Världens största fest är igång och vi är inte ens bjudna
Om saknaden av Iran i fotbolls-VM...
Jag kommer ihåg när Iran kvalificerade sig till fotbolls-VM i Frankrike 1998. Efter en dubbelmatchrysare mot Australien gick Iran vidare tack vare fler bortamål. Glädjescenerna som utspelade sig i Iran och runtom i världen av iranier hade man inte skådat på år och dar. Aldrig förr hade det samlats så mycket folk på Irans gator sedan islamiska revolutionen 1979. Att det gick i fotbollens och glädjens namn denna gång gav ett visst hopp till ett utsatt folk, som älskade sina fotbollshjältar mer än någonting annat. Generation Daei, Azizi, Bagheri, Abedzadeh och Mahdavikia var verkligen folkets hjältar. Eller vad sägs om den udda benådan som den då unga Mehdi Mahdavikia fick när han inte behövde göra militärtjänstgöringen tack vare hans mål mot USA?!
Iranska och amerikanska spelare sida vid sida.
Iran hamnade i samma grupp som Jugoslavien, Tyskland och USA. Vid den här tiden var jag ca 15 år och gick i grundskolan. Internet var visserligen etablerat, men det var fortfarande något ganska nytt. Att få surfa på skolans datorer var min enda möjlighet att nå www-världen.
Jag kommer ihåg mycket väl hur jag stannade kvar i skolan varje dag, i flera timmar, och läste om fotbolls-VM och i synnerhet om Irans grupp. Jag slutade aldrig att fascineras. Det var allt från FIFA, Aftonbladet och CNN, till iranska fotbollssidor som Irankicks och Persianfootball. För att inte nämna de semiamatörmässiga sidorna som Persepolis.com (som inte har ändrats mycket de senaste 12 åren) eller de otaligt franska hemsidor som jag besökte, trots att jag inte kan ett ord franska. Sålänge det stod någonting om Iran ville jag veta det. Jag ville veta vad de tyckte om Iran, jag njöt varenda gång jag läste att man inte ska underskatta Azizi och Daei däruppe och att matchen mot USA skulle bli så oerhört laddad.
Fotbolls-VM i Frankrike var på något sätt Irans återförening med västvärlden, något som dåvarande "moderna" presidenten Mohammad Khatami hade påbörjat med efter att tagit ämbetet 2:a augusti 1997.
Mohammad Khatami, Irans presiden 1997-2005.
För mig betydde Irans närvaro i fotbolls-VM att man äntligen var bjuden till världens största fest. Det spelade ingen roll om du var önskad eller ej, hade förtjänt platsen eller inte, när du väl var där så var du en del av den enorma folkfesten som trollbinder miljoner, om inte miljarder med människor vart fjärde år.
12 år senare har Iran misslyckats med att kvala in till VM i Sydafrika 2010. Turbulensen, oredan, fulspelet bakom stängda dörrar, lögnerna och korruptionen har blivit en del av den iranska fotbollen. Det är få som rycker på ögonbrynen idag när matcher mot Spanien, Argentina och Egypten bokas in. Vi har alla fått lära oss den hårda vägen att dessa påståenden är bara tomma och enkla utspel för att hålla fotbollsfansen i schack. Har vi tur får vi möta Makedoniens A-lag, annars blir det de gamla vanliga arabiska länderna runt Persiska Viken, Afrikas fotbollstoltheter Kenya och Zimbabwe eller europeiska "topplag" som Hansa Rostock och österrikiska division ett-lag.
Jag ska inte älta om vad man borde ha gjort för att ha kvalat sig in till VM. Gjort är gjort, ingenting i världen kan få oss dit nu. Vi har ingen annan att skylla på än oss själva. Men det jag inte kan släppa är hur OTROLIGT TUNGT det känns att varje dag få slängt i ansiktet på sig att världens största fest snart är igång, och vi är inte ens bjudna dit. Jag såg fram emot att få dammsuga hela den svenska fotbollstyckarkåren åsikter om Iran. Internet ligger uppe som en öppen superdunderbuffé att frossa i, det är inte som 1998 att man var "begränsad" till de allra största sidorna. Idag blir man faktiskt tvungen att välja bort riktigt bra sidor, för att man inte hinner med att ta in allt. Jag såg fram emot att skriva spaltmeter om den iranska fotbollen på Svenskafans, låta hela fotbollssverige bli insatta i vilka Khalatbari och Ghotbi, vad som är våra styrkor och svagheter, vilka förhoppningar vi har osv... Ja ni fattar, det skulle bli ett enormt (kul) jobb som jag inte skulle få en spänn för, men som jag likt förbaskat skulle lägga ner många timmar på varje dag.
Hur ser verkligheten ut då? När världens största fest drar igång (ja, fotbolls-VM är större än OS, i alla kategorier ;)) så har Iran ingen parkettplats. Man sitter inte ens längst bak. Iran har helt enkelt valt att stanna hemma. 32 länder håller på och värmer upp för fullt, de har spelat massvis med träningsmatcher och matchat spelare som ska delta i Sydafrika. Till och med Nordkorea har skrapat ihop vänskapsmatcher. Här är ett axplock på länder som spelat träningsmatcher senaste månaden, på FIFA-datum, där man kan räkna med att spela mot A-laget, något Team Melli inte är bortskämt med: Sverige, Tanzania, Sudan, Egypten, Lettland, Rumänien, Färöarna, Polen, Saudiarabien och Palestina. Om länder som Sudan och Palestina lyckas spela träningsmatcher, varför ska då inte Iran, ett av Asiens starkaste lag (nja, det kan man ju alltid diskutera) sitta hemma och pilla i naveln? Ligan är slut, cupfinalen har spelats, det finns inte någonting alls som hindrar Iran att spela en match. Förutom inkompetensen inom förbundet såklart...
Kontentan är att Iran kunde åtminstone varit med på förfesten, där alla VM-lag vill spela träningsmatcher, eller där okvalificerade lag som Sverige och Bosnien ställer upp till kamp och bjuder på fin fotboll. Iransk fotboll sitter så djupt in i skiten att man inte känner stanken längre. Man har vant sig.
