Del 2 av "Iransk huvudvärk": Tre tips på hur du överlever
Den iranska fotbollen har fler fiender än vänner. Fotbollsfamiljen är splittrad och dysfunktionell. Spelare kan köpa sig en plats i startelvan, tränare kan bli befordrade om de har rätt kontakter och disciplinära åtgärder brukar vara väldigt godtyckliga. Mitt i detta kaos har ägare, ledare och männen i kostym bakom fotbollen utvecklat ett förhållningssätt som gör att de kan överleva det mesta.
iransk-huvudvark-487873.aspx">Del 1.
Varje individ påverkas och formas efter den miljö de verkar i, det är ofrånkomligt. Det kulturella kapital man införskaffar sig är en del av överlevnadsstrategin, bland annat för att kunna interagera och kommunicera med andra människor måste det finnas gemensamma preferenser, annars börjar man på ruta noll så att säga. Fotbollsvärlden är inget undantag. Det språk, förhållande till tränare, spelare, publik och media man är van med blir ens utgångspunkt.
Om en svenskfostrad tränare tar sig an en iransk klubb utgår han ifrån att fotbollens kultur och språk ska vara internationell, gränslös och väldigt likartad var i världen man en befinner sig. Att bestämma hur man ska agera i en kontringssituation ska inte spela någon roll om man är i Tehran eller Trelleborg.
Tänk om livet ändå vore så simpelt. Nedan ska ni få några exempel på hur dessa “överlevare” gör för att hålla sig flytande, dag efter dag.
Tre tips i hur du blir en överlevare i den iranska fotbollen
Inta martyr- eller offerrollen. Ta det för givet att alla andra vill just motverka dig, vill ditt sämsta och är ute att förstöra dina nobla och prestigelösa projekt. Du är blott en enkel dräng som bara vill alla väl, medan fienden ständigt vakar över dig och väntar på ett litet misstag för att sedan korsfästa dig inför folket. När du ska förklara dig i media, är det viktigt att du framstår som fotbollens räddare, där du har investerat hela ditt liv i det. Du måste också betona vikten av Guds inblandning i allt du gör, så inshallah kommer allt att lösa sig till slut. Att inta martyrrollen kan ge många sympatipoäng.
Vi kan ta ett exempel: Fotbollsklubben Esteghlals president Ali Fatollahzadeh gav nyligen bort sin Lexus till mittbacken Amir Hossein Sadeghi för att övertyga honom att stanna kvar i klubben. Sadeghi och flera andra spelare i Esteghlal hade inte fått sin lön på flera månader och var på väg att lämna klubben.
Fatollahzadeh lämnar över sin bil till en glad Sadeghi.
Men med denna lyxiga uppoffring övertygades Sadeghi att stanna kvar i Esteghlal. Fatollahzadeh fick in några enkla poäng med denna gest, samtidigt som frågan om varför klubbens ägare (Idrottsministeriet) vägrar betala ut lönerna sköts i sank just då.
Var artig när du hatar någon. Det persiska språket är mångfasetterat och rikt. Åtskilliga kända poeter som Hafez, Saadi och Shamloo kan vittna om det. Samtidigt finns det två typer av språk, det formella och det informella, som utmärker sig mycket i Iran. De iranska TV- tidning och radionyheterna är väldigt formella i den bemärkelsen att väldigt få människor pratar så till vardags. Svordomar existerar i princip inte offentligt. Det känns väldigt städat, sansat och rationellt på sitt eget udda vis. Det informella språket inger ett visst förtroende i och med de forum den används i. Det är en av anledningarna till att intervjuer med ledare och ägare ibland blir väldigt tillknäppta. Å ena sidan försöker de göra allt de kan för att verka rationella och ge ett lugnt intryck, genom att just använda sig av det informella språket. Det yviga kroppsspråket skalas bort till absurdum, där männen kryper in i sig själva genom att hålla huvudet lågt och titta ner i marken, samtidigt som man håller i en armleden med den andra handen, ungefär vid navelhöjd.
Nyanser av den kända ställningen.
Å andra sidan kokar man inombords för man har ett ganska hätskt “budskap” till folket. Troligen vill man säga att den person som utger sig för att vara ett offer egentligen är en slug och lögnaktig person, som har en egen gömd agenda. Då använder man sig av det formella språket för att vinna förtroende.
Det händer sällan att man direkt säger vem det är man pratar om. Istället för man ut sitt budskap genom att prata i mer generella termer. Väldigt ofta säger man då “Dostan” vilket översatt blir “vännerna”. Exemplet “Albate dostan dar komiteye enzebati be dalile nadanie in mozoha, dar forsat hatman tahgghighato anjam midand” blir översatt “Men vid tillfälle så kommer våra vänner i disciplinärkommitén, som inte var medvetna om dessa saker, att undersöka frågan närmare”. Vad man egentligen menar: “Odugligarna vid disciplinärkommitén är så inkompetenta att de inte ens känner till sitt eget regelverk, hur trög kan man bli? När de väl lär sig att läsa och skriva kanske de bemödar sig att faktiskt sköta sitt arbete”.
