Reseberättelse: Mirakelvändningen i Dortmund
En reseskildring från en av de mest frustrerande, galna och fantastiska upplevelser man kan vara med om på plats - mirakelvändningen i Dortmund.
Det bästa med att vara supporter är att få känna vild euforisk glädje, och det värsta är när känslan är tvärtemot. Den stora charmen med lagsporter och däribland fotboll är hur det som händer på planen eller banan kan få en att kastas mellan olika känslor.
Men när jag och mina medresenärer intog Westfalenstadion i tisdags kunde vi inte ana att kastet skulle bli så långt. Att vi skulle få uppleva något av det galnaste, vansinnigaste, sjukaste och framför allt bästa vi någonsin varit med om.
Men detta var bara några få minuter av en visit nere i det alltid lika fantastiska Ruhr. Så vi återvänder till det senare...
Tyskland är fantastiskt på många sätt, och den här gången hade jag och min medresenär Fredrik bestämt oss för att bo i Düsseldorf i stället för i Dortmund. Mest för att staden erbjuder ett bättre uteliv än Dortmund, de dagar då det inte är match, men även på grund av närheten till flygplatsen.
Jag själv anlände på måndagen, men Fredrik hade redan njutit av staden i två dagar dessförinnan och redan sett en vändning på Westfalenstadion då Borussia Dortmund besegrade FC Augsburg med 4-2. Vad han inte visste då var att han skulle få skåda en betydligt mäktigare vändning tre dagar senare.
Direkt vid ankomst anlände undertecknad till hotellet och det blev mer eller mindre direkt en tur ut på stan. Jag själv hade bara varit i staden en gång tidigare, så jag anlitade en guide - det vill säga Fredrik. Det vände rakt mot Alstadt, ut mot Rhen, och tillbaka till Alstadt där det direkt smakades på Altbier (denna gång av märket Gatz, åtminstone det minns vi) tillsammans med vällagad mat.
Efter detta vände vi åter ut i stan och slängde i oss en snabb kopp kaffe innan vi köpte med oss ett par öl och återvände till hotellet för att ladda musklerna inför kvällen.
Siktet var inställt på en bar eller restaurang med TV (vilket i princip alla ställen har i Tyskland) för att se seriefinalen i 2. Bundesliga mellan Hertha Berlin och Eintracht Braunschweig. Det blev dock inte så mycket fokus på just matchen då vi bländades av barens färgglada drinkar, som av vad tyskarna själv beställde verkar ha varit ställets flaggskepp. Vi däremot, vi valde öl. Diebels denna gång (än så länge sviker inte minnet).
Sämre blev det därefter när vi efter Herthas fina seger vände rakt över gågatan till nästa pub, där våra kläder dränktes in i röklukt och våra strupar fylldes med dryck av alla dess möjliga sorter (här sviker minnet). Och där blev vi kvar länge innan taxin rullade hem. Chauffören sa tio euro, men vi var så glada över att vara i hans sällskap att han fick det dubbla...
Matchdag
Jag och Fredrik vaknar upp på hotellrummet. Kollar på varandra... och där tog romantiken slut. Huvudvärken var slående och i efterhand blev det kanske någon centiliter för mycket, men vi hade åtminstone kul! Och eftersom frukosten redan var betald var det bara att palla sig ned och njuta (nåja, själv har jag aldrig varit någon frukostmänniska) av några bröchen och ett par koppar kaffe.
Något uppfräschade gav vi oss åter ut på stan, först för att möta upp nästa resenär, Nils. "Nisse" kom stapplandes i shorts, men låt er inte luras - det var knappast varmt. Men för honom finns det inget alternativ, oavsett temperatur. Med cirka åtta timmar till matchstart var det bara att börja ladda upp, men innan avresa mot Dortmund blev det ett härligt besök på Brauerei Schumacher.
Det här stället andades verkligen några av de bästa sidorna av Tyskland. Knappt hann man sätta sig innan kyparen i 60-årsåldern kom fram och ställde deras alldeles egen Altbier på bordet, och knappt han man dricka den sista droppen innan de ställde fram en ny och lika fort antecknade det på glasunderlägget.
