Frau BVB tar stolpen: Sluta kalla er för supportrar!
Jag är så fruktansvärt trött på nivån av diskussionen bland oss så kallade BVB supportrar här i Sverige. När blev det okej att sakna all historisk kunskap och förståelse om att det finns oskrivna regler och koder inom supporterskapet?
När man med dagens utbud av kanaler och sport världen över kan bekvämt från hemsoffan följa varje steg ett lag tar och när nu även tyska lagen börjar vakna till det internationella intresset och erbjuder innehåll på framför allt internet även på engelska växer antalet distanssupportrar stadigt. Antalet officiella BVB supporterklubbar utomlands, från Malaysia till Mexico, har ökat lavinartat under de senaste åren.
Att komma själv från bakgrunden att ha följt Dortmund från fjärran innan klivet till en i princip så lokal supporter som man bara kan från 1100 km avstånd är ibland en förvirrande resa. Efter två säsonger är denna resa egentligen bara påbörjat men redan nu har jag hamnat i ett antal inre konflikter.
Att växa ihop med laget sedan barnsben, som är fallet för de flesta av mina vänner och bekanta i Dortmund, innebär framför allt att man är införstådd i de oskrivna koderna som supporterskapet medför. Någonting som vi på hemsoffan fullständigt saknar.
Det finns olika sätt att följa ett lag, för vissa räcker det att titta på varje match på tv. Kanske åka ner till stadion någon gång om möjligt, men ändå bär man färgerna och halsduken med stolthet. Jag förstår att alla inte kan göra det jag gör, åka ner minst 17 gånger per säsong för att stötta laget från läktaren. Jag förstår att alla inte ens vill göra det, inte ens alla supportrarna i Dortmund.
Och jag förstår att man inte kan känna till de oskrivna reglerna om man kommer utifrån, inte utan att aktivt försöka ta reda på dem. Men vad jag inte förstår är om man saknar förståelse för att man inte förstår. Att anamma symboler och tecken av ett lag för att visa sitt ”äkta” supporterskap är riskabelt när man saknar den tysta kunskapen. Man kan sluta med att signalera motsatsen av vad man ville uppnå. Ett tecken som ska visa hur mycket man älskar ett lag kan i de lokala supportrarnas ögon bli ett tecken på hur långt ifrån supporterkulturen man står.
Men sådant händer, och många av oss kanske aldrig kommer så nära klubben att de någonsin inser sitt tramp i klaveret. Jag försöker förstå både oss här i Sverige, mig själv någonstans mittemellan och de i Dortmund. Det är jäkla mycket förståelse. Men det finns än gräns hur långt min förståelse sträcker sig. För det finns någonting jag inte förstår och någonting jag vägrar att förlåta.
Och det är historielösheten. Om det enda man gör som supporter är att titta på varje match på tv och läsa lite transferrykten kan man knappast kalla sig för supporter. Det är att konsumera. Inte bli jag en supporter av en tv-serie genom att titta på varje avsnitt. Det kallas för underhållning.
Det ryms inte i min värld att man som supporter inte känner till sitt lags historia. Man behöver inte känna halva Gula Väggen för att veta vilken tränare försäkrade två ligatitlar och Champions League-pokalen till Dortmund. Ens vänner behöver inte ha stått på Olympiastadion 1989 för att man ska veta hur matchen utvecklade sig och varför den titeln var oerhört stort. För fotbollsguds skull är det bara slå på Wikipedia och kolla upp.
Hur kan man inte vilja veta vart klubben man lägger en hel del tid på kommer ifrån och vad som har hänt innan man plötsligt såg dem i en Champions League final?
Alla ska ha rätten att leva ut sitt fotbollsskap som de vill, det emotsätter jag mig inte. Men alla kan inte kalla sig själva för supportrar utan att hela konceptet urholkas till en blott konsument. Sedan kan vi ställa oss frågan om vi i dagens fotbollsvärld är någonting mer än konsumenter, men det är en helt annan diskussion.
