Lagbanner
En återblick: Del 3 - Iran, VM 2006

En återblick: Del 3 - Iran, VM 2006

Efter misslyckandet att ta sig till i VM 2002 så var det dags igen 2006 när VM hölls i Tyskland.

Iran misslyckades att kvalificera sig till VM 2002, ett mästerskap som man hade stora förhoppningar att inte bara kvalificera sig till utan även att prestera bra i när man väl tagit sig dit. Förutom att det uteblivna medverkandet var en besvikelse i sig så var det nog extra smärtsamt av flera anledningar. Mästerskapet skulle hållas på bekant japansk och sydkoreansk mark där Iran regelbundet åker till och spelar med jämna mellanrum. Möjligheten att bygga vidare på erfarenheten från VM 98 hade betytt mycket för ett Iran som inte är alltför bortskämt med landslagspel på elitnivå. Många spelare var på toppen av sina karriärer både kvalité- och åldersmässigt samtidigt som unga uppstickare kom fram vilket gjorde att laget hade en bra mix av erfarenhet och talang. Spelare som Daei, Mahdavikia och Bagheri bidrog med erfarenhet samtidigt som spelare som Ali Karimi, Nekounam och Hashemian var talangerna som var hungriga att ta för sig.
Tyvärr så slutade hela kvalet i ett stort antiklimax. Iran var obesegrade fram tills sista omgången då en seger borta mot Bahrain räckte för direktkvalificering på bekostnad av Saudiarabien. Det blev istället en jobbig förlust i en match som i stora delar kännetecknades av fulspel och bråk. För ett utslaget Bahrain var matchen inte endast av akademisk betydelse och det blev extra tydligt när deras spelare efter slutsignalen sprang runt jublandes med Saudiarabiens flagga i handen. Iran hade dock fortfarande chansen i och med ett dubbelmöte mot Irland i den sista playoff-rundan men förlorade totalt med siffrorna 2 – 1. Tyvärr för Irans del så hade den irländske målvakten Shay Given  bestämt sig för att agera levande vägg i returmötet och därmed sätta stopp för ett Iran som verkligen inte hade marginalerna med sig hemma på Azadi. Det som skulle bli ett av Irans mest framgångsrika VM deltagande någonsin blev istället ihågkommet som ett VM-kval präglat av stor besvikelse och frustration.

Innan kvalet till VM 2006 drog igång på allvar så skulle först ett guld bärgas i det asiatiska mästerskapet 2004. Det började planenligt när man avancerade vidare från gruppen för att i kvartsfinalen ställas mot Sydkorea. Iran vann matchen med 4 – 3 efter ett hat-trick av Ali Karimi i en match där Sydkorea kvitterade hela tre gånger men där Iran till slut lyckades vinna den mycket underhållande tillställningen. I semifinalen ställdes man mot hemmanationen Kina där matchen till slut fick avgöras på straffar. Irans historiskt bedrövliga straff statistik skulle uppenbara sig ännu en gång och när Golmohammadi’s skrattretande försök till Panenka-straff räddades så missade Iran återigen en final efter ett straffavgörande. Iran vann bronsmatchen mot Bahrain i en stökig match där Mahdavikia blev den fjärde iranske spelaren att bli utvisad i turneringen. Däremot så var detta också turneringen där Ali Karimi nådde kultstatus hemma i Iran efter många bländande prestationer vilket även ledde till att han belönades med priset för Asiens bästa fotbollspelare samma år. Ett par månader senare möttes Iran och Tyskland i en vänskapsmatchen där Karimi imponerade tillräckligt för att locka till sig ett kontrakt hos Bayern München. Den ”Asiatiske trollkarlen” blev därmed den tredje iraniern att representera de tyska mästarna efter Ali Daei och Vahid Hashemian.  

Det efterföljande VM-kvalet kom inte att bli någon dramatisk historia utan Iran tog sig planenligt till VM från en relativt enkel grupp där matcherna oftast vanns efter uddamålssegrar där få mål gjordes framåt men ännu färre släpptes in bakåt.
Förberedelserna var dock likt nu långt ifrån optimala och man hade svårt att skrapa ihop träningsmatcher. Man lyckades till slut boka in ett par matcher och även om man i dessa landskamper tillsynes hade fått fart på offensiven så såg defensiven darrig ut. Man begav sig till VM efter en 5 – 2 seger mot Bosnien och många i hemlandet ansåg att Iran hade tillräckligt med offensiv kraft för att ta sig vidare från en grupp där motståndet hette Portugal, Mexiko och Angola.

Utan en stark ledargestalt i backlinjen vilket Iran av tradition haft svårt att producera såg däremot offensiven desto bättre ut. En Ali Karimi i toppen av sin karriär ackompanjerad av en målspottande Hashemian, en rutinerad Mahdavikia, en komplett mittfälsdynamo i form av Nekounam, en lovande Andranik Teymourian samt en duktig vänsterytter vid namn Ferydoon Zandi (en av de första utlandsfödda iranierna att spela för Team Melli) såg både mittfältet och anfallarna starka ut. De flesta av dessa var också hemmahörande i Tyskland då de till vardags spelade för tyska klubblag.