Krogen, där de andra gästerna så klart var Fortuna Düsseldorf-supportrar, fascinerades i vanlig ordning av att det fanns svenskar som följde och supportade ett tyskt lag, och ville gärna diskutera det. En av stamgästerna kom fram och började prata tyska, men vek sedan över till "I'm talking with my school english". Han berättade om sitt intresse för Fortuna Düsseldorf, vars klubbemblem var inristat på hans skärpspänne, om hur han levt upp i staden och om hans föräldrars svårigheter att anpassa sig till det moderna samhället med allt vad det innebär. Sedan var han tvungen att vända tillbaka till stambordet, fortsätta spelet och ringa på klockan så att nästa runda av öl kom fram.
Då kom i stället ett gäng Málaga-fans, och precis som de vi stött på tidigare under dagen skulle även dessa utan tvivel ha en bild med oss. Ju längre den här dagen skred förstod man hur trevliga de här spanjorerna som tagit sig till Tyskland var.
Efter en bratwurst för mig och varsin schnitzel för mina vänner serverat med ytterligare ett par bier var det dags att bege sig mot Dortmund. En av oss var något mer sliten än de andra två, och det var inte jag.
I vanlig ordning var det svartgult redan på tåget från Düsseldorf till Dortmund, och snabbt och smidigt var man framme i Dortmund. Redan då var känslan att man skulle vara med om något stort, och i vanlig bortasupporters-anda höll Málaga-fansen låda mitt på torget.
En tanke efter att traditionsenligt ha besökt supportershopen och gjort av med ytterligare några euro, var att det nog lär synas en spanjorer i svartgula kläder nere på Solkusten framöver. Det var nämligen mängder av Málaga-fans som köpte kepsar, halsdukar och ja, till och med kläder till spädbarn.
Några tröjor och halsdukar senare möttes vi upp av vår fjärde medresenär Jocke, och det bar raka vägen in på Wenkers, ett alltid lika välfyllt hak på torget när det är dags för match. BVB-musiken dånar ur högtalarna, personal så väl som väggarna är klädda i Borussia Dortmund-tröjor och Málaga-fansen sparade inte på krutet här heller.
Med bara några fåtalet timmar kvar till match satte en wienerschnitzel som en smäck i magen, och likaså ett antal Dortmunder Kronen. Klockan tickade på och det var dags att ta promenaden upp mot Westfalenstadion. Den promenaden tar kanske 20 minuter, och då fanns det all tid i världen för en vätskepaus. Betalt, drucket och klart så trassade vi vidare och ju närmre arenan vi kom ju tätare blev folkmassan.
65 829 personer ska in på arenan i samband med internationella cupmatcher, och sett till det är det inte pjåkigt att det bara tar runt en kvart att ta sig igenom vändkorsen.
Men den känslan. Känslan när man äntligen än en gång är inne på Westfalenstadion är oslagbar.
Och det skulle bli bättre.
Med platser uppe i ena hörnet, precis bredvid mäktiga Süditrbüne så var stämningen redan på topp. De tradtionella sångerna inför matcherna sjöngs ut en efter en. Triumfmarschen från Aida, Am Borsigplatz geboren och You'll never walk alone. Efter mannschaftaufstellung var det dags för Heja BVB och ett av de mäktigaste läktarkoreografierna jag någonsin skådat.
Först undrade jag vad det egentligen skulle föreställa, men till slut, när spelarna ackompanjerad till Champions League-hymnen äntrade planen, lyftes kikaren och pokalen trädde fram ur Südtribüne. Semifinal i sikte!
Just då när bollen rullades igång var nervositeten hos undertecknad redan påtaglig, och flera gånger i matchen blev man frustrerad över missade målchanser och inte blev det bättre när Málaga på sitt första läge gjorde 1-0. "In med en boll innan paus nu då", vrålar jag ut på svenska (eller skånska om ni så vill) och kvarten efter Joaquins ledningsmål så steg jublet efter en vacker framspelning av Marco Reus till målkungen Robert Lewandowski. 1-1, och Dortmund var bara ett mål från avancemang.
