Reseskildring: När vi tog över London och Wembley
Att som ett gäng ur Schwedische Borussen få se Dortmund på Wembley mot Bayern München i en Champions League-final på Wembley var en dröm. Visst kunde den blivit vackrare, men stoltheten efter matchen var tröst nog för resultatet.
I mitten på mars var jag en av flera hundra tusen som sökt biljetter till Champions League-finalen. Just då hade vi ingen aning om vilka två lag som skulle möta varandra på Wembley, och vi förstod att chansen att Borussia Dortmund skulle vara ett av dem var ytterst liten. Att det ena laget skulle heta Bayern München var desto troligare.
När beskedet sedan kom innan dess att ens semifinalerna spelats, att jag tilldelats två biljetter till finalen var det bara att hålla tummarna. Och sedan vet ni hur det gick.
Men det var svårt att ta in att man skulle få se favoritlaget kampas mot de värsta sporstliga rivalerna, på en av världens mäktigaste arenor, och där jag var en av närmare 87 000 som hade förmånen att sitta på läktaren och ta del av stämningen på nära håll. Resultatet hade så klart gärna fått bli annorlunda, men efteråt kände nog alla Dortmund-supportrar likadant: Stolthet, och det var också därför "Nur der BVB" ekade i människotåget från Wembley till tunnelbanan efter matchen.
Men det var så mycket mer stämning och glädje än bara inne på arenan...
Själv anlände jag till London redan på torsdagen, och redan på Stansted var det påtagligt att Londons flygplatser visste vad som komma skulle. En tysk invasion. Däremot var just då inte särskilt många svartgula eller rödvita fans i sikte. Kanske för att resan från London Stansted gick via ett tåg till Liverpool Street, med tunnelbana till Lancaster för att komma in på hotellet och mötas av...
- Det är läckage i ert rum så vi har fixat ett rum på ett annat hotell (läs: Vi har tyvärr råkat överboka denna helgen).
Nåja, gratis öl i väntan på en gratis taxi som tog oss till ett hotell där vi fick gratis (värdelös) engelsk frukost i tre dagar, som ersättning.
Jag har varit i London förut, men jag tänkte att denna gången ska jag åka ifrån staden utan att behöva vara besviken på dess matutbud. Men, det måste nästan vara omöjligt om man inte ska bli pank på uppdraget...
Fler av de klassiska fördomarna slog in under fredagen, då regnet öste ner.
Stämningen gick att ta på allt mer. Det började helt plötsligt krylla av Dortmund- (framför allt) och Baye
rn-supportrar överallt och vid ena hörnet av Hyde Park stod Borussia Dortmund med sin egen "Hop on-hop off-buss", och delade ut souvenier. Så mycket som möjligt skulle bli svartgult denna helgen. Det var tydligt.
Framåt kvällen blev det desto mer öl och i vanlig ordning är tyskarna väldigt sociala. Två äldre snubbar från Bielefeld damp ner bredvid på krogen och började babbla. Jag förstår det mesta, men det tog tid att förklara var det skulle hållas en Dortmund-fest senare på kvällen.
Men några timmar senare visade det sig att jag lyckats. Hela "The Albany" vid Regent's Park var full av Dortmund supportrar, och sångerna lät inte vänta på sig. Även om man tidigare under dagen känt vindar av vad lördagen skulle bjuda på så var det först nu som det verkligen slog till. Här samlades BVB-fans från Tyskland, England, Ungern, Schweiz, också jag, min far och Schwedische Borussen-kollegan Gunnar.
Några öl senare, må hända någon för mycket för vissa, så var det bara att rulla hem till hotellet igen och ladda för den stora dagen. Och visst f-n skulle huvudvärken slå till dagen efter, och då smakar dålig engelsk hotellfrukost om möjligt än sämre.
Men det var ju ändå matchdag.
Partajet började uppenbarligen tidigt för många. Först sågs Picadilly Circus förvanadlas till ett ännu gult hav, och efter att jag mötte upp resten av Schwedische Borussen-anhängarna för att hämta biljetterna, visade sig även ett helgult Trafalgar Square upp sig.
Vem behöver pubar när det finns ett helt torg att sitta och dricka öl på och sjunga i glada toner? Vad som däremot skulle behövas var mer öl, för det var tämligen tomt i alla butikers hyllor den här lördagen. 
Visst skymtades Bayern-fans till men de höll sig avsides. Bayern München hade heller inte prioriterat sina supporterklubbar och trogna fans i sitt lotteri vilket gjorde att det var fler större samlingar av Dortmund-fans mitt i stan. Även om Uefa gjorde allt för att motarbeta allt vad samling hette.
