Utmaningen: Westfalenstadion med Suvi - Instruktionshandbok
Utmaningen fortsätter vidare 2/17 avklarat! Det händer då och då (läs varje match) att personer i min omgivning reagerar på mitt läktarbeteende. För att undvika missförstånd ifall någon av er svenska Dortmundfantaster råkar hamna i min närhet vill jag klargöra hur det fungerar att titta på en fotbollsmatch med mig.
1. Matchdagen är helig och förberedelserna inleds redan dagen innan. Det genom erfarenhet och intensiv testning utvalda matchoutfit grävs fram. Rösten förbereds inför 90-minuters intensiv sjungande. Om du hör någon sjunga BVB-supportersånger i tid och framförallt otid, speciellt t.ex. i tunnelbanan i Stockholm, är sannolikheten stor att du befinner dig i min närhet. Jag skulle uppskatta om du avstod från att kalla sjukvårdspersonal till platsen, för att inte ytterligare öka svårighetsgraden av min utmaning.
2. Dags att gå upp tidigt på morgonen oavsett hur tung kvällen innan än må ha varit. På med kläderna och siktet mot Dortmund citycentrum. Om matchen sammanfaller i samband med löning måste stans alla fanshops besökas. Man vet ju aldrig när man hittar någonting som man ännu inte har införskaffat sig. Även om min släkt och vänskapskrets inte är stor finns det alltid utrymme för lite hjärntvättning. Och vad kan vara en bättre start för dagen än att vistas i svartgula miljöer som är lika fullpackade som stadion om några timmar.
Glädjen av en BVB-shoppintur går ej att dölja:
3. Beer o’clock. Dagens första pilsner njuts helst på Wenker’s, delvis för att jag har så fruktansvärt dålig humor och mestadels för att de har en underbar egen ölsort som förvisso ger mig en allergisk reaktion (nej, jag syftar inte på att jag blir lite sluddrig i tal), men är så gudomlig i smaken att den inte går att motstå. På bardisken inleder jag diverse diskussioner på tyska som jag blir tvungen att avsluta med lite skönsång när alla de tre och ett halvt ord tyska jag kan har visat sig ännu en gång vara otillräckliga. Jag slutar aldrig att förvånas av och uppskatta detta BVB-supporters intresse att diskutera med mig trots att vi inte har gemensamt språk. Lite ”Wir sind alles Dortmunder Jungs” brukar visa sig vara en uppskattad avslut för dessa pratstunder.
4. Det enda rätta sättet att ta sig till stadion är med sina egna små fötter, vid det här laget har jag förhoppningsvis lokaliserat några av de som har visat sig klara av eldprovet ”Dortmundhemmamatch med Suvi” och till och med hittat njutning i det beteendet som vissa skulle kunna kalla pinsamt. I samlad trupp börjar vi vandringen längst Dortmunds ”Walk of Fame”, 100 stjärnor som leder från centrumet till stadion och förevigar de viktigaste stunderna av stadens fotbollshistoria. Att sjunga hejarremsor i tunnelbanan i Stockholm är ingenting jämfört med Dortmunds egen galenskap!
Längst vägen hoppar, studsar, springer och sjunger detta lilla miniatyr Emma så mycket som möjligt blandad med diskussion om den kommande matchen, säsongen och tidigare veckans höjdpunkter. Man stannar för att ladda energireserverna genom att äta Currywurst.
5. Man anländer till stadion någon timme innan matchen och letar sig fram till ett av ölhaken utanför stadion som för mig sistone har blivit Reiterstall. Trög som jag är förstod jag den fulla meningen av namnet först när jag var tvungen att besöka sanitetsfaciliteterna på stället och fick se den fina vyn från deras inomhusdel: en ridbana.Diskussionen om fotboll fortsätter febrilt, nya bekantskapers knöts och en och en annan supportersång sjungs.
6. Äntligen dags att inta själva stadion.Upptäcker man att Frau BVB har belönat en med detta:
Kan man glädjas åt att man kan bli sin egen liten ö av Gula Vägg. Ingen kommer att klaga om man står genom hela matchen! Och eftersom man inte ens kan se den Gula Väggen kan man tro sig vara den på riktigt. Jag sjunger så klart med i alla låtarna som spelas i högtalarna innan matchen oavsett hur många ord av texten jag egentligen kan, på stadion är jag flytande i BVB sånger som jag lyssnar på flitigt i hemmets lugn i Solna.
