En återblick: Del 2 - Iran, VM 1998
Det skulle dröja tjugo år och fyra missade mästerskap innan Iran medverkade i ett VM igen.
Revolutionen 1979 och det utdragna kriget mot Irak (1980-1988) skakade landet i stort och det påverkade självklart även fotbollen. Större delen av 80-talet präglades av bl. a. nedläggning av ligor, bojkottning av VM-kval (82 & 86) och ett allmänt negligerande av fotbollen av logiska skäl. Det kunde t.ex. passera hela kalenderår utan att landslaget spelade en enda match (81, 83 & 87). Även om krigets djupa sår låg färskt i minnet så började landet sakta men säkert att stabiliseras igen i början av 90-talet. Tiden som väntade skulle komma att innehålla iransk fotbolls två största ögonblick genom tiderna.
Besvikelsen efter misslyckandet att kvalificera sig till VM 90 och framför allt VM 94 var stor men det var också vid denna tidpunkt som det åter började se ljust för landslaget. Fotbollsförbundet letade efter en ny tränare och fick upp ögonen för Futsal landslagets förbundskapten Mayeli Kohan som hade fört Iran till en fjärdeplats i Futsal-VM 1992. Mayeli Kohan drev på för en föryngring av landslaget där han gjorde sig av med flera av truppens äldre spelare till förmån för nya unga talanger som snabbt skulle göra sig kända hos den fotbollsgalna befolkningen.
Inför asiatiska mästerskapet 1996 så kom Iran till spel med ett ungt lag där Ali Daei, Bagheri, Azizi och en 19-årig Mahdavikia skulle komma att bli den nya generationens stjärnor. Iran imponerade i turneringen även om det bara räckte till ett brons. Efter bl. a. en 3 – 0 vinst i gruppspelet mot blivande mästarna Saudiarabien och en minnesvärd 6 – 2 kross av Sydkorea i kvartsfinalen där Ali Daei stänkte dit fyra baljor såg guldet ut att vara inom räckhåll. Dessvärre åkte man snöpligt ut mot just Saudiarabien på straffar i semifinalen, men prestationen i turneringen skulle inte gå obemärkt förbi. Azizi blev utsedd till turneringens mest värdefulla spelare och vann även priset som Asiens bäste fotbollspelare samma år. Ali Daei vann skytteligan i turneringen och Mahdavikia blev året därpå utsedd till Asiens bäste unga spelare. Ljusa tider för iranska spelare blev ännu ljusare 1997 när Bagheri, Daei och Azizi samtliga tog steget till Europa för spel i tyska Bundesliga.
VM-kvalet 1997 kom att bli en emotionell berg- och dalbana som kulminerade i den dramatiska upplösningen mot gamle rivalen Australien. Dessförinnan hade Iran misslyckats att ta direktplatsen i sin kvalgrupp och hamnade istället på andraplats bakom Saudiarabien. Beslutet av FIFA att utöka antalet lag från 22 till 32 inför VM 98 vilket gav Asien 3.5 platser skulle visa sig vara guldvärt för Iran. Andraplatsen betydde att Iran fick en ny chans att boka VM-biljetten i en helt avgörande match mot Japan. I en gastkramande tillställning drog Japan till slut det längsta strået och vann med 3 – 2 efter ett avgörande golden goal av Nakayama som skickade landet till sitt första VM någonsin. Iran hade dock fortfarande chansen i och med sista livlinan vilket innebar ett dubbelmöte mot Oceaniens representanter Australien.
Det första mötet i Azadi dominerades av Iran men slutade 1 – 1 och inför returen på Melbourne Ground så var det alltjämt en öppen historia. Australien med spelare som Viduka och Kewell startade matchen i ett kopiöst tempo där iranierna hade svårt att hänga med. Det var stundtals spel mot ett mål där Australien skapade kavalkader av målchanser och när Vidmar satte 2 – 0 målet i början av andra halvlek såg det nattsvart ut för Iran. Australien fortsatte att ösa på mot ett oorganiserat Iran och borde egentligen avgjort matchen långt innan fulltid. Men som alla vet så är fotbollen inte alltid logisk och även om Australien fortsatte styra spelet fram tills mitten av andra halvlek så började deras tryck att avta i takt med de ökade avbrotten i matchen. Iran som knappt haft ett anfall under hela matchen började etablera tryck framåt och med kvarten kvar efter en tilltrasslad situation i straffområdet så letade sig bollen fram till Bagheri som satte bollen i öppet mål. VM-platsen som var så gott som bortblåst hade fått liv igen och man var nu endast ett ynka mål ifrån kvalificering. Psykologins krafter bör aldrig underskattas och därför kändes det naturligt att Iran tog över Australiens momentum oavsett hur utspelat man var fram tills reduceringen. Endast ett par minuter senare så nickade Bagheri fram bollen till Ali Daei som tog emot och friställde en djuplöpande Azizi som i ett av Irans mest minnesvärda idrottsögonblick rullade bollen i mål bakom en maktlös Mark Bosnich. Resten av matchen var ett nervdrama för båda lagen där Australien aldrig lyckades hitta tillbaka rytmen in i matchen utan Iran lyckades hålla ut och i den 98:e minuten blåste domaren av matchen och förkunnade att Iran slagit ut ett Australien inför en förkrossad hemmapublik och var klara för VM i Frankrike.
