Utmaningen: Leuchte auf mein Stern Borussia
Utmaningen 4/17. Äntligen fick Suvi sjunga med den Gula Väggen till supportersången hon senast lärde sig genom att terrorisera Stockholms morgonrusning och Erik Hamrén.
Ibland händer det spännande sammanträffanden som att möta ett gäng Schwedische Borussen utanför Wenkers innan matchen och ännu en gång efteråt på Reiterstall. Det ser ut att jag inte är ensam med mina matchdagsrutiner. Och för att ära våran närvaro hittade vi en tysk som hade valt att trycka de flesta av oss nationalitet på sin tröja.Men vad är nästan lika stort är när man för första gången får sjunga i Gula Väggen en av de numera mest uppskattade supportersångerna.
Som ni vet från min relation med Frau BVB talar jag inte tyska. Men samtidigt har jag påstått mig att sjunga språket obehindrat. Det möjligen väcker frågor hos vissa av er hur den här ekvationen går ihop. Visst, har det hänt några gånger under åren att jag har vistats på Westfalenstadion men jag kan inte påstå att hade ett sådant sinne för språk att jag skulle lära mig hejarremsor bara genom att stå i den Gula väggen eller i dess närhet. För att vara ärlig lär jag mig knappt svenska hejarremsor oavsett hur många gånger de sjöngs runtomkring mig.
Det blir inte särskilt svårt att lista ut vad hemligheten bakom min inte så imponerande ”super power” är: övning. Men vad ni inte kan räkna ut är att jag lever efter det finska uttrycket ”Övning gör en mästare och en mästare övar alltid.”
När det blev klart att jag äntligen skulle få bli en del av den Gula väggen för första gången för den här säsongen var det dags att ge mig på den kanske svåraste utmaningen suportersångvis hittills. Inte för att jag trodde att vi skulle ära en motståndare som Freiburg med en låt av denna kaliber, men för att imponera på en ny vän jag har gjort under den här säsongen. Jag har tidigare kämpat hårt bara för att sätta remsor som innehåller några enstaka rader. Jag vet inte om ni har testat någon gång att lära er texter ni inte förstår utantill så att ni kan citera dem rakt igenom utan någon uppbackning alls. Möjligen är det lättaste som finns i världen för er, men min egen erfarenhet är att det är mycket enklare att få ens tunga att ofrivilligt knyta sig än få den att följa med i ”Dortmund, Dortmund, und wir werden immer Borussen sein. Es gibt nie, nie, nie einen anderen Verein.”
Nå väl, har man biljetter till matchen gäller det att skruva upp utmaning en aning. Och de senaste veckornas utmaning har hetat: ”Leuchte auf mein Stern Borussia”. Ja, förmodligen den vackraste BVB-supportersången som finns som följer den omöjliga och sjukt höga melodin av ”Amazing Grace”. Texten är skriven av Dortmundkabareartisten Bruni Knust och den framfördes på stadion för första gången på 1990-talet av en ung flicka. Det kan vara svårt att föreställa sig numera, men när hon framförde låten den första gången mottogs sången inte alls i positiv anda. Den ansågs alldeless för ”gullig” och ej fotbollsaktig för att den dåvarande Gula väggen hade anammat den direkt.
Hur går jag tillväga då för att vara redo när Gula Väggen ger mig oväntat ett tillfälle att ansluta mig till tonerna av detta moderna BVB-klassiker? Vi talar om en låt som består av 3 verser och en refräng. Och jag talar fortfarande inte tyska. Min lösning heter: kommunaltrafiken. Det är nämligen så att jag måste åka ungefär en halvtimme enkelväg till jobbet varje dag. En halvtimme som jag får trängas på tunnelbanan och Stockholms citycentrum 5 gången i veckan. Vad skulle möjligen kunna vara ett mer effektivt sätt att få trängseln att lätta lite än att mumla tyska supportersåger högt? ”Win-win situation” säger jag. ”Psykfall” säger alla runtomkring mig.
Jag har kommit fram till att jag inte är den enda svartgula supportern som har svårt att höra exakt vad den Gula väggen släpper ur sig. Detta påstående grundar jag i att flera av BVB-låtarna går att hitta som karaokeversioner på nätet med text nätt och prydligt följandes av sången. Jag stänger hemdörren, sätter på hörlurarna och slänger på videon ”Im Jahre 1909 da wurd ein Stern geboren, und man sah sofort an seinem Schein, er kann nur aus Dortmund sein.”
Jag tar sikte mot tunnelbanestationen och upprepar den första verser av låten om och om och om och om och om och om igen. Jag försöker att sjunga utan att titta på texten, men jag hänger knappt med när jag gör det och om och om och om och om och om igen knyts min tunga på tajtare och tajtare knut. Jag är så inne i min sjärnglansiga BVB-värld att jag även krockar med stackars svenska förbundskaptenen Erik Hamrén när han svänger ut från Solna tunnelbana station utan att förstå vad detta finsktyska yrväder som slog honom överhuvudtaget är. Och jag själv fattar allt för sent vem det var jag gick på för att föreviga situationen i en bild.
Och så fortsätter resan mot jobbet, jag ger mig på nästa vers: ”Dieser Stern der heisst Borussia und er leuchtet in schwarz-gelb, als schönster Stern von allen dort am grossen Himmelszelt.” Personen på dörröppningen där jag lutar mig mot väggen medan munnen fortsätter att forma helt andra ljud än rösten på bandet tittar på mig misstänksamt och flyttar på sig lite längre bort. Jag ler inombords för detta extra utrymme medan jag innerligt hoppas att jag aldrig någonsin kommer stöta på en bekant på min väg till jobbet. Erik Hamrén kommer snart ha glömt bort vår sammanstötning, en jobbkontakt med respektabel resumé som jag är i kontakt veckovis skulle förmodligen inte.
Jag kliver av tunnelbanan och påbörjan den sista delen av den underbara dagliga förflyttningen mellan min sköna säng och kontorets träimitations möbler. ” Und seh´ ich hinauf zum Firmament, auf den Stern den jeder kennt, spür ich seinen Glanz dann sag ich mir er ist auch ein Teil von dir”. Jag vågar sjunga något högre medan jag går de sista metrarna genom centrumet bara för att upptäckta att jag egentligen inte har memorerat ett smäck när jag istället har glatts åt min geniala plan att försäkta trängselfri tunnelbanefärd och beundrat att Hamrén åker kommunalt till jobbet.
Och så börjar jag om nästa dag ”Leuchte auf mein Stern Borussia, leuchte auf zeig mir den Weg, ganz egal wohin er uns aus führt, ich werd immer bei dir sein.”
I lördags träffade jag äntligen vännen som jag hade lärt mig sången för och uppträdde till henne på tåget mot Dortmund. Bara några timmar senare fick jag stämma in i samma låt tillsammans med resten av Europas mest kända ståläktare. Jag kände mig en aning mer berättigad för min plats i den Gula Väggen. Och snart efter kom textmeddelandet "Suvi, du måste vara så lycklig över låten" från vännen jag hade sjungit den till på vägen till matchen.
Så här låter det när 25 000 personer sjunger Leuchte auf mein Stern Borussia:
Tidigare i serien: 1/17, 2/17, 3/17