Med tre-fyra timmar till avspark var det lika bra att röra sig mot klassiska Wembley. I Tyskland är vi bortskämda med fina och stora arenor, men det här skulle väl ändå bli något extra?
På Wembley-gatan mot stadion delades fansen upp på varsinsida. Den vänstra sidan totalt gul, den högra röd. Pubarna på vänster sida hade enbart Dortmundfans, pubarna på den högra enbart Bayernfans. För vår del fortsatte festen så klart med de svartgula vännerna och sången bara fortsatte.
Minut för minut och sekund för sekund räknade vi ned tills matchen skulle gå igång inne på Wembley. Men eftersom Uefas priser är som de är, och policyn kring öl likaså, så var det få som skyndade sig in på arenan. Men när det var drygt en timme till matchstart var det bara att bege sig in.
Och känslan av att stå där på Wembley kommer ingen att glömma. Jag satt vid mittlinjen längst upp. På höger kortsida var det ett rött hav av Bayern-fans, på vänster kortsida ett gult hav av Dortmund-fans där Schwedische Borussen också var representerade.
Sången ekade tidigt.
När det kommer till att släppa in folk på arenan har däremot många tyska lag att lära av Wembley. Ingen kö alls och visiteringen gick fort.
Det var märkligt att sitta där mitt på arenan, till vänster gungade och fansen skrek "Boooooooorussia" och till höger var det upp mot 30 000 andra som upprepade "Baaayern, baaayern, baaayern".
Borussia Dortmunds profil och ikon Norbert Dickel fick inleda med att presentera Dortmunds laguppställning, därefter Bayerns motsvarighet och sedan gick tonerna av "Heja BVB" i högtalarna, och givetvis sjöng halva arenan med.
Därefter "Stern des Südens" och då var det den andra halvans tur.
Öppningsceremonin var mäktig den med, med inspiration från medeltiden, men inte hälften så mäktigt som när Champions League-hymnen gick i gång.
Då förstod alla vad det var dags för. Nu skulle det avgöras.
Borussia Dortmund fick en imponerande start rent spelmässigt men Manuel Neuer storspelade, och även om det var mållöst i halvtid så fattades det knappast målchanser. Jag vet inte hur många gånger jag hoppade till och var övertygad om att Dortmund skulle göra mål, men samma var det för Bayern-fansen runt omkring mig och i den andra halvleken fick de göra det desto oftare.
Arjen Robben och Franck Ribéry sprang sönder Dortmunds försvar, och till slut kunde Mario Mandzukic sätta 1-0. Redan då insåg jag att det här nog inte skulle gå vägen, men Ilkay Gündogan gav oss Dortmund-fans nytt hopp genom sin straff åtta minuter senare.
Då insåg jag i stället att det här nog kunde bli en lång kväll, bokstavligt, i och med att matchen tickade mot straffläggning. Men om än jag satt högt upp såg jag tydligt hur trötta Dortmund-spelarna var och hur Bayern München bara gick framåt i anfallsvåg efter anfallsvåg.
Och till slut brast det när Arjen Robben snubblade in 2-1. Så klart skulle det vara just han som gjorde målet.
Nicola Rizzoli blåste av och segern var Bayerns.
Men det kändes fortfarande annorlunda inombords. Normalt vid förluster i viktiga matcher brukar det kännas som att kroppen bara förmultnar, men nu kändes bara stolthet. Visst hade man gärna sett Dortmund-spelarna glädjas på plan, och få fira likt en galning, men man var förberedd på att det kunde sluta så här. Och då var det bara känslan av stolthet efter den fantastiska säsong som spelarna stått för, som märktes.
Efter att ha sett bucklan lyftas av de rödklädda, så märktes det tydligt att alla Dortmund-fans kändes likadant. I ett stort gult människotåg på väg från Wembley tillbaka till tunnelbanan ekade "Nur der BVB".
Just då, betydde resultatet absolut ingenting.
Hela vägen tillbaka in mot stan efter matchen, till och på flygplatsen dagen efter skymtades det fortfarande mycket mer svartgult än rödvitt.
Upplevelsen var fantastisk likväl, och om drygt två månader rullar Bundesliga igång igen.
Det blev ingen titel i år, kanske inte heller nästa år - men oavsett är det värt att vänta på nästa gång vårt kära Borussia Dortmund bär oss fram till något likt detta. Danke jungs.
NUR DER BVB - Unser ganzes leben, Unser ganzer stolz!
