Krönika: Ghotbi är inte längre min hjälte.
Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig dagen då Afshin Ghotbi äntligen anställdes som Team Mellis tränare. Just då kunde jag inte förstå hur besviken han skulle göra mig.
Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig dagen då Afshin Ghotbi äntligen anställdes som Team Mellis tränare. Jag talade om detta till en ickeiransk vän som visste precis vem han var. Kunde det bli bättre än att få en tränare som till och med var känd bland det skandinaviska folket? Han var tränaren med attityden där vinst var det enda möjliga och han hade jobbat med fotbollens största.
Just då kunde jag inte förstå hur besviken han skulle göra mig.
Det första Afshin Ghotbi lovade de iranska fansen var att vi absolut skulle ta oss till VM! Inte en, inte två utan under tre presskonferenser utlovades avancemang . Han misslyckades.
Medan det iranska folket fortfarande var i chock över missat avancemang bjuder Ghotbi på ännu ett löfte. Vi ska nämligen vinna Asiatiska Mästerskapen 2011.
Hah! Under Ghotbis ledning har vi förlorat mot våra värsta rivaler om och om igen. Det är pinsamt att behöva förlora hela 4-2 mot det lilla öriket Bahrain och det är förnedrande att inte kunna vinna mot Jordanien. Landslaget har sjunkit så lågt att vi inte längre kan vinna mot länder vi tidigare krossat. Med all respekt för Jordanien, men en match mot Jordanien ska vinnas utan komplikationer. Däremot har vi lyckats vinna stort emot Indonesiens U23 lag. Om det är något att jubla över lämnar jag till er.
Landslaget dåliga form har resulterat i att man tappat 18 platser i FIFAs rankning i år. Afshin Ghotbi har äntligen fattat att man inte lovar något om man inte kan hålla det.
Så han har nu en ny taktik. I en presskonferans inför Qatar turneringen menade han att ”vi går inte in i turneringen med målet att vinna”. Jag är mållös. Är det ett sätt att lätta pressen på spelarna? Men vad är det som är stressande? Vi ska inte möta England eller Spanien, motståndet är Mali, Qatar och Nordkorea. Eller är det så att han försöker rädda sitt jobb?
Det var en av de anledningarna till att jag började gilla Ghotbi, han ville verkligen träna landslaget och hans passion var enorm. Men han spenderar sin tid med att närvara vid ”presidentens” installation, diverse Seyyed konferenser och med dumma utlåtanden, allt för att rädda sitt jobb.
Ghotbi var min husgud, men efter alla tomma ord och efter alla skandaler har han försvunnit som min skrivbordsbakgrund. Ghotbi flög till Iran som en hjälte men riskerar nu att kraschlanda som en svikare. Det är dags för honom att skärpa sig.
