Glöm fotboll, Schwedische Borussen är här!
RESEBERÄTTELSE När jag styrde stegen mot Westfalenstadion på en mörk tisdagkväll var det inte fotboll som upptåg min tankeverksamhet. För denna kväll skulle bli historisk, men på ett helt annat sätt än fotbollsmässigt.
Jag oroade mig för hur tyska järnvägarna skulle sköta sig på en vanlig vardagskväll (de gjorde det så klart inte), om jag skulle hitta mina matchkamrater utan problem och komma i tid till stadion för att hitta en perfekt plats för kvällens uppdrag.
Denna ödesdigra matchkväll där den fortsätta möjligheten till avangemanget stod på spel hade jag en ännu viktigare uppgift att ta hand om än att plocka hem 3 poäng. Under matchen mot Bayern hade jag upptäckt en ingång till storbildsskärmarna utan att veta vilken vikt denna information skulle komma spela bara några dagar senare.
När resesällskapet var samlad, ölen åtnjutna för att inte gå törstiga trots UEFAs alkoholregler och bilderna på säterna i den Gula Väggen tagna var det dags att ställa sig på min nya hemliga ”sweet spot”, förklara på dålig tyska att jag visst hade rätt att stå där och ställa mig och vänta. Och då stannade tiden, den erfarna fotbollsbesökaren kan lätt lista ut att jag begick en kardinalmisstag i mina förberedelser inför mitt uppdrag. Jag glömde i all exaltering besöka en sanitetsanläggning.
Där stod jag, kameran i högsta hugget, benen i kors och stirrade på minuterna som inte passerade på skärmen jag stod framför. Först tänkte jag full av självsäkerhet att detta inte skulle bli ett problem, men när tiden fortfarande stod stilla och killarna jag väntade på inte dök upp på skärmen kände inte nöden något lag längre. Skulle jag våga lämna min plats när tiden för intervjun redan var passerad, mobilkontakten till Sverige bruten av Westfalenstadions tiotusentals Borussen och min tro på att det som skulle ta plats verkligen skulle bli verklighet tvina.
Jag lämnade en substitut på plats och sprang allt jag kunde till den närmaste toaletten. I högtalarna kunde jag höra Borussiahymnen spelas, det fanns ingen kö, jag skulle fixa detta. Snabbt som attans sprang jag tillbaka, byxorna halvvägs uppknäppta (tur för långa vinterjackor) och intog min position igen precis när Nobbys ansikte dök upp på skärmen framför mig, det var dags för Borussia i världen, en karta dök upp fpå skärmen och vi dök ner i Stockholm för att hälsas på av bekanta ansikten från den sedan tidigare legendariska och numera även historiska källaren i Stockholms innerstad.
Schwedische Borussen hade skypekontakt med Dortmundlegenden och den långvariga stadionkommentatoren Norbert "Nobby" Dickel sittandes på avbrytarbänken. 30 minuter innan avspark när stadion redan hade långsamt fyllts upp uppmuntrade våra egna svenska supportar Westfalenstadion till en gemensam hejarremsa hela vägen från Sverige. En supporterklubb, med drygt 60 medlemmar, uppmärksammades och fick bekräftelse för sin existens på det stadion vars betydelse för var och en av dessa individer inte kan beskrivas med ord. Och jag klarade av kvällens viktigaste uppgift. Bildbeviset får tala för sig själv.
Just ja, det spelades visst lite fotboll också, men dessa 90 minuterna, 4 mål, 3 pinnar och en förlorad röst passerade i lyckorusen efter bekanta ansikten på storbildsskärmen.