Reserapport från London
Omkring 4 000 Dortmundsupportrar hade gjort resan till Wembley, jag en av dem. När vi lämnade Europas näst största arena hade vi alla svansen mellan benen. Dortmund hade i den andra halvleken blivit överkört av ett tyngre och robustare Tottenham och 3-0 i baken var ett faktum. Vart är säsongen på väg?
Det var frågan jag grubblade på när jag stod och tjurade på det knökfulla tunnelbanetåget på väg in till Londons centrum efter matchen. På en vecka har alltså Dortmund åkt ur DFB-pokal på hemmaplan, tappat 3-0 till 3-3 mot Hoffenheim och förlorat mot Tottenham med 3-0 och ser ut att få lämna Champions League redan i åttondelsfinalen. Allt lovade ju så gott för några veckor sedan, men helt plötsligt håller allt på att rasa samman. Hela truppen verkar ha drabbats av sjukdomarna som en del spelare åkt på, inklusive Favre, den senaste veckan. Influensan har letat sig in i lagbygget och ruckat hela truppen på ett oroväckande sätt. Jag kom fram, efter mitt grubblande, till att Reus och Akanji måste komma tillbaka från sina skador och truppen behöver återfå flowet och självförtroendet igen.
Jag hade en orolig känsla i kroppen redan innan matchen. Trots att vårvädret hade besökt London så kändes det inte riktigt bra. Dels var det svårt att få någon riktig matchpuls, då det absolut inte märktes i staden under dagen att det var en viktig Champions League-match på kvällen och dels för Dortmund skadeläge och sviktande prestationer. Det som fick igång mig på riktigt var dock mötet med Frank och Kristian, två urdortmundare som jag träffat på en supporterträff i Göteborg helgen innan. Vi möttes upp på The Porterhouse i centrala London vid 16-tiden och tog sedan tunnelbanan ut till Wembley. Väl där splittrades vi, då jag, likt en infiltratör, smög med mina resekompisar från Borås till The Torch då de har vissa känslor för Spurs. The Torch är en pub belägen ca 10 minuters gångväg från arenan, där Tottenhamfansen laddar upp inför matcherna numer, när de spelar på Wembley. Bra drag, mycket öl och sköna sånger, sedan traskade vi bort mot arenan.
Vi hade köpt biljetter via Tottenhams officiella hemsida och satt på det andra av tre etage. Med en bra vy över planen och vadderade stolar var jag redo för match! Tottenham på Wembley har väl inte varit någon toksuccé under den en och en halv säsong de spelat här i väntan på den nya arenan. De har ofta varit halvfullt och stämningen lyst med sin frånvaro. Mot Dortmund var det överraskande bra tyck på läktarna. En stor del i detta skall naturligtvis Dortmundfansen ha, då de 4 000 tillresta höll igång bra matchen igenom. Match efter match, destination efter destination, mullrar de på i 90 minuter vilket är väldigt imponerande då Tottenham har fasansfullt svårt att hålla i en ramsa längre än 10 sekunder. Ljudtopparna fanns absolut där i matchen, men utan någon organiserad läktarkultur likt tyskarna, kommer engelsmännen aldrig upp i samma nivå sett över 90 minuter.
Ca 71 000 fick se en jämn första halvlek där få målchansen skapades. Dortmund kändes uddlöst (som jag befarade) med Götze ensam på topp och något oväntat Dahoud i rollen som offensiv mittfältare. Defensiven, som jag även den var orolig för, klarade sig bra i den första halvleken, men när Tottenham skruvade upp tempot efter paus rasade Dortmund fullständigt. Hakimi (totalt ur defensivform)-Toprak (matchotränad) – Zagadou (extremt matchotränad) och Diallo (ur form) ingav ingen större trygghet och när matchen var slut hade Son & Co nätat tre gånger. 3-0 på resultattavlan kändes, det slaget tog hårt. En ruskigt obehaglig, men bekant känsla, fyllde mig i slutet av matchen, då Tottenham pepprade in mål. Som Djurgårdare uppväxt i Borås har jag mängder av gånger de senaste åren sett Elfsborg besegra Djurgården på Borås Arena. Då har man suttit där, men DIF-halsduken runt halsen och stirrandes rätt ner i marken medan alla elfsborgare runt omkring en jublandes och glada för ett mål eller en seger. Man känner sig i dessa stunder otroligt liten och ljudet av glada elfsborgare skar rätt in i hjärtat. Skillnaden den här gången var att istället för 10 000 elfsborgare, så var det 65 000 Tottenhamsupportrar, vilket gjorde känslan av ensamhet extrem. Jag satt där på Wembley, lika paralyserad med blicken ner i marken som på Borås Arena och ville sjunka ner genom jorden. Med glada och hoppande engelsmän runt omkring mig ville jag teleporteras bort till Dortmundklacken i andra hörnet av arenan för att ha några att sörja med. Istället lämnade jag Wembley i rask takt, totalt vansinnig med 5 minuter kvar, jag ville inte uppleva skiten längre.
Vad händer med Dortmund nu? Otroligt viktig match i ligan på måndag borta mot Nurnberg som troligtvis kommer spelas utan Reus. Förlust där och allt känns åt helvete.
