Del 1 av "Iransk huvudvärk"
Läs första delen om de problem som den iranska fotbollen har att bjuda på. "Syftet med den här texten är att visa på några av de brister och destruktiva krafter som jag tycker påverkar den iranska fotbollen idag, där vi snarare uppleven regression och försämring än progression".
Tillkomsten av internet må vara den bästa uppfinningen, alla kategorier. Det har öppnat upp oändligt många dörrar för människor, bidragit till en mer positiv och global värld där vi kan hålla kontakten med varandra vart vi än är och så vidare. Ni har säkert hundra andra bättre förklaringar till varför internet är så bra, och det är just det som så bra, det finns verkligen något för alla.
Men, med internet och speciellt kommentatorsfält och sociala medier har även det så kallade näthatet blivit ett av våra största problem och dilemman. Det är en demokratisk rättighet att få uttrycka sig fritt, men den demokratiska rättigheten hålls idag som gisslan av alla hatkommentarer, människor som skriver otroligt fula och kränkande saker, och faktiskt även mordhotar, vilket är olagligt, även om det sker via internet. Jag är ingen förespråkare för denna typ av nätaktivism som ni förstår, det bidrar inte till en mer solidarisk och öppen värld, vilket är vad vi behöver idag.
Däremot är jag alla gånger för att få ”släppa ut” befogad kritik som skapar debatt och förändrar de förhållanden och strukturer som bidrar till utveckling och förbättring. Bara första steget, att synliggöra problem, är en del av denna process. För att förändra och utveckla något måste man mobilisera en gemensam kraft som drar åt samma håll. Det är något som inte sker i dagens iranska fotboll. Det finns ingen iransk fotbollsfamilj.
Denna inledning är ett försvarstal till det som förhoppningsvis inte kommer att uppfattas som näthat, utan som befogad, sansad kritik.
Syftet med den här texten är att visa på några av de brister och destruktiva krafter som jag tycker påverkar den iranska fotbollen idag, där vi snarare uppleven regression och försämring än progression. Jag har många gånger sagt till vänner och familj att den iranska fotbollen ger mig huvudvärk, för det finns så många störande element som förstör världens största och vackraste sport. Men likt förbannat så följer jag denna fotboll dag ut och dag in, i förhoppning att hela tiden snappa upp de positiva saker som ändå sker. Många bäckar små, brukar man säga.
Ni kan se denna lista som en del av någonting större.
Symptomen för den sjuka fotbollen är många, och de förändrar form med tiden.
Med jämna mellanrum kommer ni bli uppdaterade med en ny punkt. Först ut, allas vår fotbollsfederation.
IFF – Iranska fotbollsfederationen
Den iranska fotbollsfederationen är den som ska vara huvudansvarig för ligan, cupen och landslagen. De tillsätter tränare, ordnar vänskapsmatcher, organiserar spelschemat osv. Det är hela navet i hur fotbollen i landet fungerar, vart i världen du än är. Många fotbollsfederationer kritiseras av landsmännen i det landet, och kanske med rätta. Men då måste man kolla på vad de kritiserar och vad vi i Iran kritiserar. Den senaste kritiken mot Svff, Sveriges fotbollsförbund kom nu i somras. Då var det ett nytt ”mål- och strategidokument” för svensk fotboll fram till 2017. Kritiken som riktades var något uddlös. Svff hade tagit bort ”mot våld” i sina värderingar. Den nya versionen lyder så här:
"Vi föregår med gott exempel och visar öppenhet och respekt för människors lika värde samt motverkar alla former av diskriminering samt gynnar arbetet för jämställdhet och mångfald."
För att ens förstå hur många ljusår svenska och iranska fotbollsfederationerna är ifrån varandra behöver vi stanna upp ett ögonblick. Sverige har alltså ett dokument, där 100-tals personer har varit inblandade i att få ut något som alla kan komma överens om. Enligt Svff:s ordförande Karl-Erik Nilsson består strategidokumentet av ”vision, verksamhetsidé, vår värdegrund, förhållningssätt, våra strategiska mål samt våra verksamhetsområden med förslag till strategier för att nå målen. ”
Och det är alltså ett dokument som blickar fram till 2017. Sådana dokument har aldrig ens existerat i Iran, och kommer med all säkerhet aldrig att göra det heller.
Inkompetensen i den iranska ledningen är gränslös. Ordföranden Kaffashian har blivit ett stående skämt och finns med i diverse sketcher där han gestalts som lättroad och lite trög.
Den enda röda tråd som finns hos IFF är kortsiktighet. Att planera landskamp och serieomgång samma dag är regel snarare än undantag. Därför slutar det ofta med att landslaget spelar en vänskapsmatch mot tvivelaktigt motstånd mot lag som Mozambique eller Kenya, fattiga och underutvecklade fotbollsländer. En gång mötte man Makedonien, bara för att se att Makedonien hade landskamp samtidigt. Det var alltså Makedoniens B-lag man mötte. Som man dessutom förlorade mot. Har man tur blir det match mot UAE eller Kuwait, men då ska man veta att det är på deras begäran. När Iran faktiskt mötte storlag som Brasilien och Ryssland var det en extern bokare som stod för alla kostnader (och därmed vinster) och bokningar. Skammen blev total när landskamperna spelades i Dubai istället för Teheran. Inga lag vill spela i Iran om de inte måste var budskapet.
Det finns fler snedsteg och pinsamheter som IFF:s har stått för. Men när man inte klarar av sina grundläggande uppgifter som att ordna landskamper och seriespel, känns ett strategidokument något taget från en sci-fi-film. Svenska landslaget planerar sina motståndare ca 1,5 år i förväg, man etablerar kontakt i god tid. Iran hoppas att något land inte har något för sig 14 dagar innan.
Den iranska fotbollsfederationen känns som ett nödvändigt ont, men som måste finnas. Därför är det extra viktigt att IFF företräder och representerar iransk fotboll på bästa sätt. Det är en grundförutsättning för att kunna utveckla alla fotbollsverksamhet i landet.
Vill du diskutera IFF? Kommentera direkt i artikeln eller i forumet.
Del 2 publiceras fredag 20 september.
