Soppan som aldrig tar slut
Det har varit en lång och utdragen historia kring Dortmunds stjärnanfallare Robert Lewandowski. I nya uttalanden ger han nu dessutom sken av att känna sig sviken och därför inte kan garantera att han kan prestera på topp jämt. I ljuset av detta ger jag därför min syn på hela denna utdragna historia.
Säsongen närmar sig, förväntningarna skruvas upp och den sista känslan inför vad som komma skall börjar infinna sig. Mitt i denna glädjens period kommer då nya utsagor från vår stjärnanfallare Robert Lewandowski att han känner sig sviken av klubbledningen. Mannen som i de svåraste av uppgifter alltid presterat på topp och i princip på egen hand såg till att slå ut Real Madrid i Champions League-semifinalen förra säsongen. Råtalangen som togs in från Lech Poznan för att till en början vara ersättare till Lucas Barrios. Personen som Jürgen Klopp byggde till ett monster, när han tillslut lärde sig att det inte bara går att vänta på långbollar på toppen.
Vi ska nämligen vara väldigt ärliga nu och säga att utan Jürgen Klopps vägledning hade ”Lewy” aldrig blivit den spelare han är idag. Det är min fasta övertygelse och i mina ögon är det till och med tveksamt om han kommer kunna prestera lika bra i något annat lag än BVB. Spelet är nämligen skräddarsytt efter polacken där han har tillåtelse att komma ner i banan och sätta upp anfall själv, vilket inte minst har visat sig när han flyttats ner i banan i vissa matcher. Framförallt så kunde ”Lewy” flyttas ner i banan när det behövdes medan Barrios fortfarande var kvar i klubben och det fungerade väldigt bra. Det var ingen omedelbar succé för polacken heller när han efter en säsong som inhoppare till Barrios tillslut fick chansen från start, eftersom den Paraguayanske anfallaren skadat sig inför säsongen 2011/12. Där väntade flertalet mållösa matcher, som fick tålamodet hos supportrarna och media att minska i rask takt, så snabbt att man tillslut frågade om ”Lewy” var tillräckligt bra för Bundesliga.
När det såg som värst ut så fortsatte ändå Klopp att visa tålamod, ett tålamod som en spelare definitivt inte hade fått i många andra klubbar som strävar efter att hamna i toppen av ligan. Kanske var det bara ren tur att BvB är en av få klubbar i världen som fortfarande är mänsklig och tillåter människor att misslyckas för att sedan komma tillbaka starkare än någonsin? Kanske var det bara tur att Jürgen Klopp är en man som står stark när andra faller? Man ska ha klart för sig att det var på bristningsgränsen innan tålamodet tillslut började bära frukt. Helt plötsligt började målen trilla in, självförtroendet höjas och ut kom en gigant som vilket försvar som helst i världen darrar inför.
Tillsammans med det snabba omställningsspelet och de många inspelen från landsmännen ”Kuba” och Piszczek kunde en polsk trio skapas som tillslut gav Dortmund smeknamnet ”Polonia Dortmund”. Ett ”Polonia Dortmund” vi BVB-supportrar har försvarat med näbbar och klor när det kommit nidramsor från supportrar från andra läger. De var ju bara avundsjuka över att vi skapat en maskin av talangfulla spelare från världens hörn där ingen annan kollat. Framförallt fick Tysklands framgångsrikaste klubb Bayern München smaka på detta ”Polonia” när Lewandowski blev tremålsskytt i tyska cupfinalen, vilket befäste Dortmund som Tysklands bästa klubb för tillfället.
Just då trodde man aldrig att det kunde bli bättre, men efter att ha öst in lika många mål i Bundesliga (och sånär plockat hem skytteligavinsten) kom så den underbara kvällen mot Real Madrid. En match som föregicks av den enorma besvikelsen över att Mario Götze bestämt sig för att lämna skutan och gå till Bayern. Jag som själv satt på läktaren fick då höra Jürgen Klopp uppmana sin publik att ”njuta av att LAGET BVB tagit sig till semifinal i CL och därför snälla inte bua ut Götze”. Ännu ett bevis på att Klopp håller sina spelare om ryggen oavsett vad som händer. Ord som fick värmande applåder, vilka byttes ut mot enorma glädjeuttryck när ”Lewy” stod för fyra mål i 4-1 vinsten mot det största laget inom världsfotbollen.
Nyheten om att Lewandowski hade planer på att lämna klubben hade dock sipprat ut tidigare och även i detta fall var Bayern München den förväntade destinationen. Ett Bayern som alltså redan värvat in den i Dortmund avgudade Mario Götze. Och det är nu denna historia börjar anta en aning smutsig karaktär när det ena uttalandet efter det andra väller in över olika nyhetsredaktioner. Framförallt började ett smutsigt spel av Kucharski och Barthel, Lewandowskis agenter, där de verkligen gjorde allt för att få över honom till Bayern. Uttalanden om att ett löfte om att få lämna av klubbledningen ska ha getts ska ha rört upp känslorna rejält. Framförallt när de högsta hönsen i BVB tillslut sade att ingen övergång är aktuell i dagsläget. Rent krasst hade inget skriftligt bud kommit in till Dortmund heller, inte från Bayern åtminstone.
Kontraktet löper ut om ett år och därmed är det bara att rätta in sig i ledet kan man tycka då. Men istället har det blivit rejält infekterat mellan ledningen och Lewandowski, som anser sig vara sviken av Zorc och Watzke. Löftet, som jag inte förstår varför han inte ville ha på pränt, om att få lämna har nämligen satt sig djupt i polackens undermedvetna, så till den milda grad att han i sitt senaste uttalande säger att han inte vet om han kommer kunna prestera i alla matcher på grund av detta. Frågan är dock varför han har denna längtan bort och varför just nu? Gäller det pengar så måste det ju gå att lösa på något annat vis än att försöka tvinga sig bort. Är det staden München som lockar? Svårt att säga, men det kan ju inte vara helt avgörande. Det måste således vara en fråga om att han vill spela i Bayern just för att de är Bayern och för att de nu har Pep Guardiola som tränare.
I mina ögon är det ett rejält svek mot mannen som byggt detta monster till anfallare och vore jag Jürgen Klopp skulle jag fundera på om det är värt att jobba inom fotbollen mer. Först går en av Dortmunds mest talangfulla spelare genom tiderna till Bayern, för att sedan följas av att råtalangen han byggt upp vill gå samma väg. Vart finns tacksamheten och stoltheten i detta? Svaret är att det inte finns någon stolthet eller tacksamhet alls. I dagens fotboll är det nämligen bara pengar och ära som räknas. En ära som man så girigt som möjligt eftersträvar att man tillslut glömmer bort vilka som byggt upp en till den man är i dagsläget.
Nej Robert Lewandowski kamma dig, rätta in dig i det svartgula ledet och prestera. Det är det minsta du kan göra för att visa tacksamhet mot Jürgen Klopp när han behöver dig!
HEJA BVB!