Gästkrönika: Iran måste förbereda sig för sin VM-final
Mani Sobhani kommer under VM bidra med flera krönikor och artiklar. Läs hans första passionerade inlägg här.
21 juni 1998 - 93 minuter har spelats på Stade Gerland i Lyon, Mörkret har lagt sig över den sydöstra staden sedan länge. Hela Irans bänk står uppradade och väntar ivrigt på att se domaren sätta pipan i munnen för sista gången. Den kvarvarande minuten känns som en timme, det krävs bara ett enda mål för att omförvandla jubel till förtvivlan. Men när de vitklädda amerikanerna faller ner mot gräset har till slut den feta damen tagit ton, iranier runt om i världen slutat hålla för sina ögon och domaren pekat mot mittcirkeln. Ikoniska bilder rullar när Mansourian lyfter sina händer mot skyarna och tackar högre makter samtidigt som resten av Irans hjältar springer runt i en eufori av glädje endast matchad av vinnare i en VM-final.
Spolar vi fram tiden nästan exakt 16 år framåt, åker 9613 kilometer söderut anländer vi till Curitiba där Irans Team Melli kommer spela sin första match i VM 2014 mot Nigerias Super Eagles. På Arena da Baixadas gröna gräs under trivsam sol, men en ruskig fuktighet är vart Iran kommer spela sin första VM-final. Ja ni läste rätt, VM-final! Det finns nämligen inget annat sätt att se matchen mot Nigeria förutom just en final, det är vinna eller försvinna som gäller. Det är dags att återskapa lyckoruset från den förtrollande kvällen i Frankrike där Iran tog sig an sin politiska motståndare USA, i en match som var mycket mer än bara 22 män som skulle jaga en boll – det var en chans att få stå upp för sin flagga i något sorts poetiskt krig under rättvisa former. Med den inställningen tog Iran sin första och hittills enda vinst i ett VM. Det är den inställningen som behövs mot Nigeria, Argentina och i synnerhet Bosnien.
Ställer Team Melli upp med den attityden – förberedda på krig, villiga att ge varenda blod och svett droppe som finns under den vackra landslagströjan under dem 270 minuter som skall spelas nere i Brasilien (till en början). Då är jag säker på att jag återigen om några år berättar om de historiska scenerna när Nekounam springer runt på Arena Fonte Nova när han har insett nederlagstippade Iran slog sig förbi vad alla experter trodde, bortom allt tvivel och för första gången tog en plats bland VMs 16 bästa.