Iran lottades in i grupp F tillsammans med Tyskland, Jugoslavien och USA. Ständigt slagkraftiga Tyskland och ett Jugoslavien som sågs som en outsider att ta medalj var givetvis tuffa prövningar för Team Melli. Däremot så var matchen med stort M utan tvekan mot ett USA som ända sedan den islamiska revolutionen målats upp som ”den store Satan” och mötet betraktas än idag som ett av om inte det mest politiskt laddade mötet i fotbollshistorien.
Första matchen var mot Jugoslavien som förväntade sig en promenadseger trots att tränaren Santrac varnade för att Iran inte bör underskattas. Efter en jämn match där båda lagen hade tillräckligt med lägen för att ta hem segern så vann till slut jugoslaverna med 1 – 0 efter ett frisparksmål av Mihajlovic som av många anses vara tidernas främsta frisparksskytt. Även om Iran förlorade så var besvikelsen hos spelarna kanske inte lika stor som den borde ha varit. Att Jugoslaviens tränare var mer missnöjd med deras spel trots en seger än vad Irans tränare var med en förlust säger ganska mycket om med vilken inställning man överhuvudtaget gått in i turneringen. Men som många i efterhand påpekade så var seger mot USA i nästa match nästan viktigare än avancemang från gruppen.
Upptrappningen inför matchen mellan Iran och USA präglades av mycket mer än endast sportsliga aspekter. Mötet sågs som ett evenemang som kunde stärka banden mellan de båda nationerna vilket bland annat Bill Clinton var noga med att påpeka. Stämningen var inför matchen på topp där båda ländernas fans visade på god stämning och kamratskap både på och utanför arenan.
Själva matchen blev en sprakande tillställning som Iran vann med 2 - 1 efter mål av Estili och en suverän Mahdavikia. Även om USA hade flest målchanser och träffade virket ett antal gånger så spelade det ingen roll när slutsignalen gick och Irans hittills enda VM-vinst var ett faktum. Både spelarna på plan och folket på Irans gator firade som om man vunnit VM-guld och lyckan visste inga gränser. Mötet betraktades som en seger för freden och FIFA belönade i efterhand båda nationerna med fair play priser. Relationerna mellan länderna blev om än tillfälligt till det bättre och fotbollens sammanförande kraft har sällan varit påtagligare.
Vinsten betydde även att avancemang från gruppen var möjligt men då krävdes det vinst mot jättarna Tyskland. Iran släppte inte till mycket i första halvlek men i andra så var det inget snack. Två mål av superduon Bierhoff/Klinsmann gav tyskarna en 2 – 0 seger och en åttondelsfinalplats. I eftermälet spekulerade några i att gastanken var slut efter USA-matchen och andra om att det inte fanns tillräckligt med motivation hos spelarna i en inte lika politiskt laddad match. Hur man än vänder och vrider på det så var Tyskland det klart bättre laget och vann rättvisst.
Flera av de iranska spelarna imponerade tillräckligt för att locka till sig nya proffskontrakt ute i Europa där de tyska klubbarna visade störst intresse. Mehdi Pashazadeh kritade på för Bayer Leverkusen och Ali Daei som redan befann sig i Tyskland tog steget från Arminia Bielefeld till Bayern München (intressant kuriosa är att Ali Daei satt på bänken under Champions League finalen 1999). Mehdi Mahdavikia som av många ansågs vara Irans bäste spelare under VM gick till Bochum och hamnade sedermera i Hamburg där han stannade i åtta säsonger och blev en mycket uppskattad spelare med över 200 ligamatcher för den tyska storklubben. Tillsammans med Javad Nekounam med sex säsonger i Osasuna förblir dessa två Irans mest framgångsrika spelare i europeisk klubbfotboll.
Till skillnad från den nuvarande VM-truppen så bestod detta VM-lag av många profilstarka spelare. När man vann matcher så var det allt som oftast tack vare individuella prestationer snarare än solida laginstatser. Läget i dagens lag är snarare att de funkar bra kollektivt där man jobbar för varandra men saknar egentliga stjärnor. Hur många av spelarna Abedzadeh, Bagheri, Mahdavikia, Daei och Azizi hade exempelvis inte platsat i dagens startelva? Stjärnglans eller lagmaskin, vilket räcker längst? Återstår att se inom kort.