Medans Portugal tippades vinna gruppen så tippades Mexiko och Iran få göra upp om andra platsen. Därför ansåg många att den första matchen mot Mexiko också skulle vara den mest avgörande eftersom Portugal väntade i följande match. Iran började matchen mycket bra och pressade stundtals Mexiko i inledningen av matchen. Även om Mexiko gjorde ledningsmålet efter usel markering i det virriga iranska försvaret så kvitterade Golmohammadi innan paus och man gick till paus med ett oavgjort resultat i underkant. Dessvärre skulle det också bli den enda halvleken i resten av turneringen som var bra. Begreppet ”vek ned sig” har sällan passat bättre in för det var precis det som Iran gjorde när andra halvlek drog igång. Man lyckades inte fortsätta på den inslagna vägen utan spelarna såg fysiskt utmattade ut ju längre matchen led och försvaret släppte till mycket. Mexiko vann tillslut med 3 – 1 efter ett par individuella misstag och luften gick verkligen ur både spelarna och fansen. Det som började så bra slutade i ångest och spelarnas fysiska status blottades verkligen i slutet av matchen. Många supportrar beskyllde flera spelare för svaga prestationer där i synnerhet en åldrande Ali Daei (37 år) fick utstå mest kritik. Några gick så långt att de utnämnde honom till Irans ”bäste supporter” där de på ett sarkastiskt sätt hånade hans passivitet och orörlighet under matcherna.

En fin halvlek följdes upp av fem dåliga.
En fin halvlek följdes upp av fem dåliga.


Nästa match var mot Portugal där Iran inte hade särkiltmycket att sätta till. Besvikelsen från första matchen i kombination med ett starkt spelskickligt Portugal blev för övermäktigt för Iran. Deco och Cristiano Ronaldo satte varsitt mål och Rasoul Khatibi lyckades inte förvalta Irans enda farliga målchans. Vid flera tillfällen såg spelarna ut att utöva någon form av kampsport snarare än fotboll då det haglade många vårdslösa sparkar och tacklingar. Matchen blev inget vidare minne för Iran och det skulle inte heller nästa match mot Angola göra heller. Med inget att spela för så underpresterade man även mot Angola och Iran lämnade alltså VM med en ynka poäng.

För första gången inför ett VM så sågs ett avancemang från gruppen som fullt möjligt och realistiskt. Besvikelsen var därför denna gång större än vid tidigare uttåg och kritiken var därför hård mot laget och den kroatiske tränaren Branko Ivankovic. Spelarna beskylldes för inte vara tillräckligt starka fysiskt sätt och det var bara att hålla med då både uthålligheten och konditionen var mycket bristfällig i slutet av matcherna. Av lagets sex insläppta mål så kom fem av dessa i andra halvlekar vilket vittnade om just detta. Andra orsaker till förklaringen var att många av lagets stjärnor inte kom upp i den nivå som krävdes utan många kom att underprestera.

Få ljuspunkter i turneringen var däremot prestationerna av centralmittfältarna Nekounam och Teymourian som skulle åtnjuta spel i La Liga respektive Premier League. Den förstnämnde värvades av Pamplona klubben Osasuna efter att både Lyon och Hertha Berlin visat intresse. Den sistnämnda värvades till Bolton och blev därmed den andra iraniern att spela i Premier League efter Bagheri.

Iran möter nu alltså Nigeria på måndag i landets fjärde VM ovh vi återvänder till samma kontinent där vi först började. För första gången så har vi en tränare av hög internationell klass vid rodret och det känns som om det är en annorlunda atmosfär kring laget på ett sätt som vi tidigare inte sett. Queiroz har gjort klart för spelarna att ingen är större än laget och det har inte minst Mehdi Rahmati och Hadi Aghily fått erfara. Fixstjärnorna är inte längre kvar men spelarna verkar denna gång ta sig an en turnering med rätt inställning. Det finns en mix av inhemska- och utlandsfödda spelare som verkar komma bra överens och allra viktigast så känns laget harmoniskt samtidigt som de verkar fullt fokuserade. Mycket energi har lagts åt att förbättra den fysiska styrkan hos spelarna och det är något som inte prioriteras så mycket som det bör göras i iransk fotboll. Kan vi bara få en bra start på turneringen så känns Iran som ett landslag som kan växa med uppgiften. Det kommer iallafall bli mycket intressant att se hur detta nya typ av landslag kommer prestera på den allra största scenen. 

Behroz Jahanshahibehroz.j21@gmail.com2014-06-14 10:33:39
Author

Fler artiklar om Iran

Förtrollningen förstörde den stora chansen!
Irans fantastiska attackerande trio
Iranier ska inte förvänta sig Guld i Asiens mästerskap!