En spontan summering
Den vildaste krutröken har lagt sig. Spelarna har kunnat smälta sina prestationer. Det är med andra ord dags att summera Challenge Cup år 2010.
Fotbollen utvecklas runtom i världen, på ett eller annat sätt, och är ideligen en gemensam punkt för olika kulturer att mötas och inse att vi alla ser likadana ut under våra fasader. Challenge Cup är otvivelaktigt inte en grogrund för några djupare samkväm av detta slag. Det är ändock ett trevligt tillfälle att beskåda vitt skilda länder mötas under regelrätta förhållanden och tampas om möjligheten att strida emot Asiens bästa fotbollsnationer i det Asiatiska Mästerskapet.
Detta år visade sig Nordkorea vara starkast i det åtta länder stora startfält som inledde turneringen och får resa till Qatar under januari nästa år för att se hur väl deras kapacitet står sig emot kontinentens mest meriterade riken. Vi kan emellertid fråga oss varför Nordkorea fick vara med i Challenge Cup, eftersom de lyckades kvalificera sig till VM och således får klassas som en av Asiens allra bästa nationer. De ställde förvisso upp med reserver och ungdomar som aspirerar på en plats i VM-truppen och lämnade sina stjärnspelare utanför. Likväl, lek med tanken att Nordkorea skulle ha ställt upp med det bästa de har att erbjuda, hur ojämna skulle således styrkeförhållandena emellan dem och exempelvis Sri Lanka ha varit? (Nordkoreanerna har visserligen genomgått en ordentlig utveckling under de senaste åren, som varit svårt att förutse med AFCs ögon, men det mest sannolika torde vara att de inte får fortsätta i Challenge Cup framöver.)
Sidan som den här artikeln företräder är Centralasien, som hade tre medverkande representanter, och det är självfallet också dem vi skall illuminera i huvudsak. Kirgizistan, mitt eget lilla paradis, gjorde en godkänd turnering där de inledde med att besegra Indien för att sedan erfara nederlag emot Nordkorea och Turkmenistan, till viss del beroende på att deras lagkapten Aibek Bokoev blev utvisad emot Indien och var därför avstängd i de två avslutande gruppspelsmatcherna. Kirgizistans landslag är ungt, de genomgår en generationsväxling, och lär behöva ytterligare ett antal år för att nå sin topp. Det finns massor att förbättra, men även mycket att le åt, efter deras tre matcher.
Tadzjikistan, en av huvudfavoriterna inför turneringen, inledde miserabelt igenom att förlora emot Bangladesh. Därefter lyckades de emellertid anpassa sig till väderleken och plocka två vinster innan Turkmenistan var för starka i semifinalen. När turneringen var över hade tadzjikerna slutligen vunnit ett brons, en smärre missräkning även om de inte gjorde bort sig någon gång förutom emot just Bangladesh. Utan djupare analys kan vi bedöma dem som godkända och grannarna, Turkmenistan, som väl godkända, efter att varit sida vid sida av Nordkorea fram till straffläggningen. En framgång för turkmenerna, såklart, både kirgizierna och tadzjikerna brukade dock unga trupper och bygger för framtiden, samtidigt som Turkmenistan hade en turneringens äldsta gäng och kan få vissa problem när några av de äldre spelare väljer att snöra av sig skorna för gott. Det kommer att bli mycket intressant att se hur framtiden artar sig för våra centralasiatiska adepter. De har en mycket lång väg att gå innan de når Uzbekistans klass, att talanger dyker upp alltmer frekvent är dock ett monumentalt framsteg.
Turneringens bästa spelare blev Nordkoreas Ryang Yong-gi utnämnd till. Helt korrekt då hann var fullkomligt lysande ifrån sin mittfältsposition där han dikterade spelet, vann skytteligan med sina fyra mål och sannolikt spelade till sig en plats i VM-truppen. Hur Kim Jong-hun har tänkt angående övriga spelare i Challenge Cup lämnar vi osagt.
I de centralasiatiska nationerna har ett flertal spelare imponerat på mig. I Kirgizistan har bland annat mittfältaren Pavel Sidorenko varit en trevlig upplevelse, liksom sin landsman Anton Zemlianuhin, vars spetskompetens i anfallet varit angenämt. Tadzjikerna har haft flera framstående spelare. Ibragim Rabimov, Khurshed Makhmudov, Numondzhon Khakimov, Fatkhullo Fatkhulloev och Alisher Tuychiev har alla imponerat och levt upp till de högt ställda förväntningarna på dem. Den svaga punkten har försvaret varit, där finns inte samma tyngd som längre upp i banan. Det kan ha varit skillnaden mellan tredjeplatsen och en mer ädel placering.
Turkmenerna, tvåorna, hade den mest rutinerade truppen utav de tre och givetvis visade ett antal tongivande spelare sina framfötter. Men det var i huvudsak den kollektiva insatsen som var i primärt fokus även om spelare som målvakten Bayramnyýaz Berdiýew stundtals var fenomenal och anfallaren Mämmedaly Garadanow var stark. En försvarare som Maksim Belyh var också stabil och skall inte glömmas bort.
Sammanfattningsvis kan vi säga att det hemska, för att uttrycka det så, vädret med den höga luftfuktigheten och den enorma hettan hämmade lagen till viss del ifrån att spela högklassig fotboll då många matcher genomsyrades utav påtaglig slöhet under slutskedena. Att tala om att det var lika för alla är delvis sant, länder som Sri Lanka, Bangladesh, Indien och Myanmar är emellertid desto mer vana vid denna typ av omständigheter än övriga deltagare. Eftersom de övriga länderna trots allt lyckades anpassa sig till de yttre förhållandena efter ett par dagar, fick turneringen till slut sin rättmätige vinnare samtidigt som alla deltagande nationer fick en sportslig skjuts framåt.
Med det sagt har vi eklärerat nog. Nu lämnar vi Challenge Cup bakom oss och blickar framåt. Inom kort påbörjas de olika ligorna i Centralasien och självklart kommer en stor del av sidans fokus ligga på detta. Tills dess får vi önska ett stort grattis till Nordkorea för sin tuggande spelstil som tagit dem till Qatar.
