Det iranska hoppet stavas Europa
Dejagah, Goochanejad och nu Davari ska lyfta Team Melli
Iran tog en viktig seger i första kvalmatchen till Asian Cup 2015 när man på ett övertygande sätt besegrade Libanon med hela 5-0 på bortaplan. Iranska pressen och fansen var alla ense om att detta var en av Irans bättre matcher under de ca 1,5 år som portugisen Carlos Quieroz basat över Team Melli. Avsaknaden av målvakten Mehdi Rahmati som tills vidare tackat för sig på landslagsnivå märktes inte. Samma sak gäller Hadi Aghili, som sägs ha lämnar truppen när han fick veta att han förpassades till bänken.
Men, även om det finns viss sanning i uttrycket "man är inte bättre än sin senaste match" har Iran mycket att bevisa innan något är klart. Att kvala till Asian Cup i en grupp med Libanon, Kuwait och Thailand är något alla räknar med. Det finns helt enkelt inte på världskartan att Iran inte ska gå vidare. Och med den flygande starten kan man bli klara utan större ansträngningar. Men, det här är en av Irans stora problem idag. Man kan ha bättre spelare på varenda position jämfört med sina motspelare, men ändå kryssa borta mot Thailand och Kuwait, eller till och med förlorarna mot Libanon i Beirut, vilket också hände i VM-kvalet. Man kan i ena stunden spela bländande fotboll och slå bättre lag som Sydkorea, bara för att i andra stunden förlora mot ett kaxigt Uzbekistan hemma i Azadim Stadium.
Frågan är, hur ska Iran bli ett stabilt lag som inte blir ett berg- och dalbanelag med varierade prestationer på plan? Vad krävs för att man som supporter ska slippa ha andan i halsen när Iran spelar mot ett medelmåttigt lag som Qatar eller Kuwait? Det riktiga svaret är givetvis långsiktiga lösningar med satsning på infrastruktur, juniorverksamhet, bättre planer, utbildning på alla nivåer, professionellt fotbollsförbund osv. Men för tillfället stavas lösningen Europa.
Iran har fått en ordentlig injektion i landslaget på kort tid tack vare Queiroz ambition att plocka in spelare som Fulhams Ashkan Dejagah och Standard Lieges Reza Goochanejad. Vad dessa två har gemensamt förutom snabba fötter är en europeisk fotbollsskolning. Dejagah har redan en Bundesligatitel i bagaget och spelat U-21- fotboll med Tyskland, där han blev EM-mästare i Sverige 2009. Lagkamraterna från den truppen är idag storstjärnor, eller vad sägs om målvakten Neuer (Bayern Munchen) Jerome Boateng (Bayern Munchen), Samir Khedira och Mustafa Özil (Real Madrid) för att nämna några. Idag är alla dessa spelare en del av det tyska A-landslaget.
"Gucci" har gjort sig ett namn tack vare en framgångsrik säsong förra säsongen för hans del, där han ofta syntes i målprotokollet. Värre blev det för hans klubb Sint-Truiden som trillade ner ur belgiska Jupiler League. Sedan årsskiftet spelar dock Gucci i topplaget St. Liege, där han skrivit på ett 3,5-års kontrakt.
Den tredje europén är ingen mindre än Omid Nazari från Ängelholm, som har landslagstränarens fulla förtroende och varit med i varje uttagning sen han först blev uttagen. Han har även hunnit med ett landslagsmål, även om han förpassats till bänken i de viktiga matcherna. Men hans professionella attityd och viljan att utvecklas kan ta honom långt och ett klubbyte är inte omöjligt. Omids yngre bror Amin spelade för det svenska U-21 laget förra veckan, men det är inte omöjligt att han tar på sig den iranska landslagströjan i framtiden.
Det mest spännande namnet just nu stavas dock Daniel Davari. Den 25-åriga målvakten spelar Eintracht Braunschweig som leder Bundesliga 2 och är på god väg att ta sig in i det tyska finrummet. Han är född i Tyskland, har en polsk mor och en iransk far. Davari har uttryckt sin önskan om att spela för Iran och blev nyligen spelklar. Allt tyder på att hans landslagsdebut kommer att ske i Mars när kvalet till Asian Cup fortsätter i Kuwait.
Med en stomme i Dejagah, Gucci, Nekounam (6 säsonger i Osasuna), Davari, Teymourian (förflutet i England) och Masoud Shojaei (Osasuna) och kanske någon till spelare kan det iranska lagbygget få den form som Queiroz önskar.
Men den allra största skillnaden kommer att synas på hur spelarna agerar. Den inställning som dessa spelare för med sig är helt ovärderlig. I Iran är det inte ovanligt att spelare vägrar att träna eller lämnar truppen om de inte får en startplats. Den själviska kortsiktigheten genomsyrar hela den iranska fotbollen, vilket kan bjuda på komiska scener när tex en spelare som gör mål firar vilt och springer ifrån sina lagkamrater för att pussa tränaren för att tacka honom för förtroendet. Skulle han ha fått en fin assist så vill den killen ta på sig målet och springer hejvillt runt planen han med.
2013 kommer vara helt avgörande för de närmsta åren för den iranska fotbollen. Det är nu dags för spelarna att visa karaktär och plocka så många poäng dom möjligt i de framtida VM-kvalmatcherna. Libanon, Sydkorea och Qatar står på schemat. Står Iran pall för att ta sig till Brasilien nästa VM? Gör man det kommer en ny generation fotbollskillar och tjejer våga drömma och hoppas att själva stå där i framtiden i en iransk landslagströja redo att stå upp för sitt land i 90 minuter.
