackat ihop sig med andra föräldrar. Jag ska ha två skolkompisar med mig, Arthur och Yildirim. Arthur är egentligen Köln-supporter, i alla fall har han alltid Kölns matchtröja på sig när vi lirar, ”fummeln und pöhlen”, på asfaltsgården utanför vår skola. Yildirim är Dortmund-supporter men tycker också om Galatasaray. Vi kallar honom för ”Yildis” eller ”Blitz” (blixten) för att Yildirim betyder just blixten på turkiska. Han och hans familj är grannar med Hein och Hein är dessutom hans ungdomsledare i den lokala fotbollsföreningen Alemania. Där spelar även jag, men jag har en annan tränare. Yildirim är nästan två år äldre än mig.
Som tidigare bestämt kommer Arthur och Blitz klockan 12 hem till mig för att gemensamt ta spårvagnen till matchen. Klockan 13 öppnar portarna till Westfalenstadion och då ska vi vara där. Efter ett kort föredrag av mina oroliga föräldrar om olika scenarion och hur man ska bete sig i olika situationer ger vi oss iväg till spårvagnshållplatsen. Linje 402 mot Hombruch.
Den ca 35min lång spårvagnsresa till hållplatsen Theodor-Fliedner-Heim kändes som en mindre evighet. Äntligen framme tar vi oss förbi Reiterstall och Nordtribüne till ingång Süd närmare utomhusbadet Volkspark. Området runt Westfalenstadion gapade fortfarande tomt och de vid ingången mötande publikvärdarna hälsade glatt med ett: ”Na Jungs, erster Heute!” (Tjenare grabbar, först idag!). Först då och med den euforin som vi befann oss i märkte vi att det verkligen bara var vi förutom publikvärdarna och korvförsäljarna som hade tagit sig till Westfalenstadion vid den tidpunkten. Med stora steg på små ben tog vi oss fram till läktaren och kom in på Süd i östra hörnet, för att ta plats i block 14. Hein stod som han lovade framme vid staketet tillsammans med två kollegor och hälsade oss välkomna. Sedan presenterades vi för Heins kollegor, innan han för en kort stund försvann bort. Stunden senare återvände han med tre korvar och med uppmaningen att vi ska hålla oss på den platsen där vi befinner oss, eftersom det kommer att blir trångt längre i mitten av Süd. På så vis skulle han ha bättre koll på oss också.
Debutdagen på Westfalenstadion skulle bli oförglömlig. Trots vår tidiga entré fylldes Südtribüne förvånansvärt snabbt upp och det tog inte lång tid innan den välkända kören började sjunga sig varm. Matchen blev trots Dortmunds dåvarande form lyckad och Borussia kunde trots 0-1 efter tio minuter vinna matchen med 5-2 genom mål av Michael Zorc, Horst Hrubesch, Jürgen Wegmann, Dirk Hupe och Marcel Raducanu.
Det var den femte oktober 1985 och motståndet hette Bayer 05 Uerdingen. Borussias Tränare hette Pal Csernai och Uerdingens hette Karl-Heinz Feldkamp. Jag minns inte längre mycket av själva matchen, men har fortfarande många minnesbilder av människorna på Südtribüne. Alla dessa för den tiden så vanliga ”Kutten”, den hätska stämningen och vissa udda karaktärer. 13 500 personer tog sig till Westfalenstadion den dagen. De allra flesta stod på Süd medan resten av stadion nästintill gapade tomt. Schalke spelade i Zweite Bundesliga, men mycket mer ljus fanns inte på den svartgula himlen. I slutet av säsongen fick jag bevittna de kanske mest spännande relegationsmatcherna i Bundesligas historia. Efter en 2-0 förlust i Köln mot Fortuna tog Borussia sig till en tredje avgörande match efter 3-1 på Westfalenstadion. I denna match blev Jürgen ”Die Kobra” Wegmann legendförklarad genom sitt mål i slutminuten. Den tredje avgörande matchen spelades på neutral plan i Düsseldorf och Dortmund kunde genom en helt häpnadsväckande 8-0 vinst hålla sig kvar i förstaligan. Tränaren hette då Reinhard Saftig, som hade ersatt Pal Csernai tidigare under säsongen.
Året därpå fick jag ett årskort i födelsedagspresent och skulle från och med nu få följa laget minst varannan vecka. Under Saftigs regi fick jag dessutom uppleva Dortmunds första steg i Europa sedan 60-talet.
Schwedische Borussen tackar Frank för sin hänförande text om sin första match. Imorgon avslutas artikelserien med en artikel om 00-talet och nutiden.
