Krönika: Ali Daei bär ansvaret
En gästkrönika om Daeis bristande självinsikt och anledningen till att Iran haft så dåliga resultat under hans tid som förbundskapten. Krönikan är skriven av Pejman H, som även är medlem i forumet under namnet Karimi8!
Daei bär ansvaret
Har ni sett eller hört att en tränare, match efter match, kaxar sig inför avspark och pratar alltid om ”en enkel seger”, och efter varje misslyckat resultat försvarar både sig själv och laget utan någon logik? Har ni sett en tränare som ”bara” gör sina byten vid underläge och sällan agerar när laget spelar fullkomligt uselt? Har ni hört att en tränare säger ien intervju att han bara slutar som tränare när han själv vill det? Har ni sett en tränare som hela tiden nedvärderar och smutskastar kritiken?
Det sägs att lögnare har dåligt minne. Ali Daei säger att han inte tar med Ali Karimi i laget, eftersom han har spelat för lite den senaste tiden. Han hade dock ingen förklaring på varför Mahdavikia och Hashemian, två bänknötare i sina klubblag, bjuds in till landslaget.
Vi tar ett exempel till. På presskonferensen efter förlusten mot Saudiarabien svarar Daei såhär på en fråga: ”Vi spelade mycket bra och jag är nöjd och stolt över mina spelare.”
Och senare svarar han på en annan fråga: ”Spelarna borde ha lärt sig taktiskt spel när de var 12 år gamla. Jag kunde ju inte gå in på plan själv och lära dem sånt under matchen ”.
Med andra ord, både hyllar och kritiserar han laget inom 5 minuter. Snacka om att veta vad man pratar om, eller inte!
Tillbaka till matchen mot Saudiarabien. I ungefär två minuter spelade Iran bra fotboll. Den ena minuten var Kias friläge i den 27:e minuten som räddades av målvakten, den andra var Khalatbaris fina samspel med Masoud som resulterade i ett skott som innebar iransk ledning. Under resterande 88 minuter spelade Team Melli som ett förlamat lag, utan större motivation, utan löpvilliga spelare och utan några planer alls, som att denna match är en träningsmatch under Norouz-ledigheterna.
Att ha en ”taktisk geni” som tränare hjälper inte det hela heller. Återigen fick vi se samma matchbild efter 1-0 som vi såg i förra matchen mot Sydkorea, nämligen trötta spelare som backar och står emot massiv offensiv från ett desperat, men ett bra fotbollslag med 30 minuter kvar av matchen. Kaebi fortsatte att tappa boll och blev ofta bortsprungen på sin högerkant. Han fick inte mycket hjälp av en trött Kia som inte såg ut att ha sin bästa dag. Masoud och Khalatbari hade sprungit mycket men inte uträttat så mycket och det kändes onödigt att ha båda kvar på plan samtidigt.
Araberna spelar boll som ett spanskt lag och jagade kvittering, medan iranierna spelade långsamt utan någon större press på bollhållaren. Men Daei fortsatte, precis som mot Sydkorea, att vara blind för bristerna som sågs så klart och tydligt. Han längtade till slutsignalen alldeles för tidigt och visade ingen tecken på några välbehövliga byten, när det fanns resurser av pigga duktiga fotbollsspelare på bänken. Ni vet sedan hur det gick.
Skillanden mellan Daeis Team Melli och Saudiarabien var ganska tydlig. Araberna hade planer, taktiska planer, under hela matchen. Daeis taktik var bara innan avspark, att be om stöd från 100 000 fans på stadion och hoppas på att resten löser sig. Denna taktik räckte tyvärr inte hela vägen!
Jag har lärt mig att alltid tänka positivt. Jag har lärt mig att alltid se möjligheterna istället för att se misslyckanden. Därför avslutar jag min krönika med ett par tankar om hur man kan se ljuset i tunneln:
– Denna förlust är ett hårt slag i ansiktet på dem som trodde att de ägde Team Melli och lekte med folkets känslor. Ett hårt slag i ansiktet på dem som stötte bort iranska stjärntränaren Afshin Ghotbi och fixstjärnan Ali Karimi från laget. Ett hårt slag i ansiktet på dem som med sin oförmåga, okunskaper och massa felbeslut tog kärleken (Team Melli) ifrån folkets hjärta. Det behövs många tunga och tuffa dagar för att de enorma brister som finns i Irans fotboll ska motarbetas. Vi ska inte lura oss och tro att Daei var enda problemet. Irans fotboll är mycket sjukare än såhär.
– Hatten av för planens bästa spelare, Javad Nekounam. En som ensamt bar laget på sina axlar och spelade nästan felfritt. Han var fantastisk.
//Pejman H. (Karimi8)