Detta språk och beteende är en vardaglig syn i Iran, där den hämtar inspiration från den politiska scenen. Den politiska diskursen i Iran är skev och håller upp en skendemokrati och därför blir de politiska debatterna oftast farsartade. Fotbollen är tyvärr inget undantag. Denna parallella värld utspelar sig på många olika fält i Iran, men kontentan är densamma: säg en sak, gör något helt annat.
Skyll allting på Adel Ferdosipour. Det finns ett otroligt populärt fotbollsprogram i Iran som heter “90”, (“Navad” på persiska) efter antal minuter en fotbollsmatch är. Ursprungliga tanken var att programmet, lite utformat som “Fotbollskväll” skulle vara 90 minuter men idag är varje avsnitt minst ett par timmar långt. Trots att programmet ibland kan börja på obskyra tider som måndag kväll 23.45 och pågå till 02.30 bänkar sig varje vecka miljontals iranier framför TV-apparaterna. “90” har funnits sedan 1999 och vuxit i popularitet för varje år. Programmet skapades av journalisten Adel Ferdosipour som även är värd. "90" tar upp allt som har med iransk fotboll att göra. Varje vecka diskuterar man domslut och matcher med domarexperter, olika gäster bjuds in för långa intervjuer, reportage om fotbollsrelaterat innehåll, SMS-tävlingar med miljontals deltagare osv.
Ferdosipour har kommit att bli en röst som inte vägrar släckas, vågade och obekväma frågor ställs till högt uppsatta politiker och tjänstemän, det ena Janne Josefsson-liknande reportaget efter det andra avslöjar alla missöden med iransk fotboll. Myndigheterna har flera gånger försökt att stänga ner hans program, men dess popularitet går inte att förneka och man har skamset fått ändra sitt beslut. Ferdosipour är till mångt och mycket en oppostionell röst till det rådande politiska läget. Att ifrågasätta politiska beslut är inget man gör lättvindigt i Iran, reprissalierna kan vara förödande. Men, Ferdosipour och “90” är väldigt skickliga att hålla sig på rätt sida av strecket. Alla frågor, reportage, intervjuer är direkt kopplade till iransk fotboll. Det finns många som försöker släcka ner hans program då de anser att det är ett politisk program som uppmuntrar till moraliskt förfall, men faktum är att Ferdosipour gång efter annan klär av makten på de som styr. Ingen går säker. Hans program uppfyller verkligen det som vi kallar för “tredje makten” efter riksdag och regering, nämligen att kontrollera makthavarna. Tänk er då hur jobbigt det blir för en klubbägare som fångast med handen i kakburken, och blir måltavla för “90”. Han kommer troligen att förflyttas från sin roll, eller infinna sig i att följa punkt ett och två (bli offer, hata någon). Men det är ibland väldigt högt i tak under dessa inspelningar, och många av dessa män tål helt enkelt inte att bli avslöjade. Det är då de skyller alla sina tillkortakommanden på Ferdosipour. De menar att om bara Ferdosipour skulle sluta sprida så dålig stämning så skulle allting lösa sig, alla problem skulle försvinna. Om “90” slutade göra pinsamma reportage om halvfärdiga Stadium-byggen som skulle blivit klara för fem år sedan, så kommer de helt plötsligt att bli färdigbyggda.
Nu senast var det Esteghlals tränare Amir Ghalenoi som gav en rejäl känga åt Ferdosipour. På en presskonferens säger han att programmet uppmanar och är direkt ansvarig för flera av samhällets program, att han förstör den iranska fotbollen osv Det lustiga i det hela blir när samma människor vädjar till “90” och Ferdosipour och ber dem göra ett reportage eller intervju som gynnar just dem. Det är egentligen inget nytt. Man har generellt inte emot den rådande och styrande makten som blottlägger de fel samhället har. Alla älskar Janne Josefsson, tills han själv står bakom din dörr med en kamera och vill komma in.
“90” och Ferdosipour” brukar sällan censurera det hat som de får utstå, och inte heller denna gång valde man att göra det. Ghalenois tal till programmet och uppmuntran till sin klubbledning att inte samarbete med “90” visades i, ja ni gissade rätt, programmet “90”. Klippet kan ni se här.
Håller du med? Vad tycker du? Gör din röst hörd om Del 2 i artikelns kommentatorsfält eller i det öppna forumet!
