Krönika: Som jag har längtat efter denna match!
Om jag ska vara ärlig så har jag fortfarande inte släppt debaclet i VM-kvalet. Det svider fortfarande. Det sägs hos de flesta att man ska bara släppa det och köra vidare. Ni vet, se framåt och bara glömma det.
Men det som hände var för grovt för att glömmas. Jag tror att jag aldrig kommer att glömma det.
Jag har en nedräknar-pryl på datorn där man kan ställa in ett datum och tid, och skriva rubrik om vad det är som ska räknas ner till. Senast var det den 17/6 mot Sydkorea. Efter den matchen och Saudiarabiens kryss mot Nordkorea så ställde jag in datumet och tiden på den 14/11 klockan 15:30.
Jag kommer ihåg att det stod runt 152 dagar kvar och första tanken var att det skulle vara evigheter kvar. Vad lustigt, det är ju idag. Snacka om att tiden går fort.
Tiden har gått sedan dess och grabbarna har hunnit samla sig på bästa sätt. Agha Afshin har haft genomgångar och träningar i lugn och ro och som krydda på moset är Nekounam, Shojaei och Andranik tillgängliga till matchen idag. Det måste bli vinst, ingenting annat är självklart.
Men en sak har jag nu lärt mig den senaste tiden om det nya Team Melli. Man ska aldrig säga aldrig om Team Melli.
Aldrig.
Men fokusen för min del är givetvis riktad på matchen idag och det känns bannemig underbart att mitt kära Team Melli är tillbaka i en riktig tävlingsmatch igen. Hemma på Azadi.
Det är tydligen gratis inträde på matchen så det bör komma folk.
Men det som de flesta iranier tänker på är självklart - kommer det komma för mycket folk?
Det var runt 152 dagar sedan jag längtade till denna match. Nu är den fem och en halv timma ifrån mig.
Som jag har längtat till att få se Team Melli spela.
Se Team Melli vinna.
Hemma.
Hemma på Azadi.
