Krönika: Bitarna ska falla på plats - vi ska jubla på Borsigplatz
Andreas Holm, mångårig medabetare på SvenskaFans Tysklands-redaktion och en av grundarna av Schwedische Borussen, Sveriges officiella supporterklubb till Borussia Dortmund, gästkrönikerar om Borussia Dortmunds jakt på en efterlängtad ligatitel.
När jag för sex år sedan stod på Wembley och såg Bayern München fira sin titel mot vårt svartgula BVB borde jag ha varit arg, sur, besviken. Men jag kunde inte. Det enda som slog mig då – efter två raka ligatitlar, följt av en säsong där Borussia Dortmund visserligen kom tvåa, men ändå nådde hela vägen till Champions League-final – var att vi var tillbaka. Vi var tillbaka för att utmana Bayern München på allvar och redo att se till att de inte får vara de där egna dominanterna av tysk fotboll som de både vill och ja, uppenbarligen, kan vara.
Men efter det lös de riktiga framgångarna med sin frånvaro. Ja, visst, ett par andraplatser och en cupseger har det blivit sedan dess. Men ligan. Ligan rankas högst. Jag skiter i att vi förlorade den där Champions League-finalen – ingen hade räknat med oss ändå – men vi måste bära hem den där mästarskölden till Borsigplatz. Så har mina tankar gått inför varje säsong, men inte sedan våren 2012 har vi fått njuta av det där underbara ögonblicket där stolta spelare i vårt stolta lags svartgula dress, lyfter den där bucklan till tonerna av Deutscher Meister, nur der BVB. Att vinna ligan är få lag förunnat, men vi var ju där. Vi var ju där!
När Jürgen Klopp lämnade 2015 och Borussia Dortmund, efter att länge ha harvat i botten av tabellen till slut slutar sjua i ligan, insåg jag att det inte blev som jag tänkte där och då, på Wembley i London. Det vi hade upplevt var hur en person kunde få ut det mesta av sitt material, hur han tillsammans med sina kollegor kunde göra diamanter av oslipad sten, och hur han fullständigt kunde få formkurvor att peka spikrakt uppåt vecka efter vecka. Tills det tog stopp. Tills de andra lagen hade genomskådat spelarna, taktiken och tills Klopps klassiska ”gegenpressing” inte bet lika hårt på motståndet längre.
Vi behövde en ny Klopp. Någon som på något sätt kunde nå samma höjder som honom. Thomas Tuchel, från samma skrot och korn, lyckades inte hela vägen. Det kan tyckas vara att ställa höga krav, vara en orättvis förväntan eller helt enkelt bara att tro att både klubben och vi fans tror för mycket om vårt lag. Men vi har Europas högsta publiksnitt. Bara det bör göra det till en förutsättning att slåss i den absoluta toppen. Och är det något det talas om i Dortmund, i hela Tyskland, är det när Bayern ska ramla av tronen nästa gång.
Men det började kännas som att allt gick åt fel håll. Peter Bosz hade inte verktygen för att göra Borussia Dortmund till det som förväntades, och även om jag själv kanske i början såg det som en vettig tränare så undrar jag nu hur jag och även Michael Zorc tänkte med det tränarvalet. Peter Stöger lyckades väl rädda upp situationen något, men han var inte den tränaren fansen trodde på för framtiden.
Så blev det ju som bekant inte heller.
Arvet av Jürgen Klopp var mer eller mindre söndertrasat.
Kanske att Jürgen själv började trampa sönder det, innan Tuchel nafsade i kanterna och till slut Bosz styrde kosan ännu längre ner i fördärvet. Kanske dramatiskt, och inte minst hårdvridet – det har funnits många fler bovar än bara ledarskapet de här åren - men vi hade ju något på gång. Redan då. Vi hade något på gång!
Men så kom han. Han som sades vara på väg redan några år tidigare, men som då valde franska rivieran. Lucien Favre. Och sicken start sen – seger först i förlängning i cupmatch mot Greuther Fürth, kryss mot Hannover och blek insats mot Hoffenheim i Sinsheim, blandad med ett par mer övertygande insatser. Lucien Favre blev ifrågasatt direkt. Fyra omgångar spelade i ligan och schweizaren dömdes ut av några, inte alla, kanske inte ens majoriteten, men några. Inte enbart för att resultaten var blekare än väntat, utan framför allt för att fotbollen inte var den som vi hade sett Favre få ut av Borussia Mönchengladbach under sin storhetstid där.
Men den som väntar på något gott.
7-0-seger i Nürnberg och så var vi igång. Marco Reus når nivåer vi inte skådat på många säsonger, Roman Bürki förvandlas till en målvakt i absolut toppklass, stabila insatser i Champions League, Zagadou blir ny backgeneral, Jadon Sancho visar sin unika bollkontroll och ett lån i Paco Alcacer blir en vansinnigt betydelsefull värvning som fyller tomrummet i anfallet. Och det har bara rullat på. Må hända några förstahalvlekar har sett undermåliga ut, men är det något Lucien Favre visat som ett av sina starkaste verktyg så är det förmågan att vända matcher. Det är nästan så att man lutar sig tillbaka i första halvlek, obrydd av att motståndaren gör mål eftersom Lucien Favre ändå kommer att lyckas vända på steken.
Och må hända det blev en förlust mot Fortuna Düsseldorf i höstens sista match. Att ha tagit 42 poäng och bara förlorat en match på 17 matcher under hösten hade nog ingen räknat med på förhand, än mindre att det skulle vara sex poäng ner till närmsta konkurrent.
Så – nu rullar vi igång vårsäsongen. Det är ombytta roller. Det är de röda från München som ska jaga, men de ska då inte få komma ikapp. De ska inte få komma ikapp. Vi behöver hålla ihop det, fortsätta ha en Marco Reus, Jadon Sancho och Roman Bürki i toppform, fortsätta bli chockade av hur bra vår backlinje faktiskt är, skador och ungdom till trots, och jubla ikapp på läktarna våren ut.
Framgång i Champions League och DFB-pokal vore en bonus, men jag vill bara att bitarna faller på plats igen. Så det Jürgen Klopp & Co byggde upp så vackert under några år, ändå inte var helt förgäves.
DEUTSCHER MEISTER NUR DER BVB
