En återblick: Del 1 - Iran, VM 1978
Som uppladdning inför VM kommer här en artikelserie i tre delar om Irans tidigare medverkan i VM.
Första gången Iran lyckades kvalificera sig till VM var 1978 då Argentina för första gången fick äran att arrangera mästerskapet. Man hade blivit mästare i de asiatiska mästerskapen vid tre raka tillfällen 1968, 1972 & 1976 (Inget guld sen dess) och därtill ett guld i de asiatiska spelen 1974 (Asiens version av OS). Första gången Iran ens hade möjlighet att kvala till ett VM var till VM 1974 i Västtyskland. I det kvalet var Iran länge med in i det sista men misslyckades att vända ett 0 - 3 underläge mot Australien i returmötet i Tehran, även fastän man hade en 2 - 0 ledning redan efter 31 min och ett massivt spelövertag matchen igenom. Trycket och intresset för denna match var enormt och den iranske kommentatorn konstaterade att om stadion hade haft kapacitet för 200 000 åskådare så skulle den fyllas på nolltid.
Iran som nation befann sig under denna tid långt ifrån den verklighet som speglar landet idag. Under monarkins era hade Mohammad Reza Shah stora framtidsutsikter för sitt land och var fast besluten att modernisera nationen i rask fart. Kungen visste att fotbollen var en väg för att göra just detta och satsade mycket för att skapa goda förutsättningar för att Irans största sport skulle skörda större framgångar. Iran var värdland för de asiatiska mästerskapen både 1968 och 1976 samt för de asiatiska spelen 1974 och landet visade sig internationellt från sin bästa sida. Israel besegrades i finalen både 68 och 74 vilket bara det visade på den rådande politiska atmosfären vid tidpunkten då ett möte mellan dessa två länder skulle tänkas högst otänkbart idag.
Team Melli medverkade även vid OS i Kanada 1976. Fram tills 1992 så var OS mycket mer prestigefullt än var det är idag innan regeln om att endast U-23 spelare får medverka inrättades. Iran avancerade vidare från sin grupp och även om gruppmotståndarna i form av Polen & Kuba inte är mycket att skryta över så kvarstår det faktum att det är enda gången i historien som Iran lyckats avancera från sin grupp i en officiell global landslagsturnering. Dessvärre så föll man mot Sovjetunionen med 1 – 2 i kvartsfinalen.
Inför kvalet till VM 1978 så var förhoppningarna på Team Melli enorma och laget var fyllt av självförtroende efter sin dominans i Asiatisk fotboll. Trots att en av Irans mest kompletta och legendariska spelare i form av den folkkära Parviz Ghelichkhani lade skorna på hyllan vid kvalets början så såg det ändå ljust ut. Det kryllade av stjärnor som storspelaren Hassan Roshan, mittfältsgalanten Ali Parvin, Asiens bäste målvakt Naser Hejazi, den kliniske målmaskinen Gholam Mazloumi och självklart den iranske versionen av ikonspelaren "Socrates", nämligen den gänglige strikern Ghafour Jahani.
Inga större utgifter hos frisören för dessa två herrar inte.
Ett år innan VM startades arrangerade Real Madrid en 4-lagsturnering på hemmaplan för att fira klubbens 75-års dag. Iran ställdes mot Argentina och de blivande världsmästarna förväntade sig inte mycket till motstånd. Sex argentinska spelare som startade i den här matchen skulle också komma att starta VM-finalen drygt ett år senare. Argentina tog tidigt ledningen på straff och förväntade sig att enkelt kunna spela av matchen, men Iran ville annorlunda. Med ett offensivt spel etablerade man ett tryck mot det argentinska försvaret där i synnerhet Roshan och Hassan Nazari hade spektakulära räder längst kanterna. Med elva minuter kvar så lyckades till slut Mohammad Sadeghi få in kvitteringen och man var mycket nära att få in segermålet efter ett par jättelägen i slutminuterna. Argentina klarade sig med nöd och näppe och vann till slut på straffläggning, men faktum kvarstod. Iran hade spelat en av deras bästa matcher någonsin och hela fotbollsvärlden hade bevittnat det. Team Melli skickade signaler till omvärlden att man var en kraft att räkna med och detta gick inte obemärkt förbi de europeiska fotbollsreportrarna.
Vid denna tidpunkt så utgjordes VM endast av 16 lag vilket gjorde att Asien bara hade en plats och det gällde verkligen att vara bäst för att få vara med. Iran lekte sig igenom kvalet obesegrade med 10 vinster och 2 oavgjorda och fick sin revansch mot Australien när man på hemmaplan avgjorde med 1 - 0 och ordnade VM-biljetten. Målskytt i matchen var Jahani som även blev Irans bäste målskytt under kvalspelet.
