Hertha BSC - Werder Bremen
2 - 4

Bortamatchen förvandlades till en hemmamatch

Hertha Berlin mot Werder Bremen är inte en match som brukar finnas med på min topp 10 tråkigaste möten vi har under en säsong. I helgen fick dock bevittna någonting vi sent kommer att glömma. Denna matchrapport handlar om en kärleksförklaring till tysk fotboll och dess anrika klubbar.

Låt mig förklara. I lördags var mitt älskade Werder Bremen alltså på besök i huvudstaden hos Hertha BSC. På förhand fanns det dock inte många positiva saker som tydde på det var en exceptionell fotbollsmatch som väntade. Istället var det ett Werder Bremen som inte hade plockat tre pinnar på sina sex senaste matcher. Vi var därför tvungna att vinna för att inte dras med i högsta divisionens dramatiska kamp om att undvika nedflyttning till andra Bundesliga.

Ett av de få lagen som haft ännu mer bekymrande veckor, månader, ja egentligen år bakom sig var den blåvita traditionsklubben från Västberlin som vi ställdes emot. ”Den gamla damen” som klubben kärleksfullt kallas för, är, i vanlig ordning, mitt uppe i en katastrofal fotbollssäsong. Förra veckan drog klubbledning sitt sista äss ur ärmen då man befriade coachen Sandro Schwarz från sina arbetsuppgifter efter en 2–5 förlust mot den omedelbara konkurrenten Schalke 04 som katapulterade Hertha på jumboplatsen. Istället installerades för tredje gången på bara fyra år klubbikonen Pal Dardai på tränarbänken hos den gamla damen.

Åtminstone har klubben vid sidan om planen äntligen slagit in en bra väg igen då man blivit av med allt som påminde om sitt hånade ”Big City Club” image som, till supportrarnas stora missnöje, tvingades på klubben av den tidigare aktieägaren Lars Windhorst. Windhorst hör dock numera, precis som många andra infekterade delar i klubbledning, till klubbens historia och försättningarna för att det ska etableras ny struktur i klubben är goda oavsett klubbens ligatillhörighet.

Berlin, Berlin, vi åker till Berlin
Nå, inte kan det finnas något stort intresse för den här skitmatchen då? Jodå! Redan veckor före matchen snackades det endast om en sak. Hur många Bremen-supportrar skulle bege sig på den över 400 bilkilometer långa bortaresans mot huvudstaden? När det sedan äntligen spreds de första bilderna på hur de grönvita supportar klev av sina tåg, bussar eller bilar för att - bokstavligen inta - huvudstaden, då jävlar slog hjärtat snabbare och stoltare än vanligt. 10,000 grönvita deltog i marschen mot Olympiastadion och fyllde Berlins gator med sång och glädje. Det var scener som normalt utspelar sig inför en cupfinal. Men inte ser det väl ut sådär inför en vanlig skitmatch där plats 18 möter 13?!

Och det var sedan 25,000 grönvita som hade satt sin fot på Olympiastadions läktare. Därmed blev supportrarna på arena historiska. Det var nämligen det tredje största bortaföljet någonsin inom tysk fotboll. Tjugofemtusen människor med ett grönvitt hjärta hade rest 400 km, spenderat pengar och offrat sin fritid för att se sitt lag som inte vunnit på sex matcher och spelar för absolut ingenting. Dra mig baklänges vad det är stort. Men det är Bremen och det är därför man ska följa en anrik klubb i tyska första, andra eller tredje liga. Välkommen till min värld, välkommen till min måttstock för fotboll.

Men det ska även påtalas att Olympiastadion meddelade att arenan var slutsåld. Som referens: Olympiastadion är slutsåld tre gånger per säsong: När Hertha möter stadsrivalen Union, när Hertha möter stora Bayern München samt då cupfinalen spelas. Men i lördags lyckades alltså både Bremen, som inte vunnit på sex matcher, samt Hertha, som går raka vägen mot andra Bundesliga, fylla hela arenan. I det sammanhanget ska sägas att det utanför Tyskland framförallt är Union Berlin som hypas som Berlinlaget med fina supportar. Men den tyska huvudstaden hyser två fina klubbar med anmärkningsvärda supporterskaror.

Werder börjar starkt - och belönar sig själva
Coachen Ole Werner litade på samma elva som även fick tränarens förtroende veckan före då Werder förlorade 1–2 mot Freiburg. Fram tills laguppställningen gjordes officiellt fanns det hopp om att den personifierade målgarantin Niclas Füllkrug kunde få en plats i startelvan, eller i vart fall hoppa in som joker. Han tog visserligen plats på bänken men registrerades inte i truppen. Efter matchen berättade landslagsspelaren att han vid värmningen kände att vaden ställde till det igen, vilket var anledningen till att han fanns med på bänken endast som moraliskt stöd.