6. ”You’ll Never Walk Alone”, jag hoppas du har öronproppar. Jag försöker överrösta den Gula Väggen, låter minst sagt horribelt.
7. Matchen blåses igång. Den lilla Emmaminiatyren omvandlas till en svartgul Hulk med den mörkaste rösten (eller det som fortfarande finns kvar av rösten) och tillsyntes argsint lynne. En blandning av finska och svenska som instruerar spelarna avbryts enbart när det är dags att stämma in i en hejarremsa. I säsongens första match mot Braunschweig bytte tjejen bredvid mig plats med sitt sällskap till andra halvleken, du kanske skulle göra detsamma? Eller skulle du se genom den fanatiska fasaden och förstå att jag verkligen brinner för laget och fotbollen, som den 10-åriga flickan som satt framför mig i Bremenmatchen och log hjärtsmältande till mig?
8. Dags för sten-påse-sax för att avgöra vem som får gå på toa och vem fixar ölen till andra halvleken. Man lämnar inte sin plats innan domaren har blåst av första halvleken. Inte ens om man har urinvägsinfektion och det är oklart om man överhuvudtaget har kontroll över sin blåsa. Det finns bara en anledning till att finnas på stadion, åtminstone om man har kommit hela vägen från Stockholm.
9. Efter man har kommit över besvikelsen att ännu än gång inte ha fått den rätta ölmuggen, med bild på ens favoritspelare eller en som fattas i samlingen tar den svartgula Hulken plats på läktaren och skämmer ut sitt sällskap för nästa 45 minuter. Plötsligt får man höra att man är gullig, visst försökte någon annan ingripa och förklara att de hade sett mig gullig och detta var långt ifrån det. Men den nya bekantskapen fortsatte att insistera att hans observation var korrekt. Jag som i vanliga fall möjligen inte uppskattar detta adjektiv så avsevärt kunde inte låta bli varm i själen av denna reaktion. Den var betydligt mycket trevligare än tjejens som inte ville sitta bredvid mig.
10. Matchen blåses av. Vi tackar spelarna och Die Gelbe Wand, man rusar aldrig ut ur stadion utan att visa uppskattning till de som gör upplevelsen så fullständigt som den bara kan bli.
11. Trupperna samlas igen på Reiterstall för att gå igenom matchen i detalj och för min del att sjunga lite till. Jag attackerar främmande människor för att få veta mer om gamla tider som jag inte har upplevt själv.
12. Vandringen mot centrumet börjar igen. Proceduren från vägen till stadion med studsande, hoppande och sjungande upprepas oavsett resultat i matchen. Laget förtjänar min fulla support i alla lägen.
13. Man stannar på vägen för att ta en öl, hamnar möjligen i en hetsig diskussion med motståndarsupportarna och upptäcker en ny sida av sig själv. Före och under hemmapremiären hade jag gratulerat flertal av Braunschweig supportar för att de hade lyckats ta sig tillbaka till Bundesliga. Jag var uppriktigt glad för dem. Men när dessa två killar började tala nedlåtande om mitt älskade BVB var detta glädje som bortblåst och svartgulahorn växte ur mitt huvud. Men även denna diskussion slutade som de flesta för mig i samband med fotboll. Jag försökte sjunga omkull dessa blågula supportrar, resultat blev nog oavgjort.
14. Om jag har tur träffar jag på några gamla BVB-rävar som gärna lär mig nya hejarremsor. Jag gör mitt bästa att hänga med och oftast misslyckas miserabelt. Övning gör en mästare och en mästare övar alltid.
15. Klockan är sent, jag har ingen röst kvar, hälften av sällskapet har blivit utskämda av mig och jag väljer att åka hem. Vilket misstag, efter Bremenmatchen missade jag både Neven och Kevin som dök upp på stället dit mitt övriga sällskap gick efter matchen. Jag har förbjudits att någonsin igen begå samma misstag igen.
Nu när du vet allt detta, skulle du våga följa med mig till en match? Det finns 15 kvar att bocka av!
Tidigare publicerat: 1/17
