Jonas Fischer: ”Jag såg en bit fotbollssanning dö”
”Det handlar om en förlorad generation som kommer kosta mer än bara den generationen och ytterligare fundament inom fotbollen som får se sig ordentligt omskakade. En jordbävning med utslag åtta komma sju på Richterskalan, ungefär”, skriver Jonas Fischer om sitt landslag.
Fotboll är en enkel sport…
… 22 män jagar en boll i 90 minuter och i slutet så står tyskarna där som förlorare.
En del av er kanske mest lade märke till Zlatans graciösa hoppande vid första målet, Lustigs tråcklande till det andra. Till Elmanders placering till tredje struten eller Elms riktigt fina avslut till kvitteringen. Eller, till er mer taktiskt lagda, så kanske ni såg hur Sverige spelade effektivt på kanterna med en sylvass Kacaniklic och en Sebastian Larsson på spelhumör som lyckades slå in bollar på lite vad de ville där i mitten. Och en Kim Källström som spelade precis som han älskar att spela. Jag satt där och gjorde som vanligt. Nämligen höll på Tyskland. Och jag såg allt det där också, från min TV-soffa. Men jag såg inte bara en heroisk upphämtning från ett först utspelat svenskt landslag. Jag såg en bit fotbollssanning dö, och sedan begravas, för kanske fjärde gången på kort tid.
Senast i dag surfade jag runt på de sociala medierna såsom är brukligt av en svensk uppdaterad samhällsmedborgare. Lätt spänd inför kvällens match och med en känsla av att det skulle kunna bli riktigt trevligt stötte jag ännu en gång på ordet som har kännetecknat tysk fotboll så länge. Maskin. För i ögonen på mina medmänniskor och fotbollsälskare här i skogiga Mellansverige har det – så länge jag kan minnas – talats om tysk fotboll som maskinell. Omänsklig. Osympatisk. Kall. Tråkig. Det finns inga mer bevingade ord i fotbollens värld än de om tyskar och vinster, men att Tyskland vann var snarare en förutsättning, inget man förvånades över. Och de har inte alltid spelat attraktiv fotboll heller, det ska välvilligt erkännas. Men som tysk supporter kan jag ärligt säga att det ibland skulle föredras en sådan där löpandebandproducerad seger framför attraktivt spelad fotboll.
Utvecklingen som har skett med tysk fotboll är dock något positivt på många sätt. Något vackert. För så bra fotboll som Tysklands landslag har bjudit publiken på i lite över ett halvt decennium nu har de aldrig presterat tidigare. Taktiskt – skulle vissa fotbollsfanatiker säkert påstå – har det spelats bra fotboll tidigare också. Rent estetiskt håller den tyska fotbollen dock en klass som är absolut Weltspitze. Truppen är sammanhållen och kunnig på alla positioner och verkar hålla samman extremt bra för att vara ett tyskt landslag, alla ryktena om småbråk till trots. På ungdomsfronten så finns det ett spelarmaterial utan ände, och de fortsätter att komma från ingenstans, en talang bättre än den andra. Det bådar för en väldigt ljus tysk fotbollsframtid. Eller, skulle med gamla tyska mått i alla fall ha gjort det. Om Tyskland hade förblivit tyskt.
Nej, det här är ingen anspelning på nationaliteter. Det har inte med saken att göra. Ser en fotbollsspelare sig som tysk nog att spela för det tyska landslaget så är diskussionen avslutad redan där. Det handlar om gamla mönster – gamla spelare. Traditioner och känslor. Eller kanske snarare bristen av dem. Det handlar om en förlorad generation som kommer kosta mer än bara den generationen och ytterligare fundament inom fotbollen som får se sig ordentligt omskakade. En jordbävning med utslag åtta komma sju på Richterskalan, ungefär. När det tyska landslaget smyger tillbaka till omklädningsrummet efter matchen mot Sverige så har de fortsatt på ett spår som de redan länge har slagit in på.
Om man ska börja med att slå fast att det 2014 – när VM spelas i Brasilien – är 18 år sedan Tyskland tog en titel så kan man snabbt se att det i sig är den längsta perioden sedan tiden 1954–1972 som Tyskland varit utan titel. Det har inte saknats chanser heller, utan sedan 1996 har det på sju mästerskap blivit två finalförluster, två bronsmedaljer och en semifinalplats i årets EM. Under de senaste åren har dessutom Bayern München – som, som alltid, står för störst andel spelare i truppen – förlorat två Champions League-finaler. Den evige förloraren Michael Ballack har bytts ut mot de eviga förlorarna Bastian Schweinsteiger och kaptenen Philipp Lahm. Sällan har jag sett honom så (ursäkta ordvitsen) lahmslagen som han var ikväll sista halvtimmen, och Schweinsteiger har ännu inte psykiskt kommit tillbaka från finalförlusten mot Chelsea i våras, och uttåget ur EM mot Italien – oavsett vad han själv påstår.
Trots att man talar om en ljus framtid även fortsättningsvis för tysk fotboll – då många av de spelare som är inblandade i dagens match är unga nog att hänga kvar ett tag till – så börjar detta ständiga förlorande på mållinjen att göra mig orolig för det där maskinellt vinnande Tyskland. Reus, Götze, Holtby (som för övrigt såg till att Tyskland får spela U-21 EM 2013) är alla gigantiska framtidshopp fortfarande. Men de är samtidigt människor. Inte maskiner. Och med ökande rapporter om tyska fotbollsspelare, som i högre grad än några andra blir utbrända, som faller för det psykiska trycket, så blir jag lätt orolig – och inte bara för deras psykiska hälsa utan även för framtida resultat.
De har nämligen också något som ingen annan tysk fotbollsspelare har kunnat stoltsera med tidigare. Nerver.
