Övergångar i Kazakstan: Den bemantlade tillvaron
Statusen på kazakisk fotboll är låg. Och under vintern har vi kunnat skåda den undangömda tillvaron i fotbollsvärlden som landet har befästas. I den här artikeln belyser vi i synnerhet två övergångar som aldrig blev av och vad som bör åtgärdas för att i framtiden höja statusen på den inhemska fotbollens kurs.
Vad som föranleder den här högst subjektiva artikeln är att två av landets absolut främsta spelare, Samat Smakov och Sergei Khizhnichenko, båda varit nära att göra utomlandsövergångar under året men att övergångarna i slutändan fallit på grund av de utländska klubbarnas ovillighet att möta kraven. Vi börjar med Smakov.
Smakov är en av Kazakstans absolut främsta försvarare någonsin och har förutom en kort utflykt i Ryssland i början av milleniumskiftet alltid hållit till inom de kazakiska gränserna. Med sina snart 33 år börjar tiden rinna iväg om han vill ta sig ut till en ansedd utländsk klubb. Tidigare under vintern dök således drömerbjudandet upp - den israeliska klubben Hapoel Tel-Aviv visade intresse men drog sig plötsligt tillbaka när de inte var intresserade av att möta Smakovs löneanspråk, trots att de sades vara modesta.
Khizhnichenko genomförde en halvdan fjolårsäsong men är det till trots landets främsta anfallslöfte och har visat sig hålla landslagsnivå redan nu som 19-åring. Holländska Feyenoord (även ytterligare holländska klubbar visade sedermera intresse) bjöd in honom på provspel men valde att inte värva honom med tanke på villrådigheten huruvida han skulle hålla i Eredivisie samt jobbet med att göra klart pappersarbetet med tanke på att Kazakstan inte är medlem i EU.
Vad dessa två övergångar säger är tydligt; kazakisk fotboll är mycket lågt ansedd, och när de utländska klubbarna är så pass motvilligt inställda till en transaktion och inte ens vill möta spelarna halvvägs är den kazakiska fotbollsstatusen oroväckande låg.
Vad beror detta på?
Att Smakov, till exempel, inte skulle hålla i Hapoel är löjeväckande i synnerhet med tanke på att han var dominant på planen när hans klubblag Aktobe besegrade Hapoel med 1-0 på hemmaplan i kvalet till Champions League under hösten. I returen, som Hapoel vann med 3-1, var han ånyo en stabil herre och visade obestridligen att han hade att göra på en högre nivå än i Premier League. Att Khiznichenko inte skulle platsa - per omgående - i Feyenoord är ett acceptabelt antagande men att inte ta chansen att värva en sådan intressant talang för att därpå låna ut honom är underligt. Vi har följdaktligen att göra med en ordentligt undermålig status för Kazakstan. Om den höjs kommer definitivt fler kazaker att kunna etablera sig på den mer lukrativa sektionen av Europa och lägga grund för en bättre kazakisk fotbollsframtid.
De mest akuta problemen är de följande.
Tarvligt kalkyleringsregelverk
Det kazakiska fotbollsförbundets regelverket beskriver i detalj hur övergångar skall äga rum för att de skall klassas som regelriktiga, men saknar en paragraf för att på ett korrekt sätt kunna kalkylera spelarnas egentliga värde. Den enda egentliga källan (otillförlitlig till trots) för att se vad spelarna i Premier League är värda är den tyska internetsidan transfermarkt.de, där vi snabbt ser att nyckelfigurer som Smakov, Andrei Karpovich och Nurbol Zhumazkaliyev var värderade till 400.000 euro under fjolåret, kraftig undervärdering, och att makedonen Bobo Bozinovski var högst värderad av alla i Premier League år 2010 med 650.000 euro.
Varför det är på detta vis har till stor del att göra med att de kazakiska klubbarna inte gärna lämnar ut uppgifter om spelarövergångar för rädsla att tappa respekt ifall affären skulle visa sig vara ofördelaktig. Lösningen på det här problemet är given, ökad transparens för klubbarna och ett klarare formulerat regelverk för att på så vis kunna fastställa spelarnas faktiska värde och därmed inte behöva bli undervärderade och således missa möjligheten att göra sig ett namn i Europas större ligor.
Agenternas roll
Kazakiska fotbollsspelare vill ogärna lämna landet på grund av den goda status och relativt fina lön de får, sägs det. Större delen av spelarna är också mycket skeptiskt inställda gentemot agenternas roll inom fotbollsvärlden, dels för att bli lurade med tanke på överflödet av illa utbildade giriga agenter, dels för att irritera deras arbetsgivare - klubben, och faktum är att det endast finns en fullt legitimerad agent i hela Kazakstan och han jobbar exklusivt för andradivisionsklubben Tsesna.
Att bli agent i Kazakstan är också förenat med en brokig resa. Personen måste vara av kazakisk nationalitet/ha bott i landet i mer än två år, inneha ett rent brottsregister, inga mentala besvär, ingen inblandning i någon dopning samt ha god kännedom om lagar och så vidare. Detta medför istället att klubbcheferna agerar som en form av agent där spelaren får en mycket illavarslande position när han inte har någon som för hans talan (de gånger han inte väljer att jobba tillsammans med en okunnig agent det vill säga). Övergångspriserna, när de väl blir offentliga, är ofta löjligt låga, vilket adderar till transfermarkts undervärdering och följdaktligen de utländska klubbarnas slentriana och stundtals arroganta beteende. Lösningen på detta är att göra agentutbildningen bättre och rakare, för att på så vis spelarna skall kunna få sin röst uppmärksammad.
Så; om regelverket hade varit betydligt mer transparent, och Smakov representerats av en professionell agent hade han mer troligt kunnat få igenom sina löneanspråk och därmed huserat i Hapoels backlinje detta år. Nu väntar istället ännu en säsong i Aktobe. Inte fy skam det heller naturligtvis, men den eviga frågeställningen "om ändå... " är i högsta grad aktuell.
