Fyra nyttiga fakta om iransk fotboll
Det kan ibland vara svårt att tro med tanke på rapporteringen, men i fotbolls-VM deltar faktiskt 32 landslag. Givetvis kan inte alla få lika mycket utrymme. Topplagen och världsspelarna får sin beskärda del av uppmärksamhet av massmedia, medan många andra nästan måste ursäkta sin existens i Brasilien. Men för en grek, ecuadorian, kameruan eller iranier är det just deras lag och spelare som står i centrum för en kort sekund i världshistorien. Det är “deras” spelare, lag, taktik, tränare osv.
Efter att ha bevittnat SVT och TV4:as rapporter om Iran kan man slås av det bristfälliga underlag som de byggt sina analyser på. Det lämnade en hel del att önska faktiskt. Som iranier kan man bli lätt besviken, medveten om att rapporteringen om Iran än en gång saknar djup och nyansering och att de som inte vet något annat kan svälja all rapportering med hull och hår. Detta gäller givetvis inte bara fotbollen, utan även andra områden.
Därför försöker vi på Svenskafans Iran-sida balansera ut det hela med att bidra med lite matnyttig fakta om Iran som kan komma väl till hands. Att problematisera och förstå iransk fotboll är verkligen inte det lättaste och kräver betydligt mer utrymme än ett par artiklar, men en övergripande blick med viss djup kan ändå bidra till att förstå problematiken lite bättre.
Fyra fakta om iransk fotboll
- I princip alla iranska lag är statligt ägda med ganska otydliga ägarstrukturer. Därför heter lagen till exempel “Naft Tehran” (Tehran gas), Foolad Sepahan (Sepahan stål), Bargh Shiraz (Shiraz el), Saipa (bilmärke) osv. Storklubbarna Persepolis och Esteghlal från Teheran finansieras främst av idrottsministeriet, har varsin ordförande, inofficiell klubbägare som styr och ställer, en styrelse där människor sitter på dubbla stolar osv. Kommentar: Otydliga ägarstrukturer helt enkelt. Eftersom klubbarna är statligt ägda ökar risken för korruption då det alltid finns mer pengar att hämta. Lagen sköts inte som företag, samarbetsavtalen är få, publikintäkterna i princip obefintliga osv. Iransk fotboll behöver en privatiserings-revolution inom fotbollen.
- Få iranska spelare vill bli europaproffs. Den enkla anledningen stavas pengar. Eftersom lagen är statligt ägda, finns det också ekonomiska (dopade) muskler inom fotbollen. Spelarnas löner är förhållandevis höga jämfört med medellagen i Europa. Eftersom en fotbollskarriär är relativt kort, gäller det att tjäna så mycket pengar man kan innan man lägger skorna på hyllan. Nu är det så att många spelare inte får ut sina löner i tid och måste bråka med sina klubbar om det, men det är en annan fråga. Många iranska spelare har kvalitéerna att spela för europeiska klubbar, men väljer hellre att vara stjärnor i Iran än en spelare i mängden i ett mittenlag i Holland eller Belgien.
- Utländska tränare gör skillnad. Irans nuvarande tränare är portugisen Carlos Queiroz. Tidigare har man haft kroater och brassar på den posten. Att vara förbundskapten betyder mer än att bara ta ut spelare och coacha ett lag. Med jobbet följer ett tätt samarbete med ett inkompetent fotbollsförbund. Som iransk tränare är man redan insyltad i den smörja som följer med iransk fotboll. Svågerpolitik, spelare som betalar sina tränare för att få plats i startelvan, ett fotbollsförbund som inte är kapabelt att ordna enkla träningslandskamper, pengar som försvinner osv är vardag inom den iranska fotbollen. Och den kritiken når inte alltid ut, eftersom den som kritiserar oftast har handen i en annan syltburk. Därför är det så betydelsefullt med externa röster som är insatta. Carlos Queiroz har flera gånger häftigt kritiserat det iranska fotbollsförbundets amatörmässiga agerande, pekat ut tränare som vägrat samarbeta, bänkat storstjärnor för att de inte följer order med mera. För att Queiroz ska kunna göra sitt jobb måste vissa grundläggande saker bara funka, och när det inte gör det vädrar han det missnöjet tydligt. Förhoppningsvis kommer det leda till att man inte gör liknande misstag nästa gång och bidrar på så sätt till att utveckla fotbollen i landet.
- Svårt att veta statusen och kvalitéen på landslaget. I Asien brukar man tala om fyra-fem nationer som är de stora. De är Japan, Sydkorea, Iran, Australien och Saudiarabien. Strax därbakom tar Uzbekistan stora kliv mot toppen, medan Saudiarabien har tappat i anseende efter en tuff generationsväxling. Om Iran inte möter något av de övriga fyra lagen, vilket sker ganska sällan, ställs man mot betydligt sämre motstånd i vänskapsmatcher, VM-kval, Asian Cup-kval och Asian Cup. Landslag som Qatar, Libanon, Kuwait, UAE, Irak, Thailand, Jordanien med flera blir då de lag man ställs emot. Och det är sämre landslag än Iran, även om de flesta av lagen tagit poäng mot Iran. Men sett till helheten är det inga motstånd som passar Irans spelstil. Iranska spelarna är inte så snabba, man är ett ganska starkt defensivt kollektiv som när man är bollförande har ett ganska lågt tempo. Det gör att motståndarna enkelt kan organisera sig och stå rättvända när de iranska spelarna försöker attackera. Så när Iran möter dessa sämre lag brukar även kvalitéen sjunka. Det blir ganska tråkiga matcher i ett långsamt tempo, där man till slut maler ner motståndarna. Men eftersom Iran möter lag som backar hem och bidrar oftast till ett destruktivt spel med att fördröja spelet så mycket man kan, blir det svårt att veta vad laget egentligen kan prestera. Hur spelar egentligen Iran när man möter lag som är lika bra som en själv eller till och med ännu bättre? Eftersom de matcherna sker så sällan (få lag vill spela vänskapsmatcher mot Iran i Iran, bl a på grund av sanktionerna mot landet) blir det ingen kontinuitet. Då blir det att man helt plötsligt blir utspelade mot lag som Gabon, fastän man mycket väl kan matcha dem. Vi får hoppas på att kvaliteen på de iranska motståndarna blir högre i framtiden, eftersom det är då vi vet den riktiga statusen på landslaget.