Stämningen var magisk och halvtidsvilan kändes som en evighet. Borussia Dortmund hade inte imponerat i den första halvleken, och visst fanns det en oro. En stor oro, och en befogad sådan.
Jürgen Klopp var tvungen att mana på sina mannar till anfall i den andra halvleken, men precis som nere i Málaga så spelade målvakten Willy exceptionellt bra och än en gång sumpade Dortmund sina målchanser.
Med kvarten kvar fick Nuri Sahin och Julian Schieber äntra planen till peppande applåder från läktaren. "Borussia, Borussia, Borussia!".
Men Málaga bytte in Eliseu och han behövde bara åtta minuter på sig innan han i klar offsideposition serverades till ett nytt ledningsmål för spanjorerna. I bortre hörnet från Südtribüne sett jublade de blåvita som aldrig förr, och deras fans på läktaren hoppade och studsade i bara överkroppar.
De förstod vad som var på väg att hända. Och en tystad BVB-publik förstod detsamma.
Men trots att det krävdes två mål på åtta minuter plus tilläggstid, så gav inte publiken upp, även om där var några fåtal som valde att lämna arenan - något de skulle få ångra. Jürgen Klopp tog ut en till dagen blek Ilkay Gündogan och satte in Mats Hummels, men klockan tickade på.
När fjärdedomaren sedan lyfte tavlan och visade på fyra minuters tilläggstid, kändes det så klart kört.
Jag själv hade satt mig ner på stolen, stoppade huvudet i halsduken och bara kollade rakt ner i marken. Då hör jag ett stigande jubel och sedan ett jubel på läktaren som andades tröst snarare än lycka. "Torschütze mit der nummer 11, Marco....", skriker speakern Norbert Dickel ut och publiken svarar. "Reus!". Dickel igen: "Weiter jungs, weiter!!!"
Jag hade rest mig upp och kände mig fortfarande uppgiven. Men då inträffade det jag bara i min vildaste fantasi kunde drömma om. Det som fick mig att jubla som jag aldrig gjort tidigare och mer eller mindre gjorde "stagedive" på läktaren. Vi kramades om och vi kramade våra likasinnade. FELIPE SANTANA hade gjort 3-2 till Borussia Dortmund. Visserligen ett offsidemål, men det hade vi innestående. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna när publiken svarade Dickel: "Felipe... SANTANA!! Felipe!! SANTANA!!!! Felipe SAAAANTAAANAAA!" och när slutsignalen gick fanns det inga gränser.
Vi hade kastats från uppgivenhet och sorg till galen eufori, något vi aldrig kommer att glömma och något sådant som man inte är med om många gånger under livet. BVB-lirarna med Roman Weidenfeller i täten sprang mot Südtribüne, klättrade upp på stängslet och firade med fansen. "Oh wie ist das schöööööön, oh wie ist das schöööööön" ekade, inte bara över Westfalenstadion utan över hela fotbolls-världen. Magi.
Det var bara att höja halsduken och sjunga med, slå high five och krama varenda jäkel men samtidigt tycka synd om Málaga-fansen, även om jag inte är direkt arg att det blev som det blev.
Efter matchen var promenaden tillbaka ner mot centrum enkel. Man gick med hoppande steg och viftade mot de förbipasserande bilarna som bara tutade, tutade och tutade. Staden ekade av sånger och allt vad det innebär efter en sådan här match. Efter detta bar det åter tillbaka mot Düsseldorf, dessvärre med ett tåg som tog två timmar ... men det misstaget kunde vi ta en sådan här kväll.
Vi var höga på eufori och det är än i dag efter att ha kommit hem till Sverige svårt att landa i vad vi egentligen fick vara med om där nere. Men detta var åtminstone ett försök till att förklara det.
Tänk att man fick uppleva detta. Danke, BVB.
