Reseberättelse: ”Det fanns ingen på arenan som inte ville vinna”
Då och då plockar vi in en gästkrönika på sidan. Den senaste är signerad Johan Persson eller ”JoP85” som han har gjort sig känd under på forumet. Han var och såg Supercupfinalen mot Bayern München för en dryg vecka sedan. Här följer en reseberättelse därifrån.
Ni vet den där känslan som man får första gången man upplever något väldigt speciellt. Första gången du ser dina barn, första gången du träffar kvinnan i ditt liv eller vad det nu kan vara som framkallar de här varma känslorna. De här känslorna drabbade mig den 22 oktober 2011 när jag äntligen fick se Dortmund live. Jag har alltid haft Dortmund varmt om hjärtat, men det var som att det gick ifrån en flirt till en fullfjädrad förälskelse över bara en helg. Det finns inga ord som kan beskriva hela upplevelsen med allt runtomkring och sedan matchen, 5-0 mot 1. FC Köln.
Efter mitt första besök i fotbollens huvudstad så satte jag mig ner och planerade inför säsongen 2012/13. Nu skulle det minsann bli ändring på saker och ting. Jag tänkte se minst fem matcher och allra helst en Champions Leaguematch också. Tyvärr kan man inte alltid bestämma över vad som händer i ens liv, så fem ”planerade” matcher blev inte en enda. Inte heller hjälpte det att jag inte har några likasinnade i kompiskretsen. De flesta har ju fortfarande inställningen att Bundesliga är en B-liga och att det är Premier League som gäller. Ffter den senaste säsongen har till och med de börjat ge med sig.
Inför den här säsongen tänkte jag ta tag i att utöka min kontaktkrets. Jag tog genast kontakt med Schwedische Borussen och blev medlem. Samtidigt som jag i alla fall hade något verktyg att hitta personer att resa med, så kollade jag igenom spelschemat. Supercupen 27 juli mot Bayern hemma. Ledig helg och dessutom barnfri eftersom mitt ex tagit min vecka. Boom, två biljetter köpta direkt! Jag frågade brorsan, som är en av skeptikerna till Bundesliga, och han var genast på. Han övertalade mig att eftersom det var hans födelsedag så skulle jag bjuda. Hade han inte nämnt det hade jag inte haft en aning... Sagt och gjort!
Till slut var vi fem personer i bilen ned och en resekostnad som landade på cirka 4 000 kronor. Inte alls tokigt! Resan började vid Malmö Centralstation vid 23:30 på fredagskvällen och efter diverse artigheter styrdes bilen mot Danmark efter ett kortare stopp på McDonalds. Våra medresenärer hade lämnat Stockholm vid tretiden och hade inte ätit sedan dess. Själva resan flöt sedan på och bilen anlände till Dortmund redan halv nio på morgongen, så där fyra timmar innan beräknad ankomst. Avsaknad av vägarbeten, trafik och allmänt flyt hade gjort susen. Följdfrågan blev vad man gör i Dortmund i tolv timmar? Efter ett misslyckat försök till köp av frukost på McDonalds, som av någon anledning inte accepterar Visakort, valde vi att splittra på oss.
Jag och brorsan sprang iväg till Westfalenstadion för en första titt på arenan. Han var inte alls imponerad av det han fick se utvändigt, utan tyckte den påminde om Swedbank Stadion i Malmö. Ja ja, han skulle få se på andra bullar sen i alla fall. Vi besökte klubbshopen och till min stora förvåning så köper lillebror en tröja och en keps, han som alltid sitter och stönar och pustar när jag pratar om Dortmund hemma. Kan han vara på väg att vända? Själv köpte jag säsongens matchtröja, det är ju obligatoriskt att ha en för varje år, och funderade ett tag på att skriva Kagawa på ryggen. Vidare köpte jag även lite kläder till min dotter som kommer i november. Jag har fått klartecken från hennes mamma att hon får ha Dortmundkläder på matchdagar och en napp kan hon alltid ha.
Efter ett snabbt ombyte hade klockan redan hade sprungit fram till lunchtid. Lunchen intogs på Alter Markt, som jag rekommenderas på forumet. På Der Thüringer serverades fläskfilé med , klyftpotatis, sallad och en stor öl för lite drygt tio euro. Stämningen på torget var väl sådär. Det var ett bord med ett dussin Bayernfans som sjöng och var glada och drog till sig uppmärksamhet. Hade det varit några sjungande Dortmundfans hade det kunnat bli växelsång. Plötsligt byttes den varma sommardagen, det var uppemot 40 grader i solen och helt vindstilla på det, ut mot ett rejält ösregn och stormvindar. Glas flög av borden och krossades, en äldre kvinna ramlade men fick omgående hjälp att resa på sig och alla tog skydd under tak. Ja, alla förutom bordet med Bayernfansen då. De fortsatte sjunga och dricka som om ingenting hade hänt.
Vädret växlade ganska snabbt tillbaka och en bit in på eftermiddagen syntes allt fler gulsvarta tröjor på stadens gator. Efter en sväng på stan återvände vi till Alter Markt där samma Bayernfans satt kvar, fortfarande lyckliga och sångglada. Hade samma scener utspelat sig i Sverige hade det med stor sannolikhet slutat i konfrontation, men det är så här det ska vara! Dortmundfansen som hade sökt sig till torget var dock mest intresserade av att dricka öl.
Så småningom var det dags att på nytt söka sig ut till Westfalenstadion. Väl inne på arenan tog brorsan tillbaka sitt uttalande om att den påminner om Swedbank Stadion. Vi hade inte ens hunnit ställa oss på Südtribüne förrän han sa hur mäktigt det såg ut. Platserna hade vi på block 13, strax till höger om målet och kanske 15-16 meter till planen. Det är galet hur nära man kan komma sina hjältar och det är galet att känna 25 000 personers skrik, visslingar och tjut i ryggen. Om två timmar hade tagit lång tid innan, så tog de två timmarna som återstod till matchstart ingen tid alls. Varje sekund var en njutning och precis när man står och ser fram emot matchstart, så hade man velat att den stunden skulle vara för evigt.
Jag tänker inte skriva någon matchrapport här, utan nöjer mig med att konstatera att matchminut 53 till 57 är det värsta jag varit med om på plats. Ingenting slår vändningen mot Malaga så klart, men att först i 54:e minuten få ens värld kraschad av mannen som förstörde Champions Leaguefinalen, och bara två minuter senare vara i ledning med 3-1, är inte långt ifrån. Stämningen kan jag inte förklara, för finns inte ord, men den var magisk. Så pass magisk att man redan nu förstår hur viktig denna säsongen kommer vara. Detta var en supercupfinal, vars värde i sig man kan ifrågasätta, men tro mig, det fanns ingen på Westfalenstadion som inte ville vinna! Jublet efter 3-1-målet kommer att sitta i många veckor framöver. Jag hörde till och med brorsan skrika ut ”Gündogan” när speakern ropade hans namn. Se där ja.
Resten av matchen var en ren fest. Blev lite nervöst när Robben (igen!) reducerade men när väl Reus fick in 4-2 så var man lättad. Den där njutningen innan match när jag stod på läktaren, var nu multiplicerad med ungefär tio. Alla sjöng, alla stod upp och vi är på väg att vinna mot Bayern. Då ville jag bara att domaren skulle blåsa av matchen så att klubben fick bärga säsongens första titel och slå Bayern. Men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Jag vill att det här ska fortsätta, gärna resten av mitt liv.
Echte Liebe!