När matchen väl var igång dröjde det inte länge tills våra medresta supportar fick jubla över ett mål. Jens Stage hade drivit bollen framåt och satte en perfekt genomskärande passning förbi Hertha-försfaret mot Marvin Duksch. Vårt nummer sju tog skickligt emot bollen och fixade ledningen med ett välplacerat skott från 16 meter. Första målet med vårt första skott på mål – lika ovanligt som fint att se Werder lyckades vara effektiv. Otroligt viktigt att vi inte lät oss imponera av hemmalagets nyvunna energi i spelet framåt som tränarbytet hade föranlett, utan istället försatte oss själva i en position där vi med lugn och ro kunde hantera Herthas ansträngningar. Resten av den första halvleken förblev hemmalaget nämligen helt harmlösa då Werder lyckades uppträda koncentrerat i försvarsspelet, vann dueller redan tidigt i mittfältet och undvek fel i speluppbyggnaden.

I den 27:e matchminuten lyckades vi sedan utöka till en 0–2 ledning. Av någon anledning hamnade Christian ”Grosso” Gross i fokus med sin första assist i Bundesliga. Mannen som spelade sin första match i Bundesliga som 30-årig och sedan på ett underligt sätt lyckats etablera sig i Bremen. Det var nämligen Grosso som, omringad av spelare klädda i blåvitt, råkade (ja, det är rätt ordval) slå till ett perfekt inlägg på Duksch. Då ingen försvarare kände sig ansvarig för 0–1-målskytten, hade Duksch inget annat val än att utöka ledningen för oss. Gud så skönt med lite mål och en komfortabel ledning. Då våra gubbar i de laxfärgade matchtröjorna sedan inte kände för att dryga ut ledningen trots fantastiska lägen, fick vi njuta av en halvtidsöl till en välförtjänt 0–2 ledning.

Hattrick Duksch - men Hertha återhämtade sig
Efter sidbytet tog det sedan återigen sex minuter tills Duksch slog till med sitt tredje mål för dagen. Efter ett inlägg från vänster mot straffområdet hade den tyske anfallaren tid och plats att först ta ned bollen för att sedan dra till ett skott med sin ”svaga” vänsterfot. Sedan var det bara att springa bakom målet, krossa löparbanan som omringar planen på Olympiastation, för att fira sitt hattrick med klacken. Eller ja, det var ju flera klackar, det tog ju sin lilla tid att fira med alla medresta supportrar som nu naturligtvis befann sig i extas.

Kort därefter hindrades Hertha dessutom av en fenomenal Jiri Pavlenka från att reducera och få upp hoppet igen. Det skulle ju vara så skönt att för en gångs skull inte släppa in ett mål.

Tio minuter senare bjuder Herthas svaga försvar sedan på ännu ett mål. Kommunikationen vid en passning hemåt misslyckades totalt, målvakten Oliver Christensen befanns sig alldeles för långt utanför sitt mål och när hans dåliga bollmottagning hamnade hos Mitchell Weiser behövde sistnämnde bara passa in bollen mellan stolparna för att ställa om till 0–4 och därmed stänga matchen.

En perfekt eftermiddag för oss, vore det inte för de två målen som Hertha sedan ändå lyckades göra på något sätt. Allt som allt befann sig hemmalaget dock i ett allt för dåligt skick för att hämta upp ett 0–4 underläge. Det ska dock funnits ett lag som, på ett mirakulöst sätt, fullbordat detta konststycke på Olympiastadion…

Facit
I slutändan trumfar insatsen utanför planen denna för oss i efterhand rätt betydelselösa matchen. Visst, Werder har därmed så gott som löst kontraktet till ännu en säsong i Tysklands finrum, det ska inte sopas under mattan. Men det är den kärleksförklaringen som våra minst 25,000 grönvita supportar gav till klubben den eftermiddagen som jag kommer komma ihåg framöver. Kul att det i år kommer vara supportrarna som står för säsongens höjdpunkt.

Vi må inte spela om guldet, det kommer vi kanske aldrig göra igen. Vi må framstå som ett sportsligt betydelselöst lag i Bundesligas nedre halva som kanske tar fler svängar i andra Bundesliga de kommande åren likt Schalke, Hertha, Stuttgart och HSV. Men alla våra lag är enade i den stora myten som gjort fotbollen så stor en gång i tiden. Myten om hur tusentals människor kan förtrollas till att slaviskt älska och följa sin klubb till sista andetaget. På så sätt var lördagens match snarare ett kulturellt mästerverk än bara en vanlig skitmatch.

Och fortsättning följer när vi på lördag åker ned mot Gelsenkirchen för att möta nedflyttningshotade Schalke kl. 18.30.