Iran lottades in i grupp D tillsammans med Holland, Skottland och Peru. Totalfotbollens Holland var en av favoriterna att gå hela vägen fastän legendaren Johan Cruyff valde att stanna hemma (officiell orsak till hans icke-medverkan var att han ville markera en politisk protest mot Argentinas militärjunta, men inofficiellt tros det ha berott på privata skäl orsakade av ett tidigare kidnappningsförsök mot hans familj). Skottland såg starka ut med spelare som Archie Gemmill och Liverpool-ikonerna Graeme Souness & Kenny Daglish samt en förbundskapten som lovade att återvända hem med en medalj. Tusentals skotska fans begav sig över Atlanten för att sjunga fram sitt landslag och laget hade en stark tro på sig själva, lite för stark skulle det visa sig. Sydamerikanska lag är alltid starka när det liras boll på hemmakontinenten och Peru var inget undantag. Med ett starkt mittfält som kunde leverera bollar till sin storstjärna Teófilo Cubillas (framröstad till Perus bäste genom tiderna och fortfarande bästa målskytt i landslaget) kunde man hota vilket lag som helst.
Irans intåg i VM kantades av skadebekymmer. Den superbe avslutaren Mazloumi med tre inhemska skytteligasegrar i bagaget och ett imponerande målsnitt i landslaget (37 mål på 49 matcher) hade långtidsskadat sig och missade VM. Även Roshan slets med en knäskada men togs ändå med och kämpade mot klockan för att bli spelklar i tid.
Första matchen mot Holland slutade som väntat med en klar seger för De Oranje och i Cruyffs frånvaro klev ersättaren Rensenbrink fram med ett hat-trick och säkrade en 3 - 0 seger för de blivande finalisterna. Iran låg i stora delar av matchen djupt nere på egen planhalva och tillät holländarna att trilla boll. De hade gått in i matchen med alldeles för stor respekt vilket många spelare intygade i efterhand. Historien kunde dock ha skrivits om när nuvarande Foolad-managern Hossein Faraki vid ställningen 0 - 0 sprang sig fri från halva plan och fick till ett avslut som målvakten styrde åt sidan så att bollen precis smet förbi Sadeghi som var en oklippt tånagel ifrån att ge Iran ledningen.
Iran gick in i den andra matchen mot Skottland med en bitter eftersmak från föregående match där man kände att man borde ha stått upp bättre mot ett Holland som man inför matchen hade haussat upp till skyarna. Det sved nog extra mycket med tanke på att det var den enda matchen Holland vann i den gruppen. Mot Skottland skulle inte samma misstag göras om och det syntes på spelarnas inställning matchen igenom, speciellt i den andra halvleken. Efter en försiktig första halvlek uppstod en situation precis före paus där Gattusos antagonist Joe Jordan störde det iranska försvaret tillräckligt för att få Andranik Eskandarian att göra ett av VM-historiens mest bisarra självmål. Iran vägrade dock vika ned sig utan startade andra halvlek med hög intensitet där framför allt Sadeghi och Iraj Danaeifard rev upp stora sår i det skotska försvaret med sina snabba löpningar. Efter timman spelad var det just Danaeifard som på något sätt lyckades pricka in kvitteringen fullt välförtjänt ur svår vinkel och därmed bli Irans första VM-målskytt någonsin. Kort därefter borde Ebrahim Ghasempour ha gett Iran ledningen när han helt ohotad i ett friläge fick bollen för långt ifrån sig och slarvade bort en gyllene chans. Slutresultatet blev 1 - 1 och matchen slutade i besvikelse för båda lagen, dels för Skottland som hade stora förhoppningar att gå långt i VM, dels för Iran som borde ha avgjort matchen efter ett par fina lägen.
Sista matchen blev ingen rolig tillställning där Peru vann mötet med 4 - 1 efter bl. a två straffmål av hat-trick skytten Cubillas. Utan att förringa Perus prestation så kan domarinsatsen däremot diskuteras. Den polske domarens insats var ytterst tveksam och visade vid flera situationer total brist på spelförståelse vilket gjorde att frustrationen hos de iranska spelarna växte ju längre matchen led. Enda ljuspunkten i mörkret var dock Roshan som startade sin första match och skapade flera lägen på egen hand och det var just han som fick sätta dit Irans enda mål med en distinkt volley. Peru var sedermera inblandade i VM:s stora kontrovers när man förlorade med 6-0 mot Argentina i den andra gruppspelsomgången. Peru var redan utslaget inför den matchen men Argentina behövde vinna med fyra måls marginal för att avancera vidare till final på Brasiliens bekostnad. Ilskna röster om matchfixning höjdes och det faktum att Perus målvakt var född i Argentina dämpade inte misstankarna direkt.
Av Irans åtta insläppta mål så var alltså hälften(!) av dessa från straffpunkten. En stor del av förklaringen låg i att samtliga i truppen spelade i den inhemska ligan där domarna tillät hårdare spel än vad som var brukligt hos internationella domarna. Tränaren Heshmat Mohajerani anklagade dock domarna för att ha varit för orättvisa i sin bedömning och tittar man på t.ex. första straffsituationen i mötet mot Peru (extremt billigt dömd straffar) så kan man inget annat än hålla med.
Även om folket inte förväntade sig avancemang från gruppen så kände många att Iran kunde gjort det bättre. I hemlandet spekulerades det mycket om vad som hade kunnat göras annorlunda. Vissa hävdade att en fullt kry Roshan hade ökat landets chanser avsevärt, samtidigt som andra tyckte att tränaren agerade för defensivt där denne anpassade sitt spel efter motståndarna istället för att tro på de egna kvalitéerna och på det spel som så framgångsrikt hade tagit landet till VM.
